Karelen (F. Karjala). 1. I inskränkt mening finskt landskap med titel hertigdöme, näst Österbotten Finlands största landskap, är beläget mellan 60° 10'--63° 50' n. br. samt 27° 20'--32° 47' ö. l. (från Greenw.). Det gränsar i n. till Österbotten, der bergsryggen Suomenselkä är naturlig gräns, i n. ö. och ö. till guvern. Olonets i Ryssland och till Systerbäck, i s. till Finska viken samt i v. till Nyland och Savolaks. Största längden i n. v. och s. ö. är omkr. 430 km. Bredden vexlar mellan 180 och 90 km. Arealen är omkr. 53,000 qvkm., deraf 6,500 qvkm. upptagas af vatten. K. utgör det finska höglandets sydöstra sluttning, till följd hvaraf vattendragen löpa i sydlig och sydöstlig riktning. I östligaste delen märkes en sluttning mot Onega, men det öfvervägande flertalet vattendrag utfaller i det sydöstra finska vattensystemets centralsjö Saima. Den största af hithörande sjöar är Pielisjärvi (91 m. öfver hafvet), som genom den numera kanaliserade Pieliself utfaller i Pyhäselkä. Denna sjö upptager från n. Höytiäinen och sammanhänger genom Orivesi och Orivirta med norra Saima. Till samma vattenområde höra sjöarna Pyhäjärvi och Puruvesi, af hvilka den förre helt och hållet, den senare delvis ligger inom detta landskap. Från Saima utströmmar floden Vuoksen, som med flere betydande vattenfall, bland dem det berömda Imatra, genombryter Salpausselkä, derefter flyter i sydöstlig riktning, bildande en mängd större och mindre sjöar, samt slutligen grenar sig i två armar, som utfalla i Ladoga, den södra genom sjön Suvanto, den norra i nordöstlig riktning genom två mynningar vid staden Keksholm. Dessutom finnas enstaka sjöar, bland hvilka må nämnas Suojärvi, som utfaller i Onega, och Jänisjärvi, som genom Jänisjoki utfaller i Ladoga. Denna sistnämnda stora insjö omfattas till omkr. hälften af finska K. Öster om Pielisjärvi, mellan ryska gränsen och Suomenselkä, höjer sig landet till mer än 150 m. öfver hafvet, bildande sluttningen till Maanselkä, hvars hufvudrygg i denna del faller inom guvern. Olonets. Derifrån sänker sig landet småningom mot Ladoga och Finska viken. Från Suomenselkä utgår karelska åsen, hvars nordliga del ligger inom Savolaks, men som vid omkr. 63° n. br., omkr. 150 m. hög, böjer sig in i Karelen och går fram emot staden Joensuu. Likasom denna är Salpausselkä en sandås, som i Ryssland söndrar sig från Maanselkä, löper mot s., n. v. och v. inemot staden Joensuu och sedermera böjer sig mot s. v. och v. Namnet Salpausselkä (fördämmingsåsen) syftar på att denna höjdsträckning bildar ett, endast vid Imatra genombrutet, stängsel mellan de inre sjöarna och hafvet. Från Salpausselkä utgår Äyräpäänselkä, som i sydöstlig riktning sträcker sig in i Ryssland. Jordmånen utgöres i allmänhet af en med småsten blandad sandmylla, som endast genom flitig skötsel blir gifvande. Lerjord finnes dels såsom svårbrukad jäslera, dels äfven såsom fruktbar lermylla längs stränderna af Finska viken, Ladoga och Vuoksen. Marken är alltigenom kuperad. På de många, långsamt sluttande åsarna och vid sjöstränderna ligga byarna och åkrarna; de trånga dalsänkningarna äro fyllda af kärr, mossar och gungfly. Landskapets östligaste nejder, i synnerhet socknarna Suojärvi och Ilomants, höra till Finlands ödsligaste trakter. Äfven norra K. erbjuder en ödslig anblick, hvartill svedjebruket mycket bidrager, i det att svederna, sedan de blifvit begagnade, flere år stå kala. De inre delarna af södra K. utgöras till stor del af skoglösa höjder, mellan hvilka ligga dälder, beväxta af nödvuxen björkskog. Längs Ladogas norra kust och vid Vuoksen är landet rikt på natursköna trakter, med höga, stundom konformigt uppstigande bergstoppar och fruktbara dalar. Kuststräckan utefter Finska viken består af låga berg, här och der afbrutna af mindre slättmarker. Den fasta berggrunden utgöres till större delen af gneisgranit; inom mindre områden herska gneis, grönsten och skiffer. Söder om Saima och vester om Vuoksen finnes dock ett betydligt porfyrgranitområde med den karakteristiska s. k. rapakivigraniten ("sjelffrätsten"). Bland öfriga mineral förekomma sjöoch myrmalm (allmänt), marmor och kalk, förnämligast i Ruskeala (n. om Ladoga), koppar och tenn i Pitkäranta by af Impilaks socken, och fajanslera i Parikkala socken. Det förnämsta granitbrottet är vid Pytterlaks by i Vederlaks socken, v. om Viborg.
