Cyan (af Grek. kyaneos, blå, emedan cyanens förening med jern är berlinblått), kem., en förening af kol med qväfve, C2 N2 eller, såsom radikal, CN, upptäckt 1815 af Gay Lussac. I fritt tillstånd är cyan en färglös, illaluktande och giftig gas, som vid antändning brinner med rosenröd låga. Den erhålles lätt genom upphettning af cyanqvicksilfver. Ehuru sammansatt, af kol och qväfve, liknar den dock i kemiska förhållanden de enkla kroppar, som kallas saltbildare. Liksom dessa förenas den med väte till en en-basisk syra, cyanvätesyra l. blåsyra, med syre till cyansyra (hvilken till sammansättningen motsvarar underklorsyrlighet) och med metaller till cyanurer l. cyanider. Kol och qväfve kunna ej direkt förenas, såvida ej något ämne, som kan ingå förening med cyan, finnes närvarande. Ledes qväfgas
öfver kol, som man upphettat till glödgning, bildas ej cyan; men om man blandat kolet med kali och denna blandning glödgas i qväfgas, bildas cyankalium. Kol och kali gifva nämligen vid glödgning kalium, som förenas med cyan. Detsamma inträffar, när man glödgar kol i ammoniakgas, hvarvid flyktigt cyan-ammonium bildas (C + 2 N H3 = H2 + CN . N H4). Detta inträffar t. ex. när stenkol destilleras för lysgasberedning. Kolen äro qväfvehaltiga och gifva vid upphettning ammoniak, som vid beröring med glödande kol bildar cyan-ammonium. Oren lysgas innehåller detta giftiga ämne, hvilket dock bortskaffas vid gasens rening. Med väte gifver cyan endast blåsyra, med syre och väte cyansyra eller cyansyrehydrat, C N O H. Denna syras salter bildas, då cyans föreningar med alkali-metaller smältas tillsammans med lätt reducerade oxider, ur hvilka de upptaga syre. Syran sjelf erhålles genom destillering af cyanursyra. Den är en färglös, sur vätska af skarp lukt och har den märkvärdiga egenskapen att efter en kort tids förlopp uppvärmas af sig sjelf samt derpå råka i kokning och t. o. m. häftigt explodera. Utan ändring i den procentiska sammansättningen bildas under stark värmeutveckling ett nytt ämne, cyamelid, som är fast. Med klor förenas cyan till klorcyan, en gasformig, mycket giftig kropp, som utmärkes af en i högsta grad skarp, till tårar retande lukt. Jodcyan finnes bland oren jod och bildar vackra, flyktiga nålar. Med svafvel förenas cyan till en sammansatt radikal, kallad rodan eller svafvelcyan, C N S, hvilken med väte gifver en starkt sur, en-basisk vätesyra, rodanvätesyra, C N S H. Denna bildar med metalloxider vatten och rodanmetaller (rodanurer och rodanider), hvilka i allmänhet äro lösliga i vatten. Jernrodaniden har en intensivt blodröd färg, hvarför man på laboratorierna använder rodankalium såsom medel att upptäcka jern. Rodankalium bildas lätt genom sammansmältning af cyankalium med svafvel eller svafyelmetaller. P. T. C.