Diamant

Diamant l. Demant (Grek. och Lat. adamas), miner., en allotropisk modifikation af kol. Diamanten kristalliserar i åtskilliga former, alla tillhörande det reguliera systemet, och förekommer antingen lös i flodsand, tillsammans med andra mineral, eller insprängd i bergarter (vanligen i sandstenslager). Den är i allmänhet vattenklar, men stundom färgad, utgör den hårdaste och mest ljusbrytande af alla kroppar samt leder icke elektriciteten och är starkt fosforescerande. Vid upphettning utan luftens tillträde öfvergår den på ytan till grafit; i en ström af syrgas förbrinner den, vid upphettning, till kolsyra. De påtagligen organiska bildningar, som ofta förekomma i diamanter, tyckas gifva vid handen, att detta mineral uppstått på våta vägen af organiska ämnen, måhända af kolväte, som under tidernas lopp, vid luftens tillträde, förlorat sitt väte och afskilt kristalliseradt kol. På analogt sätt uppstår svafvel af vätesvafla. Alla bemödanden att med konst framställa diamanter hafva hittills varit fruktlösa. -- Den äldsta fyndorten för diamanter är Ostindien. De förnämsta grufvorna derstädes äro belägna vid Nadiol och Ellora (Golkonda). Äfven på Borneo finnas några diamantgrufvor. Nämnvärda äro de af A. von Humboldt gjorda diamantfynden vid guldvaskerierna Adolfski, Krestovosdvisjenskoj och andra orter på Uralbergens östra sluttningar. De flesta diamanterna erhållas från Brasilien. Dessa ädelstenar förekomma der i flodbäddarna tillsammans med kiselskiffer, itakolumit och andra mineral. De förnämsta fyndorterna äro belägna i prov. Minas-Geraes. Äfven på Sumatra, i Syd-Australien, i Kalifornien och i Arizona äro diamanter funna. I Transvaal, i södra Afrika, i trakten af ån Potchofs utflöde i Oranjefloden, finnas rika diamantfält med s. k. Kapdiamanter. Dessa äro ofta särdeles stora (100 karat; 1 karat = 1/20 ort), men till qvaliteten vida underlägsna de brasilianska. -- Uppsökandet af diamanter, diamantvaskningen, tillgår i Brasilien på det sättet att den diamantförande jorden lägges på lutande vaskhärdar, indelade i fack, hvarefter man öfver härden leder en vattenström, som bortspolar de lösare partiklarna, men qvarlemnar diamanterna och gruset. -- Diamantslipningen var ej känd i forntiden, utan diamanterna förekommo då alltid i sitt naturliga tillstånd. 1456 upptäckte Ludvig van Berquen (Berghem) konsten att på roterande skifvor slipa diamanter med deras eget pulver (diamantstoft, diamantbord). Sedan dess har denna konst betydligt utvecklats, i samma mån som kännedomen om stenens mineralogiska egenskaper ökats. Det första arbetet på en rå diamant är att klyfva densamma; den är nämligen klyfbar parallelt med sidorna i dess naturliga kristallform. Derefter slipas dess ytor mot ytorna af en annan diamant, och slutligen poleras den med diamantstoft. Efter olika slipning få diamanterna namn af briljanter, rosenstenar eller tafelstenar. De största diamantsliperierna finnas i Amsterdam, London och Antwerpen. -- Diamantens värde är beroende af färgen, renheten, snittet och vigten. De vattenklara stå högst i pris. Stenar af betydande storlek kallas paragons, nonpareils och solitärer. Diamanter af en karats vigt, slipade till briljanter, värderas till omkr. 150 kr. Priset på tyngre stenar fås, om man multiplicerar qvadraten af vigten (uttryckt i karat) med talet 12. När vigten öfverstiger tio karat, växer priset i ännu större förhållande. -- Diamantens tekniska användning är mångfaldig. Den nyttjas vid glasskärning, i litografien vid gravering af fin skrift (på vexlar, visitkort m. m.), vid borrning i hårda bergarter o. s. v. På grund af diamanternas stora optiska brytningsförmåga har man försökt nyttja dem till linser, men omkostnaderna vid deras slipning och de ofta förekommande oregelbundenheterna i deras inre göra dem föga ändamålsenliga för detta ändamål. Några diamanter äro märkliga för sin storlek eller sin historia. Den största diamant man f. n. känner är "Orlov", som väger 194 3/4 karat. Den lär ursprungligen hafva tillhört den persiske sjahen Nadir och sedan kommit i händerna på en armenisk köpman, som förde den till Amsterdam. 1772 köptes den af grefve Orlov för kejsarinnan Katarina II:s räkning, för en summa af 1,620,000 kr., och numera sitter den i den ryske kejsarens spira. Den andra i ordningen väger 136 3/4 karat och kallas "Pitt" eller "regenten". Pitt, guvernör öfver Madras, köpte den för 360,000 kr. och sålde den sedermera till hertigen-regenten Filip af Orléans för 1,800,000 kr. "Koh-i-noor" ("ljusberget"), tillhörande den britiska kronan, fördes 1850 från Ostindien till England och vägde då 186 karat, men har senare slipats till briljant och väger nu 106 karat. Man har skäl att antaga, det Orlov och Koh-i-noor äro delar af den stora diamant, som tillhörde Stor-Mogul. A. M-y.