Curci

Curci [ku'rtji], Carlo Maria, katolsk teolog och kyrkopolitisk författare, f. 1809 i Neapel, upptogs 1826 i jesuitorden och förvärfvade som predikant i nästan alla större italienska städer stor popularitet. Mot Giobertis angrepp på jesuitorden skref han till ordens försvar Fatti ed argomenti, och på de ytterligare angrepp denne slungade mot honom i »Il gesuita moderno» svarade han med ett större, i Paris utgifvet arbete. 1850 deltog han i uppsättandet af den berömda och inflytelserika jesuittidskriften »Civiltà cattolica», hvars hufvudredaktör han var till 1853. Uppburen af sin orden och af påfven, hvars verldsliga makt han ännu 1870 förfäktade, bragtes han af sin följande utveckling i strid med båda. I företalet till sin tolkning af de fyra evangelierna, Lezioni esegetiche e morali sopra i quattro evangeli (5 bd, 1874–76; 2:dra uppl. 1887 ff.), häfdade han nödvändigheten af en försoning mellan påfven och konungariket Italien och uppgifvandet af påfvens verldsliga makt. Då han i en enskild skrifvelse till påfven förfäktade samma åsigter och senare offentliggjorde denna, utstöttes han 1877 ur jesuitorden, men utgaf s. å. Il moderno dissidio tra la chiesa e l'Italia, considerato per occasione de un fatto particolare. Leo XIII aftvang honom väl ett slags återkallelse, men redan 1881 uttalade han i La nuova Italia ed i vecchi zelanti sina förra åsigter och riktade, då denna skrift kom på index, i den skoningslösa broschyren Il vaticano regio, torlo superstite della chiesa cattolica (1883) sina angrepp mot sjelfva kurian, som han gjorde ansvarig för tvedrägten mellan stat och kyrka. Han fick nu genomgå en verklig lidandets tid, han afstängdes från presterlig tjenstgöring, hans gamla ordensbröder riktade alla sina vapen mot honom, han baktalades på det gemenaste sätt, jagades som ett vilddjur från ort till ort och skyddes som en spetälsk. Väl offentliggjorde han som »sitt sista ord» 1884 Lo scandalo del Vaticano regio, men då påfven förklarade, att alla åtgärder mot C. företagits med hans bifall, föll han omsider till föga och återupptogs t. o. m., kort före sin död, i jesuitorden. Hans opposition hade ju häller aldrig varit riktad mot den katolska kyrkan såsom sådan, utan endast mot den påfliga politiken. Han afled vid Florens d. 8 Juni 1891. Kort derefter utkom 1:sta bandet af hans Memorie (gående till 1849). Andra skrifter af honom äro La questione romana nell' assemblea francese (1849), La demagogia italiana ed il Papa rè (s. å.), La natura e la grazia (2 bd, 1865) samt öfversättningar af Nya testamentet (3 bd, 1879–80) och Psaltaren (1883), hvilken enligt hans utsago var en för katolska italienare så godt som okänd bok.