K. tillhör 2 län, Kuopio och Viborgs, det förra omfattande 25,800 qvkm., med 116,500 innev. (1880), det senare 27,300 qvkm., med 231,000 innev. Den till Kuopio län hörande delen kallas vanligen Norra K., den till Viborgs län hörande Södra K. I administrativt afseende höra till Norra K. 3 härad: Pielisjärvi, Libelits och Ilomants, med 15 länsmansdistrikt, till Södra K. häraden Salmis, Sordavala, Kronoborg, Keksholm, Äyräpää och Stranda samt delvis Jääskis och Kymmene, med tillsammans 28 länsmansdistrikt. I judicielt afseende lyder K. under Viborgs hofrätt. Till Norra K. höra domsagorna Libelits, Kides, Ilomants och Pielisjärvi, med 14 tingslag; i Södra K. äro domsagornas namn de samma som häradens, med 28 tingslag. I ecklesiastikt afseende hör Norra K. till Kuopio stift, omfattande Karelens öfre och nedre prosterier med 19 församlingar, Södra K. till Borgå stift med prosterierna Sordavala, Kronoborg, Keksholm, Mohla och Viborg samt
delar af Jääskis och Fredrikshamn, tillsammans 36 församlingar. Inom landskapet finnas omkr. 37,000 grekiske katoliker, fördelade på 17 församlingar, och i Viborg finnes en romersk-katolsk församling med 159 medlemmar. Inom landskapet ligga städerna Viborg, Keksholm, Sordavala, hvilka höra till Viborgs län, och Joensuu, som tillhör Kuopio län, samt en köping, Nurmis, inom Kuopio län. Emigrationen österut är till följd af bristande arbetsförtjenst i hembygden betydande; en icke ringa del af den i kyrkböckerna upptagna befolkningen vistas i Ryssland.
Den förnämsta näringsgrenen är jordbruket, som dock står på en primitiv ståndpunkt till följd af allmogens ringa håg och bristande kunskap. Det urgamla svedjebruket, som består i att man nedbränner skogarna och sår i askan, är ännu så allmänt, att i vissa socknar mera än hälften af den årliga sädespreduktionen erhålles från svederna. Alla försök att förmå allmogen att afstå derifrån hafva visat sig fåfänga. Äfven klimatets stränghet och ofta inträffande nattfroster bidraga att hindra jordbrukets framsteg. Storskiftet har sent blifvit infördt och är ännu icke öfverallt genomfördt. I Viborgs län infördes under detta läns förening med Ryssland donationssystemet (se Donationsgods), hvilket bragte bönderna i ett slags lifegenskap och beröfvade dem håg för en förbättrad jordkultur. Sedan donationsgodsen under de senast förflutna åren blifvit inköpta för statens räkning, torde förhållandena i framtiden komma att gestalta sig förmånligare. Jordstyckningen är långt drifven, i synnerhet i Södra K. Jämte öfriga sädesslag odlas bokhvete. Boskapsskötseln bedrifves, i synnerhet i de nordliga socknarna, Pielis, Nurmis och Juuga, med framgång. Karelerna egna stor omsorg åt hästens vård. Hästar exporteras i betydande antal till Ryssland, der de säljas för höga pris. Formansyrket var ännu för 20 år sedan en lönande näringsgren, men har under senare tiden till följd af förbättrade kommunikationer aftagit. Slöjdkunnigheten är ringa, så att icke ens det egna behofvet af husgeråd och väfnader fylles. Fabriksverksamheten har befordrats genom de förbättrade kommunikationerna, i det att fabrikernas produkter numera utan afbrott ända från Pielisjärvi genom Saima kanal kunna befordras till Finska viken, hvarjämte södra delen af länet genom Helsingfors--Riihimäki--Petersburgs jernväg står i förbindelse med Rysslands hufvudstad. Inom K. finnas 12 jernbruk, vid hvilka bearbetas, uteslutande eller till större delen, myrmalm, som genom håfning upphemtas ur sjöarna och kärren. (Myrmalmsbehandlingen omtalas redan i Kalevala.) Vidare finnes ett betydligt antal större och mindre sågverk, glasbruk, tegelslagerier o. s. v.
