Cyrillus Lucaris (Kyrillos Lukaris), grekisk andlig, föddes omkr. 1572 på Kandia, som då stod under Venezias herravälde. Sedan han studerat i Venezia och Padua, genomreste han flere land i Europa och var en tid rektor i Ostroy i Litauen, men uppehöll sig företrädesvis i Genève, der han fick böjelse för protestantismen, i synnerhet för den reformerta kyrkan. Med denna underhöll han en liflig förbindelse, både från Alexandria, der han blef patriark 1602, och från Konstantinopel, der han 1621 fick samma ämbete. Han skickade unga greker till England för att der studera, brefvexlade med flere, i synnerhet schweiziska och engelska, protestanter (enligt uppgift äfven med Gustaf Adolf och Axel Oxenstierna) och sökte att i den grekiska kyrkan införa vesterländsk vetenskaplig bildning. Åt konungen i England skänkte han den berömda bibelhandskriften "codex alexandrinus". I sin trosbekännelse, hvilken han lät trycka i Genève (1629 på latin, 1633 på grekiska), anslöt han sig öppet till den reformerta kyrkans läror om nådavalet, arfsynden och rättfärdiggörelsen; han antog två sakrament och förkastade bilddyrkan. Hans motvilja mot den romerska kyrkan ådrog honom hat af jesuiterna, hvilka vid denna tid ifrigt arbetade på en förening mellan de bägge katolska kyrkorna. Genom deras stämplingar blef han flere gånger afsatt från sitt ämbete och slutligen, till följd af en anklagelse för högförräderi, på sultan Murads befallning strypt och kastad i hafvet (1638). Tio år derefter blef han dock högtidligt begrafven. Men hans verk och hans idéer utplånades helt och hållet, och efter hans död afstannade alla underhandlingar mellan den grekiska och den protestantiska kyrkan. E. J. Ö. Cyropedien (Grek. Kyrupaideia, egentl. "Cyri uppfostran"), ett af historieskrifvaren Xenophons arbeten, utgörande en furstespegel, som i romanens form skildrar Cyrus I:s ungdom och bedrifter. Jfr Xenophon.
1. Cyrus d. ä. (Grek. Kyros, Fornpers. Kurus, egentl. "sol", Hebr. Koresch), det persiska verldsrikets grundläggare, tillhörde achaemenidernas slägt, af hvars medlemmar åtskilliga torde hafva, i egenskap af lydfurstar, under medisk öfverhöghet herskat öfver Persien. Han var son af Kambyses och sonsons son af Achaemenes. Om hans lefnadsöden funnos i forntiden många berättelser. Herodotos, hvilken säger sig följa den trovärdigaste och minst utsmyckade bland de hos perserna sjelfva gängse traditionerna, förtäljer följande: Astyages, Mediens konung, blef uppskrämd af onda drömmar om att hans dotter Mandanes afkomma skulle störta honom från tronen. Han förmälde henne emellertid med persern Kambyses, men då hon födde en son, gaf han sin trotjenare Harpagos i uppdrag att rödja barnet ur vägen. Genom tjenarens medlidande räddades likväl C. och uppfostrades såsom herdegosse. Han blef sedermera af Astyages igenkänd och återskickad till sina föräldrar, hvaremot Harpagos på ett gräsligt sätt bestraffades för sin ohörsamhet. Astyages lät nämligen aflifva hans son och anrätta köttet till måltid åt fadern. Då C. kommit till mogna år, uppviglade han perserna att afskudda det mediska oket, och med tillhjelp af Harpagos besegrade och tillfångatog han Astyages vid Pasargada (559 f. Kr.), hvarefter Medien sammansmältes med Persien till en riksenhet. Sedermera invecklades han i flere krig mot hyrkaner, parter, baktrier och armener, och när han på dessa håll tryggat sitt rikes gränser, vände han sig mot Kroesus, Lydiens dåv. konung, hvilken först besegrades i en drabbning och sedermera belägrades och tillfångatogs i