Pitt. 1. William P. d. ä., earl of Chatham, engelsk statsman, föddes d. 15 Nov. 1708 i Boconnoc (Gornwall). Hans farfader, guvernören i Madras Thomas P. (f. 1653, d. 1726; jfr Diamant), hade samlat en betydlig förmögenhet, och familjen egde en s. k. nomination borough (se Parlament, sp. 798), Old Sarum. hvarigenom dess medlemmar kunde få säte i parlamentet. P., som efter en vårdad uppfostran i Eton och Oxford samt vidsträckta resor i södra Europa hade blifvit fänrik i ett dragonregemente, inträdde också, vid 27 års ålder, i underhuset 1735 såsom ombud för Old Sarum. Hans ekonomiska ställning vid denna tid var ingalunda lysande, och han understöddes derför af den gamla enkehertiginnan Sarah Marlborough. I underhuset angrep han Walpoles styrelse så våldsamt, att han fick afsked från sin fänriks-syssla; i stället blef han utnämnd till kammarherre hos prinsen af Wales, som sjelf tillhörde oppositionen. Hans förbittring mot Walpole härrörde till en del af kränkt ärelystnad: P. ville komma in i regeringen, men Walpole hade hindrat honom. Mot Walpoles efterträdare Carteret var han om möjligt än mer brutal och ådrog sig äfven konung Georg II:s vrede, enär han angrep den engelska styrelsens omsorger för Hannover. Med oppositionens ledare, bröderna Pelham, knöt han i stället vänskapsförbindelser, men dessa lyckades ej mot konungens vilja bereda honom plats i den ministèr de bildade 1744. Men då de 1746 resignerade, derför att konungen fortfarande vägrade P. inträde i rådet, måste Georg II gifva efter, och P. fick en plats i kabinettet såsom vice skattmästare för Irland, sedermera såsom paymaster of the forces. I Jan. 1755 utgick han ur kabinettet och sällade sig till oppositionen. Sedan Newcastles ministèr fallit, bildade P. tillsammans med hertigen af Devonshire ett nytt kabinett, d. 11 Nov. 1756, i hvilket han sjelf såsom statssekreterare skötte krigs- och utrikesärendena. Efter fem månader tvangs dock P. af konungen att afgå. Det visade sig snart omöjligt att regera utan honom, och d. 29 Juli 1757 bildade han och hertigen af Newcastle en ny ministèr, som blef den mest lysande i Englands historia, och hvars nominelle chef var Newcastle, men hvars själ var P., hvilken å nyo såsom statssekreterare ledde utrikes- och krigsärendena. Vid denna tid var Englands politiska ställning så svår, att landet af många ansågs nära sin undergång. England var nämligen inveckladt i det sjuåriga kriget. Dess ende bundsförvandt, Preussen, var nästan nedtryckt af öfvermäktiga fiender, den engelska armén i grund slagen vid Hastenbeck; kriget i Amerika mot fransmännen fördes erbarmligt illa m. m. Men aldrig visade sig tydligare hur en stor, snillrik och kraftig man mäktar ändra händelsernas gång. P. förstärkte den engelska armén i Tyskland samt skaffade den en utmärkt anförare i Ferdinand af Braunschweig. Han gaf Fredrik den store i årliga subsidier 700,000 pund, hvilket möjliggjorde för honom krigets fortsättande. Den af honom till Amerika sände general Wolfe eröfrade Canada samtidigt med att engelske generalen Clive eröfrade Indien. Den engelska flottan vann den ena segern efter den andra öfver Frankrikes, af hvilken nio tiondelar alldeles förstördes, och engelska kapare bortsopade nästan fullständigt den franska handeln från verldshafven. Dessa framgångar framkallade en allmän hänförelse i England, och P. blef hennes förnämsta föremål. I den inre styrelsen var han ej lika framstående som i krigs- och utrikesärendena, ehuru han äfven der utöfvade ett stort och välgörande inflytande. Men trots sina stora förtjenster egde han många fiender, som han förvärfvat delvis till följd af sin stolthet och våldsamhet. Sedan Georg III bestigit tronen, blef hans ställning försvagad, enär konungen och dennes gunstling Bute hörde till hans motståndare. Då P., sedan Frankrike med Spanien m. fl. makter afslutit det bourbonska familjefördraget (1761), fordrade krig mot Spanien och konungen och de fleste ministrarna motsatte sig detta, afgick han d. 5 Okt. 1761, hvarvid Georg gaf honom en årlig pension af 3,000 pund. Såsom ledare af oppositionen angrep han sedan häftigt det sätt, hvarpå fredsunderhandlingarna fördes och freden afslöts (1763). I den kort derpå utbrytande tvisten mellan regeringen och de amerikanska