Dagö, Dagden, Dagaithi (Estn. Hioma), rysk ö, till storleken den fjerde bland Östersjöns öar, är beläget under 59° n. br. och 40° ö. lgd, helt nära Estlands vestra kust. I s. skiljes det från Ösel genom det blott 4,27 kilom. (0,57 mil) breda Söälasund (säl-sundet). Ytinnehållet är 1,000 qv.-kilom. (18 qv.-mil), största längden 64 kilom. (8,9 mil), största bredden 46 kilom. (6 mil), kuststräckan 347 kilom. (46,8 mil). Omkr. 15,000 innev. Ön är rik på vikar och skjuter ut i fyra större halföar: Köppo i v., Simpernäs i n., Sarve i ö. s. ö. och Serro i s. Skär och grund göra sjöfarten i dess granskap farlig. Hamnar finnas endast på norra kusten; längst i v., på Köppo, står Dagerorts fyr. D. är, i synnerhet på östra sidan, omgifvet af en mängd holmar, af hvilka några, t. ex. de med D. genom dammar förenade Kassar och Sallinöm, äro bebodda, andra endast gräsmarker. Ön är bildad af ett yngre siluriskt berglager, hvarpå ligger ett tunt lager af mylla eller rullsten; här och der synas långa kalkstensytor, refflade af flyttblock. Den ligger lågt och har en jämn yta; den vestra, skogiga halfön, Köppo, höjer sig något, 60 m. (200 f.), i n. stryker en 20 m. (70 f.) hög ås, och i ö. finnas några pittoreska skogsbranter. Öns inre upptages af stora mossar och sandfält samt är ringa befolkadt; den södra delen är deremot fruktbar och tätt bebygd. Vattendragen utgöras af några obetydliga sjöar och bäckar. Af trädslag finnas gran, fur, björk, ek och al. Skogen är tämligen väl bibehållen. Sädesslagen äro de vanliga. Torf, kalk och lera äro de vigtigaste mineraliska produkterna. (Fordom afdunstades salt ur hafsvattnet.) Fiske och i synnerhet sälfångst idkas mycket. Sedan 1865 har D. genom regulier ångbåtskommunikation stått i förbindelse med fastlandet, och 1878 nedlades en telegrafkabel i sundet mellan Ösel och D. Innevånarna äro till största delen ester, för öfrigt af tysk eller svensk härkomst (se nedan). I administrativt afseende tillhör D. Insular-Wieks distrikt af Wieks krets och Estlands guvernement. Det är deladt i fyra socknar och tillhör några större godsegare; sjelfegande bönder finnas ej.
Sedan D. blifvit eröfradt af de kristne (i 13:de årh.), hörde den ena hälften deraf till Tyska orden, den andra hälften till biskopen af Ösel. Men 1436 afträdde biskopen sin andel till orden, hvilken innehade hela D. till 1563, då det eröfrades af svenskarna. 1624 sålde Gustaf Adolf (för 30,000 rdr) ön till evärdlig egendom åt Jakob De la Gardie och dennes arfvingar. Men 1691 indrog Karl XI D. till kronan och lemnade det som perpetuelt arrende åt dåv. egaren, Axel Jul. De la Gardie. Ryssarna, som 1710 eröfrade ön och genom freden i Nystad (1721) fingo den i sitt våld, betraktade den som kronoegendom och tillbakavisade länge De la Gardies sondotter grefvinnan Ebba Margareta Stenbocks eganderättsanspråk. Genom ukaser af 1755 och 1768 återvann dock grefvinnan eganderätten. Större delen af D. öfvergick sedermera genom köp och byte till familjen Ungern-Sternberg.
Svenskarna på Dagö. När och hvarifrån svenskarna kommo till Dagö är ännu en outredd fråga. Tillägget till Gutalagen talar om en utvandring från Gotland till D., men nämner ingenting om tiden för densamma. Det äldsta historiska beviset för svenskarnas närvaro på D. är af 1294. Enligt en med Tyska orden 1470 ingången och sedermera förnyad öfverenskommelse blef den svenska befolkningen derstädes, mot förbindelse att årligen betala en viss penningsumma, befriad från allt arbete till orden. Den estniska befolkningen deremot var fortfarande underkastad denna börda. Under 1600-talet tvungos dock äfven svenskarna att göra dagsverken, och de klagade ofta deröfver, såväl under det svenska som under det ryska regementet. 1780 gaf en grefve Stenbock, egare till Röicks gård, der svenskarna voro talrikast, sina bönder frihet, mot vilkor att de skulle taga tillbaka sina klagomål. De gjorde så, men fingo sina kontrakt uppsagda och blefvo ålagda att flytta d. 1 Mars 1781. Vid samma tid sålde Stenbock godset. Bönderna sökte nu hjelp i Petersburg. Den nye egaren förnyade emellertid kontrakten med dem. Straxt derefter blefvo de genom en ukas "benådade" med nya bostäder i Syd-Ryssland, och i Aug. 1781 måste de, gamla och unga, till ett antal af 1200 personer, under tårar och suckan lemna D. Dessförinnan
tvungos de dock att af sina knappa medel godtgöra egaren den förlust deras ofrivilliga kontraktsbrott ansetts vålla honom. Tre hundra personer dukade under för resans besvärligheter, och i Maj 1782 kom det sorgliga tåget till södra Dnjepr, der utvandrarnas afkomlingar ännu bebo byn Gâlsvenskby ("Gammalsvenskby", 3 mil från staden Berislav). -- De på D. qvarlefvande svenskarna befinna sig i torftiga omständigheter. 1850 var deras antal tre hundra. De bo i öns norra del, under Röicks och Kertells gods. Röicksboarna uppgifna sig härstamma från Dalarna (troligare är dock, att deras förfäder utvandrade från Finland) och Kertellsboarna från Roslagen. De förre äro jordarbetare, de senare anställda vid Kertells klädesfabrik. Några få (de äldre) bland dem, som äro af svensk härkomst, tala svenska, och alla förstå estniska. Till 1830 hölls svensk predikan på D., och ännu för ett par tiotal år sedan brukades den svenska katekesen. -- Språket visar mycken likhet med nyländskan och erbjuder många jämförelsepunkter med de sydsvenska allmogemålen. I ordförrådet träffar man flere ålderdomliga ord och former, hvilka sakna motsvarighet i nutidens svenska munarter, men återfinnas i fornisländskan. Såsom egendomligheter kunna anmärkas ku, kv i st. f. hv, t. ex. kvâr (hvar), starkt aspireradt s i st. f. hj, t. ex. serta (hjerta), inskjutning af j framför en vokal i begynnelseljud, t. ex. jär (är). (Jfr C. Russwurm, "Eibofolke oder die schweden an den küsten Ehstlands und auf Runö", 1855.) Se Eibofolket. J. Th. W.