Dominicus (stundom, ehuru sällan, kallad D. de Guzman), spansk adelsman, dominikan-ordens stiftare, föddes 1170 i Calaruega (Calervoga) i Gamla Kastilien. Till en början var han anställd som chorherre ("canonicus") vid Osmas biskopssäte och gjorde sig i denna egenskap känd som en synnerligen nitisk och oförskräckt sedereformator. Under en resa, som han i sällskap med sin biskop, Diego, företog i södra Frankrike för att taga kännedom om och motarbeta de derstädes uppkomna antikatolska sekterna, särskildt albigenserna, vaknade hos honom tanken på grundandet af en kristlig munkorden, hvars förnämsta uppgift skulle vara att genom predikan och själavård verka för kättares omvändelse. Denna plan gick i verkställighet 1215, då D., jämte sexton likasinnade, i Toulouse stiftade dominikan-orden, hvars medlemmar skulle kallas predikarebröderna (fratres praedicatores). Orden erhöll 1216 påflig sanktion af Honorius III. I spetsen för densamma utvecklade D. en oförtruten verksamhet. Han afled i Bologna redan 1221 och kanoniserades 1233. J. H. B.
Nordisk familjebok · första upplagan
Dominicus
Ämne: Munkordnar och ordensgrundare · Påvar, biskopar, helgon och kyrkliga personer
Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 3 (1880), sp. 1349 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