kolonierna tog P. afgjordt parti för de senare, hvilkas politiska friheter han försvarade med glödande vältalighet. Slutligen måste Georg III uppmana honom att bilda en ny ministèr, hvilket han, ehuru sjuk, gjorde d. 7 Juli 1766, hvarefter han d. 29 Juli upphöjdes till earl of Chatham. Att han mottog denna värdighet minskade likväl hans popularitet och i än högre grad hans politiska betydelse, som hufvudsakligen berodde på hans utomordentliga inflytande i underhuset, hvarför han också benämnts »the great commoner» (»den store underhusledamoten»). Hans sjuklighet hindrade honom för öfrigt från att taga någon verksammare del i regeringen, och d. 12 Okt. 1768 nedlade han sitt ämbete. Under de följande åren uppträdde han hufvudsakligen då, när det amerikanska frihetskriget var föremål för parlamentets uppmärksamhet. Han tog i allmänhet parti för kolonierna, men opponerade sig å andra sidan lifligt mot monarkiens sönderstyckning (särdeles berömda äro hans tal d. 9 Jan. 1770, d. 27 Maj 1774 och d. 20 Jan. 1775). Det var äfven i denna fråga han sista gången uppträdde i öfverhuset, d. 7 April 1778. Under denna debatt fick han slag, af hvars följder han afled d. 11 Maj 1778 på sitt gods Hayes i Kent. P. begrofs på statens bekostnad d. 9 Juni i Westminster abbey. Medel anslogos till en minnesvård; hans skulder betalades af staten med 20,000 pund, och åt innehafvaren af titeln Chatham anslogs för all framtid en årlig lifränta af 4,000 pund. P. var icke blott en af Englands störste statsmän, han var äfven måhända dess främste politiske talare. Ingen har öfverträftat honom i att uppröra åhörarna och att beherska dem. Detta skedde mindre genom formens fulländning än genom den våldsamma kraft och den öfverlägsna framställningskonst, med hvilka han uttalade sina snillrika tankar. Men hans nervösa retlighet förledde honom ofta till brutala utfall mot motståndare, och hans högdragenhet gjorde samverkan med honom ytterst svår. I det enskilda lifvet var han sedligt ren, i besticklighetens tidehvarf oåtkomlig för mutor, men konstlad och teatralisk samt praktlysten. P:s brefvexling utgafs 1838--40 under titeln »Correspondence of William Pitt, earl of Chatham». J. Fr. N.
2. William P. d. y., engelsk statsman, den föregåendes andre son, föddes d. 28 Maj 1759 på godset Hayes i Kent. Till följd af svag helsa uppfostrades han i hemmet under sin faders ledning, hvilken i främsta rummet afsåg att dana sonen till en stor parlamentstalare samt for öfrigt gaf honom en grundlig klassisk utbildning. 1773--78 studerade han vid Cambridges universitet och utbildade sig derefter i London till advokat, hvartill han utnämndes 1780. Redan i Jan. följande år, således endast 21 år gammal, inkom han i underhuset såsom ombud för Appleby. Sitt första tal höll han i Febr. s. å. till försvar för en af Burke framställd bill. Hans skicklighet och lugn under debatten samt hans klara, välljudande stämma tillkännagåfvo med ens, att han var skapad till den mest glänsande debattör. Alla partier sträfvade att vinna honom. Han slöt sig i början till oppositionspartiet, som då utgjordes af whigs, och bidrog kraftigt till Lord Norths fall (1782) samt förklarade sig i sin ärelystnad aldrig ämna mottaga någon annan plats än den i kabinettet. I Juli 1782 inträdde han också, såsom skattkammarekansler, i Shelburnes ministèr, och då denna d. 31 Mars 1783 föll, rådde dess chef konungen att taga P. till premierminister, en ära, som P. dock afböjde. Han bekämpade emellertid ifrigt den af North och Fox bildade »koalitionsministèren» samt bidrog kraftigt till förkastande af Fox' Indiabill och dermed till kabinettets fall. Derpå mottog han uppdraget att bilda ny ministèr samt utnämndes d. 19 Dec. 1783 till förste lord af skattkammaren och skattkammarekansler. Med utomordentlig förbittring mottogs denna utnämning af underhusets majoritet, som leddes af Fox, understödd af Burke, Sheridan och North. De genomdrefvo en rad misstroendevota, de kasserade framställda förslag, de framställde gång på gång petitioner till konungen att afskeda P. Men den unge premierministern stod orubblig i striden, och folkopinionen började snart taga parti för honom. När han sålunda efter en tre månaders våldsam strid upplöste underhuset (Mars 1784), erhöll han i