sin hufvudstad, Sardes (546), hvaraf Lydiens underkufvande blef den omedelbara följden. Genom sina fältherrar eröfrade C. vidare flere grekiska städer på Mindre Asiens kust äfvensom Karien och Lycien. Det persiska riket hade således uppnått en ganska betydlig utsträckning. Men det saknade likväl enhet och sammanhållning, så länge dess hufvudland i öster voro skilda från de vestra provinserna genom det mellanliggande babyloniska riket, som vid denna tid beherskades af Labynetus (Nabunaita), i bibeln kallad Belsasar. Mot honom riktade nu C. sina vapen och eröfrade det väl befästa Babylon, hvilket han öfverrumplade derigenom att han afledde Eufrats vatten och lät sin krigshär rycka in i staden genom den uttorkade flodbädden (538). En bland följderna af denna eröfring var judarnas frigifvande ur den s. k. babyloniska fångenskapen. Äfven åt den inre organisationen af sitt väldiga rike egnade C. en berömlig omsorg; men större delen af hans regeringstid upptogs dock af krig. Sin död lär han hafva funnit (529) på ett fälttåg mot massageterna, ett skytiskt folk n. ö. om Kaspiska hafvet. Dessas drottning, Tomyris, lät kasta hans hufvud i en med blod fylld säck, "på det att han en gång skulle få tillfredsställa
sin blodtörst". Enligt en annan uppgift (hos Ktesias) blef han dödligt sårad i ett slag mot derbikerna, ett annat skytiskt folkslag. Hans stoft hvilade i Pasargada, der Alexander den store besökte hans graf. I närheten af byn Murghab (i Farsistan) finnes ännu ett väl bibehållet grafmonument, som man ansett vara Cyri graf. Såväl ortens som monumentets identitet är dock bestridd af nyare forskare. I regeringen efterträddes C. af sin son Kambyses. Xenophon gaf i sitt under namnet "Cyropedien" kända arbete en talangfull, men från den historiska verkligheten i flere punkter afvikande skildring af C:i lefnad. C. framställes af honom såsom idealet af en god furste. A. M. A.
2. Cyrus d. y., persisk furste och tronpretendent, yngre son af den persiske konungen Darius Nothus, föddes omkr. 423 f. Kr. Af sin fader utnämndes han till höfding öfver flere provinser i Mindre Asien, med Sardes till hufvudstad. Hans moder, den ränkfulla Parysatis, försökte redan under Darii lifstid att göra C. till tronarfvinge, med förbigående af hans äldre broder, Artaxerxes, hvilken efter hennes mening var mindre berättigad, emedan han var född före faderns tronbestigning. Försöket misslyckades, och en af C. efter Darii död för samma ändamål anstiftad sammansvärjning blef likaledes omintetgjord (405). Med anledning af denna sammansvärjning lät Artaxerxes, på inrådan af en bland sina förtrogne, den baksluge satrapen Tissafernes, tillfångataga C. och döma honom till döden; men han bevektes slutligen af Parysatis' böner att benåda honom och återgifva honom hans höfdingedöme. C., hvilken lågade af begär att hämnas den lidna skymfen och fullfölja sina ärelystna planer, satte sig i förbindelse med de grekiska städerna i Asien och samlade under hvarjehanda förevändningar en talrik krigshär, i hvilken äfven ingingo 13,000 man grekiska legotrupper, under befäl af spartanen Klearchos. År 401 uppbröt C. med hela sin styrka från Sardes för att tåga mot sin broder. På slätterna vid Kunaxa i Babylonien kom det till drabbning. C. sjelf stupade i striden, och hans asiatiska trupper slogos på flykten, hvaremot grekerna på sin flygel segrade. Detta fälttåg samt grekernas under otaliga faror och svårigheter verkställda återtåg beskref Xenophon på ett utförligt och mästerligt sätt i sin "Anabasis". A. M. A.