Demetrius

Demetrius (Grek. -os), namn på två macedoniska konungar. -- 1) D. Poliorcetes ("belägraren" eller "stadseröfraren", så kallad med anledning af de vidlyftiga belägringsmaskiner, hvilka han använde vid belägringen af städerna Salamis, på Cypern, och Rhodos), var son af Alexander den stores fältherre Antigonus och föddes 337 f. Kr. Han deltog tidigt och med utmärkelse i de många krig, som hans fader förde mot Alexanders öfrige fältherrar. Mot Ptolemaeus led han visserligen ett nederlag vid Gaza (312), men detta reparerades snart genom en glänsande seger öfver de egyptiska trupperna i Syrien. Efter ett fruktlöst fälttåg mot Seleucus i Babylon (311) och nya framgångar mot Egypten afseglade han (307) med en stor flotta från Ephesus för att befria Grekland från Kassanders herravälde. Athen öppnade frivilligt sina portar för D., som mot dess innevånare visade en kunglig frikostighet och af dem belönades med kungliga vördnadsbetygelser. På sin faders kallelse afseglade han derifrån till Cypern, der han besegrade Ptolemaei broder Menelaus, intog hufvudstaden Salamis och underlade sig hela ön, hvarefter såväl han som Antigonus antogo konungatiteln. Deremot misslyckades belägringen af Rhodos (304). Sedermera återvände D. till Athen, som hotades af Kassander, och tillbragte der en längre tid under utsväfningar och storartade lustbarheter, men kallades å nyo af sin fader till hjelp mot de förbundne fältherrarna Ptolemaeus, Kassander, Lysimachus och Seleucus, besegrades af dem i en afgörande strid vid Ipsus i Frygien (301), der den gamle Antigonus stupade, och räddade sig derefter med en ringa styrka till Ephesus. I Athen, som han då ville göra till medelpunkt för ett nytt sjövälde, blef han ej vidare mottagen, men lyckades underlägga sig åtskilliga andra kuststäder och ingick en försoning med Seleucus, åt hvilken han gaf sin dotter Stratonike till gemål. Derefter vände han sig å nyo mot Grekland samt eröfrade Salamis, Egina och Athen, hvilken stad han, oaktadt dess visade trolöshet, behandlade med stor mildhet. Äfven slog han spartanerna vid Mantinea och tågade mot Macedonien, hvarest han, sedan han låtit undanrödja den unge Antigonus, Kassanders son, lyckades blifva utropad till konung (294). Efter att hafva kufvat det upproriska Beotien och företagit ett fälttåg mot konung Pyrrhus i Epirus (289) sysselsatte han sig med stora rustningar för att återeröfra sin faders besittningar i Asien, hvilket föranledde Seleucus, Lysimachus och Ptolemaeus att emot honom ingå ett nytt förbund. Till följd af myteri bland de macedoniska trupperna såg han sig tvungen att fly från Macedonien (287), och efter fruktlösa försök att annanstädes vinna fast fot öfverlemnade han sig slutligen åt Seleucus (286). Såsom dennes fånge dog han i Apamea i Syrien (283). -- D. gifver oss en typisk bild af den oroliga och lidelsefulla tid, under hvilken han lefde. Handlingskraft, lättsinne och njutningslystnad funnos hos honom i en sällsam förening. Jämte den högsta grad af personlig tapperhet ådagalade han en ovanlig fältherreskicklighet; men genom obetänksamhet och öfverdåd lät han mången gång lyckan gå sig ur händerna. Han älskade faran och striden mer än den lugna besittningen och jagade rastlöst från det ena äfventyret till det andra. Han var med ett ord en genialisk och i allo rikt utrustad natur, men utan sedlig hållning eller ideelt syftemål och städse hemfallen åt ögonblickets ingifvelser. -- En af Plutarchus författad lefnadsteckning öfver honom finnes ännu i behåll. -- 2) D. II, son af Antigonus Gonatas, sonson af D. Poliorcetes, regerade öfver Macedonien 240--230 f. Kr. och förde många strider med folken i angränsande land. A. M. A.