Dal l. Dalsland, landskap i Götaland. Till följd af sitt afsides läge och bristen på samfärdsmedel var det länge en bland de minst bekanta delarna af Sverige; men på senare tider har det, genom sin ovanliga naturskönhet, i allt vidsträcktare mån tilldragit sig uppmärksamhet. D. är beläget mellan 59° 16' och 58° 23' n. hr. samt mellan 29° 43' och 30° 24' ö. l. Det gränsar i n. till Värmland, i v. till Norge och Bohus län, i s. till Bohus län och Vestergötland samt i ö. till Vänern. Ytinnehållet beräknas utgöra 4,196,34 qv.-kilom. (36,7274 qv.-mil), hvaraf 407,8 qv.-kilom. (3,57 qv.-mil) upptagas af de insjöar och kärr, hvilka till ett antal af omkr. 400 ingå såsom ett väsentligt drag i den dalska landskapsbilden.
Till sin fysiska beskaffenhet öfverensstämmer D. i allmänhet med södra Värmland, särskildt i sin norra, af omvexlande sjö och berg uppfyllda del, hvarest enstaka punkter nå 700--800 f. (1 f. = 0,297 m.) höjd öfver hafvet (Gölkullen 774 f., Hinsknatten 733 f.). Den tämligen smala, mot söder något vidgade kuststräckan vid Vänern är ett i allmänhet ganska fruktbart slättland (Slätt-D.), som genom en från Värmland nedåt Bohus län löpande höjdsträckning, söderut kallad Kroppefjäll, skiljes från en vestligare dalsänkning. Denna är i sin ordning vesterut begränsad af de mellan Sverige och Norge belägna bergen och ligger öfver hufvud 200--300 f. högre än sluttningen mot Vänern. Östra D. delas, af tväråsen Köpmannefjäll, i en nordlig och en sydlig hälft; jämväl den vestra dalsänkan är på enahanda sätt tudelad, genom en i vestlig riktning från längdåsen utskjutande, vid pass milsbred högslätt, de s. k. Ödskölds-moarna. Detta höjdsystem angifver sjelfva grunddragen af landskapets administrativa indelning. Norr om Köpmannefjäll ligger Tössbo härad, söderut de båda häraden Nordal och Sundal; Vester-D. omfattar Vedbo härad, i norr, och Valbo härad, i söder. Endast de vattendrag, som tillhöra Valbo och sydligaste delen af Vedbo, hafva, genom Bohus län, sitt naturliga utlopp i hafvet; hela det öfriga D. tillhör Vänerns vattensystem. Dit strömma Upperudselfven, som bereder aflopp åt sjöarna Åklången, Råvarpen, Laxsjön, Lelången, Stora Lee samt Östra och Vestra Silen m. fl. -- följaktligen hela det vattensystem, hvilket år 1868, genom öppnandet af Dalslands kanal, vans åt samfärdseln --; vidare Åmåls-ån, som afleder Dalsjöns, Ömmelns och Kalfsjöarnas vatten, samt Dalbergs-ån (rättare Dalaborgs-ån, efter det gamla fäste, der den har sitt utlopp), hvilken genom sina båda källfloder, Frändefors-ån, åt s., och Örs-ån, åt n., bereder aflopp åt de syddalska sjöarna: Hästefjorden, Örsjön m. fl. Yigtigast bland de bohuslänska tillflödena äro Qvistrumselfven, i D. kallad Örekils-ån, samt dess biflod Munkedals-ån, i D. kallad Valbo- eller Högsäters-ån.
