Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Deism

Ämne: Människan, själen och livsåskådning · Filosofi, religion och bibeln

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 3 (1880), sp. 1006 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Deism (af Lat. deus, gud), den verldsåsigt, enligt hvilken gudomligheten visserligen är ett sjelfständigt, från verlden åtskildt väsende, men å andra sidan så isolerad från det ändliga, att detta senare kommer att uppfattas såsom någonting af Gud mer eller mindre oberoende. Sin historiska förutsättning och anledning eger deismen i den ofulländade form af teism, enligt hvilken verlden är beroende af ett gudomligt godtycke, och den utvecklas ur densamma derigenom att man nekar tillvaron af ett Guds godtyckliga ingripande i verldshändelserna, på samma gång som man bibehåller antagandet af ett yttre och mekaniskt förhållande mellan Gud och det ändliga. Hufvudintresset för deismen vid gudsföreställningens bibehållande är att kunna fasthålla ett högsta ideal, till hvilket naturens och menniskans utveckling skall syfta. Otillfredsställande för det djupare religiösa sinnet, hvilket känner behof efter ett religiöst lif såsom ett Guds lif i menniskan, sammanhänger denna åsigt nära med en annan, enligt hvilken religionsläran är ett korollarium af sedeläran och religionen endast en högsta fulländning eller ett komplement till sedligheten. Historiskt har den framträdt dels i epikuréernas religiösa läror, dels -- och i synnerhet -- under den s. k. "upplysningsperioden" i 18:de årh., och den fortlefver i viss mån ännu i våra dagar, i de från Kant och upplysningsfilosofien utgångna religiösa riktningar, hvilka, med bibehållande af lärorna om Gud och ett lif efter detta, skarpast trädt i opposition mot kristendomen och dess försoningslära, åtminstone deras historiskt gifna form. (jfr Rationalism.) L. H. Å.