Distomum l. Distoma (af Grek. dis, två gånger, och stoma, mun), zool. med., ett till trematodernas afdelning bland maskarna hörande slägte, som igenkännes på sin korta, platta, ovala eller jämnbreda kroppsform och sina två munliknande sugvårtor. Sex arter äro funna hos menniskor, af hvilka fem likväl endast undantagsvis förekomma, hvaremot den sjette, D. haematobium Bilh., är så allmän hos innevånarna vid Nilen, att antagligen hälften af den fullvuxna befolkningen derstädes lider af densamma. Denna parasit orsakar den egendomliga anemi, som kallas den egyptiska bleksoten (klorosen). Blodblandad urin är utmärkande för denna sjukdom, hvarjämte diarré, smärtor i buken o. s. v. inställa sig, på samma gång som kroppskrafterna aftaga. Ofta tillstöter en lunginflammation, hvilken gör slut på eländet. Nämnda farliga snyltgäst har sitt tillhåll i blodkärlen i urinblåsans väggar äfvensom i angränsande organs kärl. Dess utvecklingshistoria är icke känd, och alla kurativa medel hafva visat sig fåfänga. -- En annan art, D. hepaticum L. (Fasciola L.), fig. 1, har en bedröflig och vigtig betydelse för alla fåruppfödare. Denna inelfsmask, "lefverigeln", dödade under vintern 1830--31 ensamt i England 1--2 mill. får, och under epizootien 1853--54 förlorade mången landtman i Frankrike ända till tre fjerdedelar af sin fårahjord. Såsom snyltgäst hos menniskan har lefverigeln påträffats några få gånger, men hos många gräsätande djur, såsom flere arter idislare samt hos hästen, åsnan, elefanten och flere gnagare (haren, kaninen, bäfvern, ekorren m. fl.), är denna igel oftare funnen -- en gång äfven hos en känguru. Lefverigelns geografiska utbredning omfattar hela Europa samt Egypten, Grönland, Nord-Amerika och Australien. Dess utveckling är ett af de allra märkligaste exemplen på s. k. generationsvexling. Den i lefvern hos ett får fullt utbildade lefverigeln (med anledning af kroppsformen ofta kallad lefverflundran) är omkr. 2 centim. (6,7 lin.) lång och kan frambringa ända till 45,000 befruktade ägg, hvilka utföras med gallan i tarmkanalen och vidare i det fria. Af dessa ägg utvecklas i vatten embryon af konisk form, hvilka med tillhjelp af de flimmerhår, som bekläda hela kroppsytan, simma fritt omkring. Efter några dagar affalla flimmerhåren; embryot antager då en mera
klotlik eller oval form och kryper sedan omkring. Ett sådant embryo lyckas förr eller senare fästa sig vid gälarna af en snigel eller intränga i snigelns kropp (foten), och af embryot uppkommer der en blåsformig s. k. sporocysta (fig. 2), som kan dela sig och bilda dottercystor. Under gynsamma förhållanden (högre värme) utvecklas ur embryot äfven en högre mellanform, redia (fig. 3), hvilken småningom får hufvud och bål med tarmkanal samt baktill två trubbiga bihang och mellan dem en liten svans. I hålan omkring redians tarmkanal bildas, liksom i sporocystorna, utan föregående
Fig. 1.
Fig. 2.
Fig. 3. Fig. 4.
befruktning, små organismer, som likna med svansar försedda infusorier, hvilka äro specifikt olika hos olika arter af distomer samt hafva varit beskrifna som arter af ett slägte Cercaria (fig. 4). Hos dessa cercarier, hvilka frigöras från sporocystan eller redian och simma fritt omkring, framträda flere organisationsförhållanden -- såsom de två sugmynningarna (å hufvudet och buken) samt tarmkanalens bildning --, hvilka öfverensstämma med den fullbildade trematodtypen. Från denna skiljas de likväl derigenom att de hafva svans. Dessa "trematodlarver" invandra nu (genom "aktiv invasion") i sötvattensnäckor, vatteninsekter eller möjligen i en liten landsnäcka och undantagsvis i menniskan. Derefter förlora de svansarna och inkapslas i sina nya värdars kroppar såsom "trematodpuppor" samt få en dubbel krona af hakar omkring hufvudet. Sedan blifva de, tillika med sina värdar, snäckorna (sniglarna) eller insekterna, nedsväljda af betande får eller andra djur, antagligen med det vatten, som djuren dricka ("passiv migration"). I dessa slutliga värdar brista de cystor, som omgifva trematodpupporna, och dessa flytta sig derefter, med hjelp af sina hakar, till det för dem bäst passande organet, t. ex. lefvern (hos fåret), hvarest deras könsorgan utvecklas, och derigenom är den fullmogna trematodtypen uppnådd. Då nu lefverigelns embryon utvecklas i vatten och mellanformerna i distomernas generationsvexlingskedja uppehålla sig i lägre och mindre sötvattensdjur, så förklaras deraf lätt det sakförhållandet att endast de fårhjordar, som beta å vattensjuka marker, angripas af "igelsjukan". O. T. S.