I geologiskt afseende är D. ett af mellersta och södra Sveriges mest intressanta landskap. Der träffas, utom vanlig granit och gneis, dels några mindre allmänt förekommande gneisvarieteter, näml. Kroppefjällsgneis och Jerbogneis äfvensom euriter och porfyrartade hälleflintor, dels omvexlande lager af konglomerat, sandsten, lerskiffrar, grönsten, qvartsit och
gråvackeskiffer, hvilka lager sammanfattas under benämningen Dal-formationen (se d. o.). Dessutom erbjuder bergbyggnadens studium ett särskildt intresse för den mängd storartade böjningar och förkastningar, som förefinnes inom densamma. På sidorna omgifvas Dalformationens bergarter af urformationens gneiser (röd gneis, Kroppefjällsgneis och Jerbogneis) samt af yngre euriter och hälleflintor (särdeles i Åmåls-trakten) äfvensom af större och mindre granitmassiv. I vestra delen af D. utbreder sig, troligen lagrad ofvanpå Jerbogneisen, en grå, finskiffrig, med hvit glimmer försedd gneis, som vidare fortsätter in i Bohus län och Norge. Af de många malmfyndigheter, för hvilka D. fordom hade en viss ryktbarhet, är ingen enda under arbete. Alla äro de belägna inom kustlandet, utmed vestra stranden af Vänern, på en sträcka af 20 kilom. (2 mil), och synas hufvudsakligen vara bundna vid der uppträdande hälleflint- och euritbergarter. Grufvorna hafva drifvits på silfver, koppar, jern och brunsten. De bearbetades under 1600- och 1700-talen samt förra hälften af 1800-talet. De flesta, i synnerhet silfvermalmerna -- dels gediget sifver, dels falerz, dels silfverhaltig blyglans --, förekommo i ådror eller gångar af qvarts. I allmänhet voro malmerna rika, men föga uthålliga, hvarför grufvorna upprepade gånger nedlades och upptogos. De betydligaste grufvorna äro Vassvikens silfvergrufva och Vikens jerngrufva, hvilka äro belägna i Ånimskogs socken, ej långt från norra stranden af Vassviken. Af glacialoch postglacial-periodens aflagringar träffas på D. nästan alla de i Sveriges öfriga provinser förekommande jordarterna, näml. åtskilliga slag af lera, grus och sand m. fl. Ler-aflagringarna hafva sin största utbredning inom den s. k. Dalboslätten, som upptager de östra och sydöstra delarna af provinsen. Åkerleran bildar der, öfver ett område af flere qvadratmil, en nästan sammanhängande ytbetäckning, ur hvilken dels enstaka, dels mera samlade berg och hällar äfvensom gruskullar uppsticka och å hvilka sandaflagringar och torfbildningar fläckvis förekomma. Inom de öfriga delarna af provinsen, i hvilka landets höjd öfver hafvet stundom uppgår till mera än 800 f. (237 m.), är krosstens- och rullstensgrus den allmänna jordarten. Leraflagringar saknas der nästan helt och hållet, utom i sjöarnas omgifningar och i lägre belägna dälder. Anmärkningsvärda bland de lösa jordaflagringarna äro de sammanhopningar af hafsmolluskers skal (vanligen med arktiska former), som under namn af snäckbäddar eller skalgrusbankar flerstädes anträffas på många hundra fots höjd öfver den nuvarande hafsytan och som angifva de punkter, till hvilka glacialtidens haf nådde.
I administrativt hänseende utgör D. en del af Elfsborgs län. Det är, såsom ofvan anmärkts, indeladt i 5 härad: Vedbo (17,07 qv.-mil), Tössbo (4,97), Valbo (6,04), Nordal (3,42) och Sundal (5,11). De båda förstnämnda bilda Vedbo fögderi, som har 3 länsmansdistrikt, och de tre sistnämnda utgöra Sundals fögderi, som har 5 länsmansdistrikt. I ecklesiastikt hänseende räknas landskapet (sedan 1658) till Karlstads stift och delas nu i tre kontrakt: Norra, Södra och Vestra Dals, hvilka tillsammans omfatta 13 pastorat med 43 socknar. Det uppsätter en bataljon (600 man) af Vestgöta-Dals regemente och 38 nummer extra rotering.
Vid 1878 års slut hade detta landskap 83,491 innevånare, af hvilka 2,125 tillhörde dess enda stad, Åmål. Vid senaste folkräkning (1870) befans proportionen mellan könen vara 950 män mot 1,000 qvinnor; samtidigt konstaterades en folkökning af i medeltal 0,93 proc. för hvartdera af de senaste 21 åren.
