Dido (äfven kallad Elissa) var, enligt fornsägnerna, Kartagos grundläggarinna. Det förtäljes, att hon var förmäld med Akerbas (Acerbas), eller Sichaeus, och syster till konung Pygmalion i Tyros. Denne, som längtade efter att komma i besittning af svågerns skatter, mördade Akerbas, hvarpå Dido jämte en stor mängd tyrer i hemlighet flyttade till Afrika. Der köpte hon af den mauritanske konungen Jarbas så mycket land, "som hon kunde omsluta med en oxhud", hvarefter hon lät sönderskära huden i fina remsor och dermed inhägna ett stort område, på hvilket sedan först borgen Byrsa uppfördes och derefter staden Kartago anlades (omkr. 880 f. Kr.). Jarbas såg med afund denna stads växande makt och anhöll snart om Didos hand samt hotade med krig, för den händelse att hon skulle vägra. Dido lät då upprätta ett bål, basteg detta och dödade sig med ett svärd. Efter sin död åtnjöt hon gudomlig dyrkan.
I Virgilii dikt "AEneiden" är sägnen om Dido förbunden med AEneassagan. AEneas blir vinddrifven till Kartago, der Dido, på tillskyndelse af Venus, förälskar sig i honom och vill qvarhålla honom. På Jupiters befallning måste han likväl afresa, hvarefter Dido, gripen af förtviflan, dödar sig sjelf. AEneassagan är dock förlagd till en helt annan tid än sägnen om Dido, och ingen af dessa sägner kan anses hvila på historiska sakförhållanden. Dido är en fenicisk-tyrisk gudinna, motsvarande eller rent af sammansmält med den sidoniska Astarte. Hon tänkes såsom det vandrande himlaljusets (månens) gudomlighet, hvilken efterföljes af solen, eller Baal-Melkart, som söker efter henne. När han finner henne, förvandlar hon sig i den vänliga gudinnan Anna (så kallades Didos syster), och ur solgudens och mångudinnans (stadsgrundläggaren och hjelten Melkarts samt borg- och krigsgudinnan Dido-Astartes) förening uppstå rätt och samfundslif. R. Tdh.