Deák

Deák, Frans, ungersk statsman, föddes d. 17 Okt. 1803 i Kehida, komitatet Szalad, och egnade sig tidigt åt advokatyrket. 1825 började han med ifver deltaga i komitatförhandlingarna och gjorde sig snart känd som en utmärkt talare. 1832--36 representerade han Szalad på riksdagen (i Pressburg), der han med kraft och talang bekämpade Wien-regeringens inkräktningar på Ungerns rättigheter. Under riksdagen 1839--40 lyckades D. åstadkomma en tillfällig försoning mellan regeringen och reformpartiet, hvars chef han var. 1843--47 var han icke medlem af riksdagen, men ansågs det oaktadt såsom landets mest framstående politiker och var fortfarande sitt partis rådgifvare. Under denna tid utarbetade han ett förslag till strafflag, hvilket t. o. m. af engelska och franska jurister ansågs för ett mästerverk. 1848 samtyckte kejsaren till alla de reformer, hvilka D., som åter blifvit riksdagsman, hade fordrat. S. å. inträdde han som justitieminister i det första ungerska kabinettet (Batthyanyis). Men hans plan, att omorganisera hela lagskipningsväsendet omintetgjordes genom Kossuths tillträde till makten, och han utgick s. å. ur ministèren. Under revolutionskriget deltog han icke i det offentliga lifvet. Efter lugnets återställande ville regeringen gifva honom ett högt juridiskt ämbete; men han förklarade, att han icke ville mottaga någon offentlig befattning, förrän 1848 års lagar åter kommit till kraft. Österrikes olyckor uti Italien 1859 förmådde regeringen i Wien att ändra politik i förhållande till Ungern. 1801 sammankallades åter riksdagen, på hvilken D. representerade Pest. Det moderata partiet, hvilket samlade sig omkring honom, ställde sig på grundvalen af 1848 års lagar och kräfde oeftergifligt en ungersk ministèr. Förbittrad öfver denna oväntade hållning, upplöste regeringen hastigt riksdagen. Denna sammankallades emellertid åter 1865. Efter Österrikes olyckor 1866 ville det radikala partiet begagna sig af monarkiens allmänna upplösningstillstånd för att tvinga regeringen i Wien till förödmjukande eftergifter. Men D. motsatte sig denna politik och vann riksdagen för den åsigten att de båda rikshälfterna skulle blifva likställiga och Ungern erhålla en särskild ministèr. Det nya förhållandet mellan den österrikisk-ungerska monarkiens båda delar oktrojerades högtidligt genom kejsarens kröning i Budapest (1867). Ända till 1875 var D:s parti det mäktigaste i riksdagen, fastän dess chef, till följd af sjukdom, endast vid enstaka, ytterst vigtiga tillfällen deltog i förhandlingarna. D. afled d. 29 Jan. 1876. Ehuru ett parti med mera liberala åsigter än D:s innehade makten vid denna tid, ansågs detta dödsfall som en olycka för hela landet. -- Ungern har ännu icke frambragt någon annan statsman med så hög begåfning som D. Hans stora hängifvenhet för sitt land och hans oegennytta förvärfvade honom alla partiers aktning. Med ovanligt djup statsmannavisdom främjade han de stora principer, för hvilka han verkade, genom att städse visa sig redobogen till kompromiss i frågor af underordnad vigt. Som talare utmärkte han sig genom en logisk anordning af tankarna, genom klar framställning, genom politisk sakkännedom och genom en betydlig fond af humor. B. F. O.