Dalin, Olof von, skald och häfdatecknare, grundläggaren af den nysvenska prosastilen, föddes i Vinbergs prestgård i Halland d. 29 Aug. 1708. Tillnamnet togs af hans fader, efter Dalstorps socken i Vestergötland. Redan som mycket ung kom D. till Lund och åtnjöt der ledning af sin frände dåv. professorn Rydelius. Denne, som sjelf var skald, utöfvade ett helsosamt inflytande på lärjungens gryende poetiska anlag. Särskildt inpräglade han vigten af sanning och följdriktighet i tankegången, af korthet, klarhet och behag i uttrycket och af att låta omdömet granska inbillningskraftens skapelser. 1726 fick D. på Rydelii förord en lärarebefattning i hufvudstaden, hos dåv. kammarrådet Klas Rålamb, och småningom vann han inträde jämväl i flere andra af Stockholms förnäma familjer, bl. a. hos presidenten Konrad Ribbing, som för honom öppnade "ej blott sitt hus, utan ock sitt hjerta". I dessa kretsar, liksom i det 1732 stiftade riddaresamfundet "Awazu och Wallasis" (i hvilket D. var den ende ofrälse ledamoten), lät han emellanåt sin skaldeådra flöda. 1731 blef han e. o. kanslist i Riksarkivet, och 1732 fick han i samma egenskap anställning i Kanslikollegiet. En del af sin lediga tid använde han till historiska forskningar. 1733 utkom anonymt första numret af Then svänska Argus, D:s märkliga moralisk-satiriska veckoskrift, som i en lekande stil gisslade tidens dårskaper. Förebilden till Argus var engelsmannen Joseph Addisons "The spectator". Men liksom denna föregåtts af R. Steeles "The tatler", så hade Argus en svensk föregångare i den af D:s vän C. Carleson 1730--31 utgifna "Sedolärande Mercurius", i hvilken många uppsatser äro hemtade ur "The tatler" och "The spectator". Argus är dock med afseende på både innehåll och inflytande vida öfverlägsen sin föregångare. I likhet med Addison gaf D. sin tidskrift en novellistisk anstrykning genom att ständigt använda vissa typiska figurer: herrar Hjärtskott, Hjärnbrott, Ehrenmenuet, Gyllenbalance m. fl., och han förlänade sålunda framställningen en lifligare och friskare färg, än moralsatiren i allmänhet eger. Äfven i enskildheter efterbildade han stundom sina engelska mönster; men i flere hänseenden ådagalade han en ganska stor sjelfständighet. Denna framträdde synnerligen i den yttre form, hvari han klädde sin satir (sagor, dialoger och t. o. m. små komediartade uppträden), samt i den lätta ton, hvarmed han behandlade äfven allvarliga ämnen. Argus väckte i Sverige ett uppseende, fullt motsvarande det intryck, som de första engelska veckobladen gjorde i sitt hemland. Hvarje torsdag, "Argus-dagen", motsågs med längtan; "man gick
till läsningen af tidningen", skrifver Olof Celsius d. y., "liksom då man går till bords med hungrig mage", och när Argus upphörde, 1734, efter att 104 nummer utkommit, "blef det liksom tomt, och man sörjde öfver hela riket som öfver ett besynnerligt dödsfall". Stor nyfikenhet rådde i fråga om författarens namn. En gissning var, att ordet Argus utgjorde ett akrostikon af medarbetarnas namn: lagman Abrahamson, kanslirådet Rosenadler, landshöfding O. Gyllenborg, historiografen Wilde och kanslirådet Stiernman. Endast Carleson (i början medarbetare) och möjligen äfven Rålamb voro invigda i hemligheten. Men 1736 utgafs med D:s namn ett griftqväde ("En ärlig svensk, afmålad vid presidenten Konr. Ribbings graf"), i hvars författare man spårade "poeten i Argus" och snart derefter hela Argus-personligheten. Det dröjde nu ej länge, förrän D. blef föremål för ynnestbevis från alla håll. Redan förut hade konungen och drottningen, för hvilka han (genom Rålamb) i hemlighet presenterats såsom författare till Argus, bemött honom med mycken nåd och gifvit honom dyrbara gåfvor. Rikets ständer hade vid riksdagen 1734, ehuru icke utan opposition i preste- och bondestånden, lemnat sitt förord för den okände författarens befordran. 