Jordbruket är numera D:s hufvudnäring, och de på senare tider i landskapet anställda geologiska undersökningarna gifva vid handen, att, jämväl i de af naturen mera styfmoderligt utrustade sydvestra delarna, förutsättningarna för ett framgångsrikt idkande af åkerbruk finnas i långt rikare mått, än man hittills velat tro. Slätt-Dals betydelse ur denna synpunkt är redan antydd. D:s åkrar alstra numera regelbundet skördar, som mer än fylla befolkningens behof. Den odlade jorden uppgifves utgöra omkr. 18 1/2 proc. af hela egovidden (i Sundal ända till 42 proc.), och den naturliga ängen 9 1/2 proc. (i Sundal 18 proc.). Hafre ingår med mer än 71 proc. i det samfällda utsädet, och potates med nära 16 proc. -- Boskapsskötseln, ehuru ej af samma stora betydelse som fordom, är dock ännu alltjämt en synnerligen vigtig näringsgren och gifver tillfälle till en icke ringa afsättning, bl. a. åt Norge, af såväl lefvande kreatur som mejerialster. Vid 1876 års slut var, enligt officiel uppgift, antalet vinterfödda kreatur: 8,439 hästar (delvis af blandad norsk ras), 58,259 nötkreatur, 38,848 får och getter samt 6,512 svin. Dessa siffror, jämförda med folkmängden, anvisa åt D. en ganska framstående plats bland Sveriges landskap. Endast Kronobergs län kan uppvisa en högre proportion för nötkreaturen. Jämväl antalet af får och getter öfverstiger det för riket normala. Mejerihandteringen drifves dels i Åmål, dels på några större egendomar: Väsby, Baldersnäs, Löfås, Qvantensburg och Vestergården m. fl. -- Skogarna, som beräknas upptaga 47 proc. af hela arealen (i Vedbo 57 proc.), lemna i allmänhet ännu afkastning utöfver landskapets eget behof. Dock finnas stora vidder af s. k. "kalmarker", särskildt på "fjällen", hvilka just kännetecknas genom frånvaron af skog; äfven Slätt-D. lider brist på skog.
De tid efter annan gjorda försöken att bearbeta D:s malmfyndigheter (t. ex. i Ånimskog i Tössbo härad) hafva hittills ej ledt till något nämnvärdt resultat: D. är fortfarande för den på några platser idkade bruksdriften hänvisadt till främmande malmer. De senaste årens omgestaltningar på bergsbrukets område hafva föranledt nedläggandet af ett flertal mindre verk, så att numera endast tre mera betydande centra förefinnas, alla i Vedbo, näml. Billingsfors med Bäckefors (mekanisk verkstad), Kristinedal med Lisafors samt Forsbacka med Hanefors och Sersbyn. I Dalskogs, Gunnarsnäs (Hällan) och Örs socknar, på gränsen af Slätt-D. och bergsbygden, finnas goda skifferbrott; i Ärtemark
brytes tälgsten. -- Industrien är för öfrigt af ringa betydenhet och inskränker sig till qvarn- och sågverksrörelse, om man afser från Långeds pappersmassefabrik, en snickerifabrik i Åmål samt skeppsvarfvet vid Upperud, der jämväl eldfast tegel tillverkas.
Det är redan antydt, att D. på senare åren blifvit delaktigt af nutidens förbättrade samfärdsmedel. För en af de nya samfärdslederna, Dalslands kanal, redogöres på annat ställe. Äfven jernvägsanläggningar genom D. äro å bane. I hela sin längd kommer Slätt-D. att genomskäras af den stora Bergslagsbanan, Falun--Göteborg, och i tvär riktning från Mellerud, nära Vänern, till norska gränsen skäras Nordals och Vedbo härad af den i Juli 1879 för trafiken öppnade 6 mil långa, bredspåriga Dalslandsbanan, som vester ut fortsättes af Smålenenesbanan. -- Kuststräckan utmed Vänern eger en del ganska goda hamnar: Hattefura, Åmål, Vingershamn, Sikhall, Dalbergså m. fl. Fyrar finnas vid Fogden (inloppet till Åmål), Hjorten (i Grinstads socken), Gällenäs udde (i Gestads socken) och Bastungen (n. om Vänersborg).
D. bär titeln af grefskap. Sannolikt till antydan om dess boskapsskötsels forna betydenhet har det till vapen en röd oxe i hvitt fält. Anmärkningsvärdt är det fornåldriga och än i dag rådande beteckningssättet "bo på D." (liksom man säger på Öland; jfr i Småland) -- kanske en erinran om innevånarnas isolerade läge. -- Antagligen fick Vestra Dal sin befolkning från Bohus län. Fornminnen, folklynne och språkegendomligheter tala derför, liksom ock för Slätt-D:s kolonisering från Vestergötland. Också räknades D. i äldsta tider till Vestgöta lagsaga, och dess bergsbygd var då känd under det särskilda namnet Markerna (gränslandet; detta namn är ännu bevaradt i några dalska sockennamn äfvensom i det fordom till D. räknade Nordmarks härad).
