Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Dominikan-orden

Ämne: Kloster och klosterliv · Ordnar, kloster och dekorationer

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 3 (1880), sp. 1349–1352 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Dominikan-orden, jämte franciskan-orden den förnämste bland de s. k. tiggareordnarna, stiftad

1215 i Toulouse af en spansk adelsman, Dominicus, och stadfäst 1216 af Honorius III. Ordens medlemmar kallades äfven svartbröder (emedan de utanpå den egentliga munkdrägten, som bestod af en hvit fotsid rock, oftast buro en svart öfverklädning med kapusjong) och predikarebröder (efter sin verksamhet). Den senare benämningen angifver just det for dominikanerna karakteristiska i jämförelse med andra munkordnar. Dominikanernas uppgift var nämligen att gå ut i verlden och vid alla möjliga tillfällen och lifsförhållanden söka lyfta folket, i synnerhet det lägre, såväl i intellektuelt som i moraliskt hänseende. För att så mycket bättre kunna utöfva detta kall voro ordensmedlemmarna, efter franciskanernas mönster, förbjudna att ega eller förvärfva vare sig lös eller fast egendom. De frommas almosor skulle förse dem med det nödiga uppehället. Snart nog blefvo dock äfven tiggaremunkarna befriade från fattigdomslöftet, och dominikan-orden erhöll redan 1265 påfligt tillstånd att besitta egendom. Dominikan-orden var för öfrigt synnerligen omhuldad af påfvarna, särskildt af Honorius III, Gregorius IX och Innocentius IV, och fick under tidernas lopp många och stora privilegier. Så t. ex. fritogos ordensmedlemmarna från att stå under uppsigt af de biskopar, inom hvilkas områden de voro bofasta, och ställdes omedelbart under påfven. Att höra bikt samt meddela absolution och aflat m. m. hörde likaledes till deras rättigheter. De vigtigaste och följdrikaste bland dessa voro dock bokcensuren och inqvisitionen. Dominikanernas ordensregel var byggd på den hel. Augustini regel. Orden var ursprungligen (ifrån 1220) indelad i åtta s. k. "provinser". Redan 1238 tillkommo dock fyra nya sådana, bland dem den s. k. provincia Daciae, hvilken omfattade Danmark, Sverige och Norge. Under sin mest blomstrande period lär orden hafva räknat 45 provinser, med öfver 150,000 ordensmedlemmar. I spetsen för orden stod en generalmästare (magister generalis), som var bofast vid den påfliga kurian. Hvarje provins lydde omedelbart under en provinsialprior (prior provincialis). De särskilda konventen inom provinsen förestodos af priorer och lektorer, de senare med uppgift att handhafva undervisningen. Särskildt i Rom och Bologna, der ordens generalkapitel omvexlande höllos, äfvensom i Paris (der dominikanerna kallades jakobiner, efter sitt å gatan S:t Jacques belägna kloster) uppstodo snart berömda teologiska dominikanskolor, hvilka drogo till sig ynglingar från alla land och derigenom ej litet bidrogo till ordens växande anseende. Medeltidens vetenskapliga bildning stöd i en ej ringa skuld till denna orden, som bland sina medlemmar räknade sådana utmärktheter som Albrekt den store, Tomas från Aquino, Mäster Eckhardt, Johannes Tauler, Heinrich Suso och Savonarola m. fl. Dessutom hafva öfver 800 biskopar, 150 ärkebiskopar, 60 kardinaler och 4 påfvar tillhört orden. -- I likhet med åtskilliga andra munkordnar hade äfven dominikan-orden systerföreningar. -- (En tredje afdelning inom orden utgjordes af de s. k. tertiarierna, som utan att aflägga munklöftet voro förbundna att medverka till kättares omvändelse och hvilka sannolikt voro en efterbildning af de hos franciskanerna förekommande tertiarierna.)

Inom dominikan-orden hafva, liksom inom andra ordnar, under tidernas lopp visat sig betänkliga tecken till förverldsligande och förfall. Detta har i sin ordning framkallat åtskilliga restaurationsförsök. I likhet med hvad inom flere andra munkordnar var fallet, gingo dessa försök vanligen ut på det ondas afhjelpande genom inrättandet af s. k. kongregationer under särskilda generalvikarier. Den sista och berömdaste bland dessa kongregationer var den i Frankrike i 17:de årh. af Antoine le Quieu grundade Heliga sakramentets kongregation. Såväl reformationen som revolutionen medförde stora förluster för orden, hvilken derefter allt mer sammansmälte, i synnerhet sedan Pius IX genom bullan om jungfru Marias obefläckade aflelse (d. 8 Dec. 1854) gifvit en svår stöt åt denna ordens rättrogenhet. Denna dogm har nämligen under en tid af nära sex hundra år utgjort ett ständigt tvistefrö mellan dominikanerna och franciskanerna, i det att de förre städse förkastat, men de senare ifrigt försvarat densamma.

Inom de skandinaviska landen vann dominikan-orden en ej ringa utbredning under medeltiden. Provinsialpriorerna härstädes tyckas mestadels hafva tillhört Danmark och hade sin fasta bostad i Antvorskov på Själland. Ej sällan -- på särskilda provinsialkapitel, som höllos än i Kalmar, än i Skeninge, än i Vesterås o. s. v. -- handlade dessa priorer äfven ordens angelägenheter vidkommande Sverige. Historien känner dock äfven svenska provinsialpriorer. Af i Norge bosatta provinsialpriorer känner man endast tvänne, nämligen en vid namn Åke (omkr. 1276) och ordens siste provinsialprior i Norden, Robert i Nidaros (omkr. 1525). I Sverige funnos dominikankloster på följande ställen: i Visby (S:t Nikolai), Kalmar, Lödöse, Skara, Skeninge, Örebro (som mot slutet af medeltiden tillhörde karmeliterna), Strengnäs (S:t Olofsklostret), Sigtuna (Vårfrukyrkan), Stockholm, Vesterås och (antagligen) Köping; i Finland: Åbo (S:t Olofs) och Viborg; i Norge: Oslo (med S:t Olofs kyrka), Bergen, Trondhjem och Hamar, samt i Danmark: Slesvig, Tönder, Haderslev, Ribe, Viborg, Veile, Odense, Vordingborg, Nestved, Skälsör, Kalundborg, Holbäk, Roskilde, Helsingör, Lund, Helsingborg, Åhus och Halmstad (S:t Katarinas). I Sverige var Sigtuna-klostret det äldsta och, åtminstone under någon tid, det största. Redan på 1220-talet hade det sina byggnader under arbete. Att stiftelsen der varit ganska betydlig synes af den ännu bibehållna kyrkan (stadskyrkan). Äfven i Stockholm vunno dominikanerna tämligen tidigt fasta bostäder, i det att konung Magnus Eriksson 1335 åt dem upplät en tomt icke långt från Stockholms slotts södra torn. Svartmangatan bär ännu i dag sitt namn efter dem. Det var åt detta kloster, som den flyende konung Karl Knutsson anförtrodde sina skatter; det var der, som konung Kristian I tillegnade sig både dem och klostrets öfriga tillhörigheter, och det var der, som Sten Sture för andra gången (1501) valdes till riksföreståndare. J. H. B.