Dal, geogr. och geol., en i jordytan befintlig, långsträckt, af bergväggar eller jordtäckta sluttningar begränsad fördjupning, som dels har en någorlunda rätlinig utsträckning i någon viss riktning, dels gör böjningar åt än det ena, än det andra väderstrecket. Dalarnas längd, bredd och djup vexla högst betydligt, icke allenast på olika trakter af jorden, utan äfven ofta inom de särskilda delarna af en och samma dal. Vanligen är en dal mindre i sin öfre ände än vid sin nedre del, der den mynnar ut i någon slätt eller stöter intill något lågland eller någon sjö, och merendels framflyter på dess botten en å eller flod. Skilnaden mellan hufvuddalar och bidalar är densamma som mellan hufvudfloder och bifloder. Tvärdalar kallar man sådana jämförelsevis kortare dalar, som öfvertvära den mellan tvänne mer eller mindre parallella dalar befintliga höjdsträckan. -- Dalarnas uppkomst samt deras riktning och storlek står i ett visst samband med sjelfva bergbyggnaden. Förkastningar (se d. o.) och remnor äfvensom böjningar i jordskorpan torde i allmänhet hafva gifvit första upphofvet till dalbildningen; rinnande vatten och glacierer m. fl. orsaker hafva sedermera fullbordat densamma. Dalar finnas dock, som uteslutande hafva det rinnande vattnets verksamhet, i förening med stenarternas vittring, att tacka för sin uppkomst. Äfven berglagrens utsträckning och läge samt deras mer eller mindre hårda beskaffenhet utöfva ett icke ringa inflytande på dalarnas riktning och gestalt. -- Med namnet kitteldalar betecknar man, ehuru måhända oegentligt, sådana fördjupningar i jordytan, hvilka, i stort sedt, ega en till den ovala eller till cirkelformen sig närmande begränsning. Bottnen i sådana dalar bildar stundom en större eller mindre slätt. E. E.
Nordisk familjebok · första upplagan
Dal
Ämne: Bergskedjor och riktning · Berg, bergskedjor och bergsbrytning
Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 3 (1880), sp. 776 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