Decentralisation l. Decentralisering (af Lat. de, från, och centrum, medelpunkt), fördelning af verksamhet mellan flere personer eller institutioner eller utbredning deraf på ett större område, i motsats till sammanförande i en enda persons hand eller på en enda ort. Sålunda säges en näring eller en affärsverksamhet vara decentraliserad, om den är utbredd öfver ett lands olika delar, och bankväsendet vara decentraliseradt, om en mångfald af sjelfständiga bankinstitut finnas, framför allt om de finnas å skilda orter. Såsom ett slags teknisk term begagnas decentralisation i betydelse af ett styrelsesystem, enligt hvilket det största möjliga mått af sjelfständighet är lemnadt åt underordnade förvaltningsorgan. Decentraliseringen kan bestå deruti att underordnade, särskildt lokala, ämbetsmyndigheter få ett stort mått af oberoende verksamhet i förhållande till regeringen. Vanligen menar man dock med decentralisation en begränsning af både regeringens och ämbetsinannaorganens befogenheter samt nu dermed sammanhängande utsträckning af kommunernas och de enskilde medborgarnas rätt till verksamhet för statsändamålet. I de äldre germanska samhällena var den individuella och kommunala sjelfständigheten så stor, att man kallat det hela en förbundsförfattning. Den decentralisation, som alltså kan sägas hafva varit herskande der och hvilken sedermera, om än under förändrade och mångartade former (feodalism, kommunal sjelfstyrelse o. s. v.), fortlefde under en stor del af medeltiden, åtföljdes af individuelt sjelfsvåld, laglöshet, statens svaghet emot inre och yttre fiender samt dess oförmåga att genomföra sådana anordningar, som voro nödiga för det helas och de enskildes väl -- allt olägenheter, som förändrade samhällsförhållanden gjorde så mycket känbarare. Det var derför ett verkligt behof, som var anledning till att, under medeltidens senare skede och början af den nyare tiden, samhällets krafter och befogenheter mer och mer samlades i centralregeringens hand. Der, såsom i Tyskland, utvecklingen skenbart gick i motsatt riktning, blef dock resultatet detsamma. De i förhållande till den ursprungliga centralmakten allt sjelfständigare delarna bildade i administrativt afseende faktiskt sjelfständiga stater. Genom den centralisation, hvilken sålunda
försiggick, sattes regeringarna i stånd att genomföra ordning och laglydnad samt att från synpunkten af det allmänna bästa ombilda samhällsinstitutionerna. Äfven möjliggjordes en stor kraftutveckling emot yttre fiender.
I England har emellertid sedan längre tid tillbaka utbildat sig ett helt annat förvaltningssystem, i riktning af decentralisation. Centralmakten -- monarken och representationen -- har visserligen den lagstiftande makten utan begränsning och kan till alla delar förfoga öfver de erforderliga medlen för statsändamålets vinnande; men förvaltningen besörjes väsentligen af kommunala organ eller genom frivillig verksamhet af enskilda medborgare. Derjämte åtnjuta kommunerna ett stort mått af sjelfständighet i lokala angelägenheter. Detta system af sjelfstyrelse återfinnes, i modifierade former, i de samhällen, som genom kolonisation utgått från England. Den höga ståndpunkt i utveckling, makt och välmåga, som angelsachsiska samhällen vunnit, har riktat kontinentens uppmärksamhet på de engelska institutionerna, och man har sökt att i någon mån efterbilda dem genom bevarande af centralmaktens befogenheter i allt, hvaruti enhet och samlad kraftutveckling äro af vigt, men decentralisation i det öfriga. Denna efterbildning har likväl företrädesvis varit en utveckling af kommunal sjelfstyrelse. (Jfr Centralisation samt K ommunalstyrelse och Sjelfstyrelse.) C. G. H.