Djurgården, Kongl. djurgården, en invid Stockholm belägen lustpark, hvilken utgör en halfö, som i v. sammanhänger med stadsdelarna Norrmalm och Ladugårdslandet och i s. begränsas af Östersjön ("stora segelleden"), i ö. af viken Lilla Värtan samt i n. af den kanal, som leder förbi lägenheten Ålkistan och derefter förenar insjön Brunsviken med Lilla Värtan. Den består af tvänne hufvuddelar: den södra l. egentliga Djurgården (hvilken i äldre handlingar omvexlande kallas Valmunz-ön, Vadmals-ön, Vallmars-ön och, sist, Valdemars-ön) samt den norra, hvilka skiljas genom det vattendrag, som utgöres af en del af Ladugårdslandsviken, Djurgårdsbrunsviken och den 1834 färdigbyggda kanal, som faller ut i Östersjön (Isbladsviken). Sedan d. 1 Jan. 1868 har Djurgården "till hela sin utsträckning" varit förenad med Stockholm (i administrativt och judicielt hänseende lyder den under öfverståthållareämbetet och Stockholms rådstufvurätt, i kyrkligt afseende tillhör den Ladugårdslands församling). -- Antagligen tillhörde större delen af denna lustpark fordom Djursholms sätesgård. Genom köp, byten och donationer öfvergick den emellertid småningom dels till kronan, dels till Klara kloster, och när detta 1527, genom Gustaf I:s reduktion, blef indraget, lades hela Djurgården under kronan samt förvandlades dels till kungsladugård och dels till jagtmark. Den ladugårdsinrättning, som fans på norra delen af Djurgården, indrogs under senare hälften af 1600-talet, och 1830 blefvo hjortarna, som dittills ströfvat fritt omkring på Djurgården, innestängda inom en särskild inhägnad vid Ropsten. 1658 gaf Karl X Gustaf uppdrag åt arkitekten De la Vallée att göra ritning till en lustgård på Djurgården, hvarjämte konungen påbjöd, att tulluppbörden vid Blockhusudden (hvilken uppbörd årligen uppgick till omkr. 30,000 daler s. m.) skulle nyttjas till bestridande af kostnaderna för den nya anläggningen. Arbetena på lustparken fortgingo sedermera under några år, men afstannade derefter. Vid 1682 års reduktion blefvo större eller mindre tomtdelar af Djurgårdens egor upplåtna åt enskilda personer på arrende. Likväl bibehöllos flere "orter" på Valdemarsön till kunglig majestäts "rekreation".
Såsom en till den regerande konungens disposition upplåten statsegendom har Djurgården sedan äldre tid lydt under riksmarskalksämbetet, och dess ekonomi förvaltas af nämnda ämbete jämte Djurgårdsstyrelsen, som består af en öfverintendent, en intendent eller hofjägmästare och sex hofjägare. Den rätt, hvarmed lägenheter å Djurgården innehafvas, är bestämd genom en af rikets ständer utfärdad skrifvelse af d. 1 Dec. 1810 samt genom k. bref af d. 24 Febr. 1821 och d. 20 April 1846. De af en regerande konung åt enskilda personer gjorda upplåtelserna äro till sitt bestånd beroende på hans efterträdares godtfinnande. Enligt k. resolutionen d. 4 Dec. 1861 erlägges för de lägenheter, som redan blifvit upplåtna till enskilda personer eller allmänna inrättningar, ett bestämdt årligt arrende, som vexlar mellan 1 och 80 kr. för tunnlandet (innehafvare af värdshus, schweizeri eller annan industriel rörelse erlägga dessutom en särskild afgift). Dessa arrenden m. fl. afgifter bilda den s. k. Djurgårdskassan, som helt och hållet bestrider underhållet af vägar och broar m. m. samt derjämte bekostar allt, som kan främja det med Djurgården såsom lustpark afsedda ändamålet. -- För nuvarande innehafvare af fastigheter å Djurgården är k. resolutionen d. 24 Maj 1873 gällande. Frågan om huruvida hufvudstadens brand- och byggnadsordningar skola tillämpas på Djurgårdens byggnader är ännu (April 1880) beroende på K. M:ts pröfning.
Den sydvestra stranden af Valdemarsön, hvarest numera den s. k. Djurgårdsstaden är belägen, bestod fordomdags till största delen af kala klippor och oländiga stränder, bebodda af fiskare och sjöfolk. 1646 erhöll kongl. amiralitetet af drottning Kristina detta område till uppbyggande af ett sjukhus m. m. för sjömän och andra personer, som lydde under amiralitetsstyrelsen. Sedan kongl. flottan blifvit flyttad till Karlskrona (1680), indrogs detta sjukhus; men amiralitetskrigsmanskassan disponerade fortfarande de till densamma donerade s. k. båtsmanstomterna, hvilka, med få undantag, sedermera mot löseskilling till kassan blifvit friköpta och nu med full eganderätt innehafvas af enskilda. Djurgårdsstaden är indelad i tio qvarter och har sedan 1716 lydt helt och hållet under Stockholms stads jurisdiktion. Der finnes ännu qvar det af Bellman besjungna Gröna Lund med sina egendomliga trähus (tillhöriga Stockholms stad). Bland ställena på norra Djurgården må nämnas Fiskartorpet (besjunget af Bellman) med Karl XI:s fiskarestuga, Hjorthagen, Landtbruksakademiens experimentalfält, Ladugårdsgärdet, som från äldre tider varit nyttjadt till "kampements- och exercisplats" för garnisonsregementena i Stockholm, vidare Djurgårdsbrunn samt Stora Blå porten, eller Skogsinstitutet m. fl. F. n. (1880) är en jernväg under anläggning från Karlberg öfver Djurgården till Lilla Värtan. På södra Djurgården märkas förnämligast kongl. lustslottet Rosendal, Bellmansro, med en i närheten upprest byst af Bellman, Belvedere, hvarifrån man har en vidsträckt utsigt öfver hufvudstaden och dess omgifningar, Byströms (Hammers) villa, Manilla, med ett institut för döfstumma, Täcka udden, värdshuset Hasselbacken, teaterhuset m. fl. ställen. -- På den invid Djurgårdsstaden belägna Beckholmen eger Stockholms grosshandelssocietet tvänne skeppsdockor, och på galérvarfvet finnes en 1879 fullbordad och kongl. flottan tillhörig docka.
Djurgården, som 1824 på konungens befallning afmättes och kartlades, innehåller 2,825,31 tnld, af hvilka Djurgårdsstaden upptager 17 tnld och 7 kpld. De på Djurgården belägna 104 bebyggda fastigheterna blefvo för 1879 taxerade till 4,368,700 kr., och de i Djurgårdsstaden varande till 1,356,400 kr., hvartill kommer k. flottans galérvarf, som är uppskattadt till 1,732,000 kr.
Under Gustaf III:s tid var Djurgården mer än nu skådeplatsen för ett friskt och muntert folklif, men då hvarken så prydligt bebyggd eller försedd med så många och vackra anläggningar som i våra dagar. Uppslaget till Djurgårdens försköning och reglering gaf Karl XIV Johan, genom att låta uppföra lustslottet Rosendal (1823--30). Hans bemödanden understöddes och fortsattes energiskt af hofjägmästaren I. A. af Ström. Med sin pittoreska omvexling af skog, slätt, berg och vatten, med sina härliga utsigter och många täcka villor är denna lustpark en af de vackraste i Europa. A. G. E.