1737 utnämndes D. till kunglig bibliotekarie. Med understöd af Klas Grill vistades han 1739--40 utrikes, mestadels i Paris, i hvars lärda, vittra och förnäma kretsar han genom K. G. v. Tessins bemedling vann inträde (sålunda hos kardinal Fleury m. fl.). 1742 kallades han till medlem af Vetenskapsakademien, och 1744 fick han af ständerna uppdrag att skrifva en svensk rikshistoria. Från hattpartiet, hvars trogne anhängare han länge varit, drog han sig efter 1742 småningom tillbaka och närmade sig i stället hofvet, med hvilket han än fastare förbands, då han 1751 utnämndes till lärare för kronprinsen Gustaf. Utan tvifvel utöfvade drottning Lovisa Ulrikas sympatier för franska literaturen och smaken ett stort inflytande på D. Sistnämnda år fick han adlig värdighet. 1753 fick han titeln kansliråd och blef s. å. sekreterare i Vitterhetsakademien samt 1755 rikshistoriograf. Vid hofvet strödde han omkring sig en mängd tillfällighetsdikter. Dessa, som närmast voro afsedda att bortjaga bekymren från hofkretsen, innehålla till största delen ingenting annat än mer eller mindre poetiskt joller, men de äro uttryck för en harmlös glädje och utmärka sig genom en trohjertad innerlighet. Några bland dem ega ett varaktigt värde. Författarens rojalistiska ifver förde honom emellanåt in på farliga vägar. Så förekommo t. ex. i det Herdaspel, hvarmed han 1752 firade konungens återkomst från Finland, åtskilliga anspelningar på ständernas allt för stora makt. Bl. a. yttrades den önskan att "herren sjelf måtte få köra de fyra paren". I de s. k. "kalottpredikningarna" gycklade han ganska skarpt öfver den tidens predikosätt och parodierade i ord, åtbörder och röst, till drottningens stora förlustelse, vissa samtida medlemmar af det högvördiga ståndet, hvilket äfven vid andra tillfällen var föremål för hans satir. Det är klart, att allt detta skulle högeligen misshaga ständerna. Dertill kom, att D. 1755 af hofvet begagnades för att med en fransk författare, Dangeul, hvilken stod i förbindelse med det franska hofvet, underhandla om ingenting mindre än den svenska konungamaktens utvidgande och att han biträdde konungen med författandet af några alltför bestämda skriftliga yttranden i rådet. Underhandlingarna med Dangeul blefvo bekanta för de maktegande bland riksdagsmännen, och D. lär t. o. m. hafva sväfvat i fara för sitt lif. 1756 ställdes han till ansvar -- dock endast för herdaspelet och kalottpredikningarna samt för sitt trots mot Kanslikollegiet (han hade nämligen ej ställt sig till efterrättelse de ändringar kollegiet föreslagit i den nya upplagan af skaldestycket "Svenska friheten"). Följden blef, att D. aflägsnades från hofvet samt förbjöds att närma sig de ställen, der konungafamiljen vistades, och dessutom -- för kalottpredikningarna -- dömdes till böter. Bland de tillflyktsorter, som stodo honom öppna under förvisningen blefvo i synnerhet Engsö (Piperska familjens egendom) och Stenhamra (Ribbingska slägtens stamgods) kära för hans hjerta. Sin lediga tid använde han för att fortsätta sitt historiska arbete. 1761 upphäfdes förvisningsdomen, och han blef åter medlem af hofkretsen. 1763 utnämndes han till hofkansler, och det säges, att äfven rådspurpurn var honom ämnad. Han afled på Drottningholm d. 12 Aug. 1763. Öfver hans graf på Lofö kyrkogård lät drottning Lovisa Ulrika uppföra en minnesvård.