det nya parlamentet en betydande majoritet. P:s mod och vältalighet under dessa månader tjusade mängden, och från denna tid till sin lefnads slut omstrålades han af en trollglans, som inga motgångar eller olyckor kunde beröfva honom. Dertill bidrogo utom de nämnda egenskaperna äfven hans obefläckade heder och patriotism. Ehuru han i nitton år var Englands enväldige ledare, var hans affärsställning städse dålig, och det var blott med trug konungen 1792 fick honom att mottaga en sinekur, som afkastade 3,000 pd st. I hög grad föraktade han yttre utmärkelser. Och dock var han öfverdrifvet stolt och ytterligt maktlysten samt blef till följd deraf ganska obehaglig för sina ämbetsbröder och underlydande. Bland intima vänner var han deremot den älskvärdaste och qvickaste personlighet. Begäret efter starka drycker undergräfde hans helsa. Såsom talare och debattör öfverträffades P. väl af sin fader, men knappast af någon annan bland Englands lysande parlamentstalare. Han egde alla en vältalares egenskaper, en välljudande stämma, en utomordentlig makt öfver språket, skärpa i bevisföringen, raskhet i repliken, ett osvikligt minne och en ovanlig förmåga att väl ordna gången i sitt föredrag. Han var ej såsom fadern en fulländad skådespelare, som genom oemotståndlig mimik ryckte åhörarna med sig, men han nådde samma mål genom sina oratoriska vändningar, sina sarkasmer och sin högtidliga värdighet. Till formen var P:s vältalighet ett barn af sin tid och förefaller derför vår tid svulstig och sväfvande samt föga njutbar. Redan år 1784 genomdref P. sin berömda Indiabill, som utgjorde grundvalen för Indiens styrelse ända till 1858. Han sökte 1785 åstadkomma en parlamentsreform, men misslyckades, och de irländska missförhållandena sökte han afhjelpa. Med konungen stod han på vänskaplig fot, i synnerhet sedan han 1788 bekämpat Fox' plan att göra prinsen af Wales till regent under Georgs svaghetstillstånd. Rikets fred bevarade han omsorgsfullt och trodde icke häller, att den franska revolutionen skulle medföra några faror för freden, ehuru han försigtigt stärkte den engelska flottan. Hans visa politik vann allt flere anhängare, och han stod straxt före revolutionens utbrott på höjden af popularitet. Då de franska skräckscenerna tvungo honom till det första koalitionskriget (1793), angreps han häftigt af whigs och drefs derigenom alltmera från sina liberala ungdomsidéer. Från år 1793, då första koalitionskriget började, var P. medelpunkten för den franskfientliga politiken i Europa. Det var han, som bildade koalitionerna och sammanhöll dem, ehuru visserligen med oerhörda finansiella uppoffringar för England. Han lyckades dock bevara Irland från de franska stämplingarna samt rädda Egypten och Indien, hvilka framgångar knappt kunde betalas för dyrt. Vid samma tid genomdref han unionen med Irland (1800). Då P. i sammanhang dermed ville gifva katolikerna politiska rättigheter, stötte han sig med den bigotte konungen samt tvangs, då han ej kunde uppfylla sina löften till irländarna, att afgå d. 3 Febr. 1801. Trots de ekonomiska bekymmer, som vid denna tid tryckte honom, afböjde han såväl enskild hjelp som bidrag i form af ett lönande sinekurämbete. Hans fienders jubel öfver hans fall besvarades med storartade fester till firande af hans födelsedag och af parlamentets offentliga uttalande af nationens tacksamhet till honom. Den år 1802 slutna freden med Frankrike blef dock ej långvarig. Napoleon Bonapartes hotelser tvungo England att vidtaga försvarsåtgärder. P. bildade ett rytteriregemente och ledde kustförsvarets ordnande. I parlamentet förstod han snart att återtaga den ledande rollen och lyckades att med sig förbinda alla de ledande particheferna, t. o. m. sin gamle fiende Fox. Till följd deraf tvangs ministèrens chef, Addington, att afgå, hvarefter P. d. 15 Maj 1804 bildade ett nytt kabinett, i hvilket han intog samma platser, som han förut beklädt. Med stora uppoffringar åstadkom han den tredje koalitionen (1805) mot Frankrike. De koaliserade makternas motgångar i kriget bidrogo väsentligt till hans död, d. 23 Jan. 1800 i Putney. Han begrofs vid sin faders sida i Westminster abbey, och parlamentet betalade hans skulder, 40,000 pd st. Hans byst är uppställd i London och i Cambridge. J. Fr. N.