Såsom alla gränslandskap eger ock D. en mera skiftande historia, än som vanligen kommer på enskilda landskaps lott. Tidigt var det föremål för gränstvister. En kort tid var det norskt, efter att omkr. år 1100 hafva blifvit taget i besittning af Magnus Barfod. Genom gränsregleringen under konung Valdemar erkändes till fullo dess egenskap af svensk provins, men det var dock fortfarande genom sitt läge utsatt för fientliga ströftåg och härjningar under de täta nordiska krigen. Särskildt olycksbringande för D. var det s. k. "sjuårskriget" (1563--70), under hvilket (1568) icke mindre än 281 hemman plundrades och brändes af fienden. En liknande förödelse öfvergick landet under 1611--12 års fejd. Med vanlig seghet började bönderna åter sitt återställningsarbete, men redan inom en mansålder hade den s. k. "Hannibals-fejden" (1644--45) lemnat 109 hemman alldeles öde och ett ännu större antal hårdt medtagna. Karl X:s danska krig vållade föga afbräck i landets fredliga utveckling, men dess mer det dernäst följande, 1675--79. Det var från den i D. nyanlagda befästningen Vestra Ed, som Karl XII anträdde sitt tåg mot Frederikshald. 1778 års krig medförde ett nytt fientligt härjningståg, dock åtföljdt af mindre tunga pröfningar än de, hvilka utmärkte 1808--09 års krig med ty åtföljande missväxt och farsoter.
Den dalska folkstammen företer föga yttre skiljaktighet från den allmänna svenska typen. Det torde dock böra anmärkas, att innevånarna i Högsäters-bygden af Valbo i allmänhet hafva en rundare ansigtsbildning samt bruna ögon och svart hår. Folklynnet är stillsamt, mildt och vänligt, i högre grad än hvad eljest brukar vara fallet bland befolkningen i forna gränsland. Dalbon är stark och härdad, men anses vara något trögare än grannarna i norr och söder. En och annan kroppås-stuga finnes ännu qvar i de undangömda bygderna; men i allmänhet har äfven i D. nutida prydlighet gjort sig gällande såväl i bostad som i husgeråd och klädebonad. Om närheten till Bohus län och Norge påminner bruket af det tunna, osyrade hafrebrödet. Händigheten är föga utvecklad, och husslöjd föga spridd; halmhattsflätning idkas dock i Ärtemark, med afsättning till Norge.
Dalbomålet står närmast värmländskan och de öfriga sveamålen. Det har med dem gemensamt: tungspets-r öfverallt och dermed följande s. k. tjocka t, d, s, n för rt, rd, rs, rn. Tje-ljudet har, likasom i värmländskan, nerike-målet och götamålen, förlorat sitt t och liknar närmast ch i tyska ordet ich. Mellan två vokaler och i slutet af ord efter vokal öfvergår g ofta till frikativa, "aspireras" ([gamma]) I Nordals och Sundals härad förekomma gutturalt i och y (s. k. "Viby"-i och -y), -a är ofta "slutet" i ändelser. -- I afseende på böjningen märkes, att infinitiv och svaga feminina ändas på -a, utom i Tössbo, som står värmländskan närmare och har e; att svaga verb af 1:a konjugationen icke hafva någon ändelse i imperfektum och supinum (tackar, tacka, tacka); att feminina substantiv i bestämda formen singularis hafva -a; neutr. -e l. -et; plur. m. och f. -ar, -ane och -er, -era; neutr. -a. Känslan af det grammatiska könet är vid fullt lif.
Med undantag af en i Upsala 1718 utgifven latinsk disputation af Hesselgren, "De Dalia", är A. Lignells "Beskrifning öfver grefskapet Dal" I--II, 1851--52) det enda Sveriges topografiska literatur eger att uppvisa för kännedomen om detta landskap. (Jfr C. G. Styffes i "Tidskrift för Literatur", 1851, införda anmälan af sistnämnda arbete.) J. H. E. E. J. A. L-ll.