D. var som författare verksam på många olika områden. Bland hans större poetiska alster intager Svenska friheten (1742; ny uppl. 1755) främsta rummet. Denna dikt, ett epos i fyra sånger, skrifven med anledning af det olyckliga kriget i Finland 1741--42, hade ungefär samma betydelse för sin tid som Tegnérs "Svea" för sin. Stycket är visserligen föga episkt i anläggning och utförande, men torde dock kunna tämligen väl mäta sig med samtida och efterföljande heroiska epos i samma stil, och "stoltare alexandriner voro intill den tiden icke gjorda på svenskt mål". På det dramatiska området uppträdde D. med tragedien Brynilda eller den olyckeliya kärleken (1738) och komedien Den afundsjuke (s. å.). Den förra är en rent pseudoklassisk skapelse, i hvilken författaren behandlat ett fosterländskt ämne helt och hållet efter de franska reglerna. Som komediförfattare var D. mera betydande. "Den afundsjuke", hans enda försök i denna riktning, är väl i dialogen, men icke i karaktersteckning eller i plananläggning, öfverlägset samtida lustspel, t. ex. K. Gyllenborgs "Sprätthök" och Modées stycken ("Fru Rangsjuk" m. fl.), hvilka senare i afseende på sund komik afgjordt stå högre. -- Mera njutbara för vår tid än D:s, till största delen glömda, "stora" poesi äro hans smärre skaldestycken. Dessa, som till största delen härröra från tiden efter 1751, utgöras af andliga sånger (Förblindade verld m. fl.), historiska stycken (bl. a. flere till Karl XII:s ära), skildringar från hoflifvet, fabler o. s. v. Bäst lyckades D., när hans qvicka, godmodigt komiska ådra kunde flöda fritt. Stor
framgång vann han derför som författare af visor och satirer. Bland stycken af det förra slaget förtjenar den i folkvisans ton hållna Engsövisan att särskildt ihågkommas. Dikter, sådana som Skatan sitter på kyrkotorn, Nattens stilla nöjen, Kära Bacchus, öppna din tunna! och Bort med höga ting m. fl. vittna i all sin enkelhet, att skalden ingalunda saknade ursprunglighet och sjelfständighet samt att han egde ett beundransvärdt herravälde öfver språket. D. framträder i dem som föregångare till Bellman, Kellgren, Fru Lenngren, Franzén, K. F. Dahlgren o. a. Bland de satiriska styckena är Aprilverk om vår härliga tid (1740) det märkligaste. Det påminner å ena sidan något om Israel Holmströms skaldskap, men är i satirisk kraft jämngodt med den gustavianska tidens beslägtade stycken. -- Af icke mindre betydelse är D. som skriftställare i obunden form. Hans "Argus" är förut omtalad. Ett framstående rum intager jämväl Sagan om hästen (1740; flere gånger omtryckt), der författaren, under bilden af en häst och dess olika ryttare, täljer svenska folkets öden under Vasa-regenterna. Denna saga hänvisar otvifvelaktigt på engelska mönster (J. Swift och J. Dryden), men röjer i ton och stämning, att författaren jämväl egde noggrann kännedom om den äkta folksagan. Af beslägtad natur äro de prosa-satirer, som D. riktade mot fornvurmeriet hos O. Rudbeck d. ä. och hans eftersägare: Sveno Dalius, Björner m. fl., mot det akademiska dissertationsväsendet o. s. v. Bland dessa dyrbara prof på frihetstidens prosastil märkas Visdomsprof eller herr Arngrim Berserks förträffelige tankar öfver et fynd i jorden (1739), Beskrifning om en runsten vid Drottningholm (1751), Programma ("af M. Tullius Dubbelölianus"), Dissertation om det språk, som talades af våra första föräldrar i paradiset (skämt med Rudbecks "Atlantica") och Brefvexling mellan Ragvald Pik och Herr Silfverspasserklinga, hvari författaren, dels i ett af danismer fyldt bref från junker Ragvald Pik, hvilken sofvit 200 år, satiriserade öfver de orenheter, som besvärade det svenska språket på 1500-talet, och dels i ett af franska uttryck vimlande svar från Silfverspasserklinga karrikerade sin egen tids språk. Sjelf bemödade sig D. att rensa och utbilda vårt språk, och oemotsägligt torde vara, att han deri lyckades. Sitt mästerskap i språkets behandling ådagalade han särskildt i de historiska arbetena. 1747 utgaf han första, 1750 andra och 1760--62 tredje delen af Svea rikes historia ifrån des begynnelse till våre tider (1:sta och 2:dra delarna utkommo i ny uppl. 1763--65), hvilken sträcker sig till Karl IX:s död (1611). Detta arbete, sedan Olaus Petri tid det första, som på svenska skildrar Sveriges öden, intager en framstående plats inom den svenska häfdateckningen. Förut hade D. med satirens vapen angripit O. Rudbeck d. ä:s yfverborna fantasier, nu anföll han dem med vetenskapens. Han gick likväl ej tillbaka till Loccenii åsigter, utan framställde, med stöd af egna forskningar, en uppfattning, som, med några af Lagerbring och andra gjorda rättelser, i hufvudsak blef gällande i sju årtionden, till dess nya upptäckter nödvändiggjorde mera genomgripande ändringar. Framställningssättet är klart och behagligt, hvilket i sin mån verkade derhän, att "historien flyttade från väggarnas bokhyllor in i svenskarnas hjertan". -- Som smaklärare och smakdomare uppträdde D. med Tankar öfver kritiker (1736) -- der han dock egentligen uttalade sig endast om förutsättningarna för den literära kritikens behörighet -- och med Korta påminnelser vid svenska skaldekonsten i vår tid (i Vitt-akad:s handl., d. I), i hvilket arbete han förnämligast behandlade skaldekonstens yttre, formella sida.
