Dans

Dans, taktmässig kroppsrörelse, ledsagad af sång eller instrumentalmusik. Redan i äldsta tider firades högtidliga tilldragelser med dans. Egypternas prester uppförde dansar vid de tillfällen, då en ny Apis blifvit funnen och då en död Apis begrofs. De bibliska berättelserna omtala, att judarna ofta genom dans gåfvo uttryck åt triumf eller glädje. Grekerna högtidlighöllo religiösa tilldragelser med dans och trådde äfven krigsdansar. Vid deras gästabud utfördes dansen af legda dansörer, emedan det ansågs vanhedrande för de grekiske medborgarna att dansa vid sådana tillfällen. För öfrigt utvecklade sig den offentliga dansen hos grekerna till en verklig konst (orkestik), som innefattade ett plastiskt åtbördsspel och stod i nära samband med musiken och poesien. Hos romarna utgjorde dansen i äldre tider en hufvudbeståndsdel af de religiösa festerna, vid hvilka äfven de ädlaste män dansade. På skådebanan idkades dans af histrionerna, som äfven med lifliga åtbörder sökte underhålla åskådarna. Under de förste romerske kejsarna grepos, till de vises förtrytelse, alla samhällsklasser af ett vildt dansraseri. Hos kineserna dansa endast männen, enär qvinnornas hoppressade fötter äro hinderliga för dansens rörelser. Bland inderna dansa både män och qvinnor, dock vanligen mest de senare. -- Naturfolkens dansar hafva en högst skiftande karakter, allt efter som folken äro mer eller mindre vilda, mer eller mindre krigiska. Bland forntidens nordboar idkades dans sannolikt redan under hednatiden. Med bestämdhet vet man, att dansen var ett omtyckt nöje i början af 12:te årh. Den utfördes under ackompanjemang af visor, hvilka sjöngos af de dansande sjelfva, män och qvinnor. Ofta hade en hvar af de dansande en rol att utföra, och drägterna tyckas stundom hafva varit afpassade efter rolerna. Sådana med åtbördsspel förenade dansar förekomma ännu på Färöarna. Ett slags dans efter instrumentalmusik lär hafva varit i bruk i 14:de årh. Sällskapsdansarna uppkommo sannolikt i början af den nya tiden och utbildades hufvudsakligen af italienarna och fransmännen. Under tidernas lopp hafva de undergått många förändringar. I 17:de och 18:de årh. utfördes de med afmätta och sirliga steg; sedermera fingo de en lifligare takt, och slutligen erhöllo de den snabba fart, som nu är allmän. Hvarje land har att förete karakteristiska folkdansar (Sverige: Jössehärads-polskan, Norge: hallingen, Spanien: fandangon, Italien: tarantellan, Skotland: the reel o. s. v.). Jfr Bal, Ballett och Dansmusik.