Donationsgods, benämning på åtskilliga jordlägenheter i östra Finland, hvilka mellan 1721 och 1811, då denna landsdel utgjorde ett ryskt guvernement, af Rysslands regenter gåfvos i förläning åt enskilda personer. Enär någon skilnad med afseende på dessa lägenheters jordnatur (mellan frälse-, skatte- och kronohemman) före nämnda tid icke fans, ansågos de vara af sistnämnda egenskap. Efter Finlands eröfring (1809) blef nyttjande- och dispositionsrätten öfver lägenheterna på olika tid och vilkor bortgifven af ryska kronan. Förläningsbrefvens innehåll lemnade emellertid rum för skiljaktig tolkning, och följderna deraf voro ständiga tvister mellan bönderna och deras herrar. I allmänhet var donationsbonden gynnad af myndigheterna och kunde derför, ehuru under för öfrigt tryckta förhållanden, skaffa sig åtminstone skydd i besittningen af sin fäderneärfda jord.
Genom ett kejserligt manifest af d. 11 Dec. 1811 införlifvades Viborgs län med det öfriga Finland. Den 31 Dec. s. å. utkom en förordning, som bestämde huru donationsböndernas räntor skulle utgöras, till dess skattläggning försiggått. 1817 utfärdades ytterligare en förordning, hvarigenom donatarierna i de flesta fall tillerkändes full eganderätt till jorden, hvaremot bönderna bibehöllos i besittningen af densamma. Den 25 Nov. 1826 förordnades slutligen angående naturen af de i Viborgs och Kymmenegårds län donerade egendomarna, att de skulle tillgodonjuta vanliga frälsehemmans förmåner. Derjämte bestämdes, att bönderna, mot erläggande af förut stadgade räntor och utskylder, skulle få qvarsitta på sina hemman till midfastan 1837. Från denna tid var donationsegaren berättigad att efter godtfinnande förordna om räntornas belopp och hemmanens häfd. Sedan sålunda donationsgodsen, i strid med grundlagens stadganden, ombytt jordnatur, förlorade donationsallmogen den ärftliga besittningsrätten till sin jord, och dess lott blef faktiskt ett slags lifegenskap. 1826 års författning, som utgör en skamfläck i Finlands lagstiftnings historia (hvarigenom vid pass tjugondedelen af landets befolkning rättslös öfverlemnades åt snikna godsegares och känslolösa förvaltares godtycke), blef också en hämsko på hela östra Finlands utveckling. Detta af hela landet djupt kända missförhållande undgick ej regeringens uppmärksamhet. Till ständerna vid landtdagarna åren 1863 och 1867 aflätos derför propositioner om att finska statsverket skulle inlösa donationsgodsen. Propositionerna blefvo i hufvudsak godkända af ständerna, och regeringen bemyndigades att verkställa inlösningen, dels med besparade statsmedel och dels med ett ända till 12 mill. mark uppgående amorteringslån, som af styrelsen finge upptagas under ständernas garanti. Landbönderna tillerkändes rätt att genom skatteköp förvärfva full eganderätt till de af dem besutna hemmanen, mot det att de amorteringsvis till statsverket återgäldade köpesumman. 1878 hade finska statsverket, för en köpesumma af 11,878,900 mark, inlöst 732 mtl donationsgods, med en areal af 712,799 hekt. (1,443,917 tnld) och en befolkning om 50,000 personer. Af samtliga donationerna återstå numera till inlösen endast 192 1/2 mtl. Den jord, som af bönderna ännu ej blifvit inköpt och ej utbruten till kronoparker, förvaltas för statsverkets räkning. Jfr Domän. A. J. L.