Af D:s samlade arbeten hafva följande upplagor utkommit: Vitterhetsarbeten i bunden och obunden skrifart (1767; på ett högeligen okritiskt sätt utgifna af bl. a. D:s halfbroder J. C. Bökman) och Poetiska arbeten (1782--83; redigerade af P. Rudin). En samling Valda skrifter utgafs 1872 af E. V. Lindblad.
D:s betydelse för Sveriges literatur har blifvit högst olika bedömd. Af sin samtid var han allmänt erkänd som mästare. Och likväl sjöng G. F. Gyllenborg, ännu innan fyratio år förflutit efter hans död:
"Den prisade Dalin, som ej sin like fann, I ynglingars "Försök" har sett sin öfverman",
dermed, föga blygsamt, syftande på de ungdomsförsök, genom hvilka han sjelf och Creutz förebådade ett nytt tidsskede. Leopold, som särskildt framhåller D:s språkliga förtjenster, finner honom kall och säger, att man i hans rimmade toner icke utan möda träffar hvad man i upphöjd mening kallar skaldekonst. Hammarsköld fäller (i "Svenska vitterheten") bittra omdömen om D. Bland annat påstår han, att denne "i sin inre fattigdom saknade allt sinne för musik". Utom D:s förste minnestecknare, O. Celsius d. y. och K. G. Nordin (se nedan), är det i främsta rummet Atterbom ("Siare och skalder", III), som gjort honom rättvisa. I den senares fotspår hafva sedan flere andra häfdatecknare gått, bl. a. B. E. Malmström ("Grunddragen af sv. vitterhetens hist." I., 1866) och A. Fryxell ("Berättelser ur svenska historien", del. 44 och 45, 1878), påvisande D:s stora betydelse, mest för hans egen tid, men äfven för den svenska literaturen i allmänhet. Jfr äfven C. Eichhorn, "Vår prosadikt under frihetstiden", i "Svenska studier" (1869), E. V. Lindblads inledning till "Valda skrifter" (1872) och K. J. Warburg, "Det svenska lustspelet under frihetstiden" (1876).
Man har anmärkt mot D., att han var allt för beroende af den franska smaken, hvilken han införde i Sverige, och i den svenska literaturhistorien räknas det fransk-klassiska tidehvarfvet från honom. Utan tvifvel var han så mycket barn af sin tid, att han påverkades af den i alla land vedertagna franska smaken, hvilken -- förebådad i Sverige af S. von Triewald och J. von Dübens öfversättningar af Boileau -- i honom hade sin förste framstående svenske målsman. Men hans tidigaste förebilder voro dock engelsmännen Addison, Pope och Swift, och de franska reglerna tillämpade han sjelfständigt och fritt. Dessutom hade D. oftast ett genomsvenskt grundlynne, hvilket framträder särskildt i hans visor, och hela hans
författareskap bär eri-afgjordt fosterländsk prägel. -- 1764 höll O. Celsius d. y. i Vetenskapsakademien ett minnestal öfver D., och 1769 präglade samma akademi öfver honom en medalj. 1798 slog Svenska akademien en medalj till hans minne, och hans betydelse tecknades s. å. i nämnda akademi af K. G. Nordin. (Se Sv. akad:s handl., d. II fr. 1796.) K. W-g.