K. var tidigt ett omtvistadt byte för Sverige och Ryssland. Fristaten Novgorod räknade K. bland sina besittningar, och det var först 1293, som sydvestra delen af landskapet genom Tyrgils Knutsson lades under Sverige. Genom freden i Nöteborg 1323 afträddes åt Sverige landet v. om en gränslinie, dragen från Systerbäck till Saijokis utflöde i Vuoksen och derifrån till södra Saima. Viborg blef hufvudstad i det svenska området. Men större delen af landskapet förblef ryskt, och dess befolkning antog småningom allmänt den grekisk-katolska läran. Hufvudhärdar för det grekisk-katolska missionsarbetet blefvo klostren Valamo, som uppgifves vara grundlagdt år 992, och Konevits, anlagdt år 1393, bägge i Ladoga. Keksholm, der redan under hednatiden befästningar torde förefunnits, var såväl i militäriskt som i administrativt hänseende hufvudorten. I trakten kring Ladoga var en talrikare befolkning bofast, medan deremot norra K. var nästan fullkomligt öde och endast besöktes för jagt och fiske eller tillfälligt svedjebruk. Under de följande århundradena var K. skådeplatsen for de vilda gränsfejderna mellan Sverige och Ryssland. Der rasade det s. k. stora ryska kriget (1495--97), efter hvars slut, enligt rimkrönikans uttryck, i K. och Savolaks fanns hvarken hund, hane eller ko. Af mindre betydelse var Gustaf Vasas 2-åriga krig med Ryssland 1555--57; men deremot blef det krig, som utbröt i början af Johan III:s regering, 1570, ödesdigert för K., som hemsöktes af oaflåtliga plundringståg. Genom freden i Teusina 1595 fastställdes, med traktaten af 1323 såsom grundval, gränsen mellan de bägge landen närmare. Under Gustaf II Adolfs ryska krig eröfrades Keksholm 1611 af Jakob de la Gardie och Arvid Vildeman, och genom freden i Stolbova 1617 tillföll hela det ryska området Sverige. Det för Sverige nyvunna området ställdes under namn af Keksholms län under ledning af ståthållaren i Keksholm, sedermera under generalguvernören i Narva. Det ansågs ännu ligga utom Finlands område, hvarför dess innevånare i allmänhet icke hade rätt till representation vid riksdagarna. Den svenska styrelsen behandlade icke den nyförvärfvade provinsen med den försigtighet och varsamhet, som hade varit af nöden. Den halft militära förvaltningen, den slappa lagskipningen och ämbetsmännens tygellösa utpressningar ökade oaflåtligt innevånarnas missnöje. Ej mindre svårigheter beredde de religiösa förhållandena. Regeringens försök att omvända befolkningen till lutheranismen strandade, hvarför den s k. "gamla" tron fortfarande var herskande, ända tills de gamla bebyggarna genom Karl X:s ryska krig, 1656--58, tvungos att utvandra och ersattes genom lutherska nybyggare från vestra Finland. Sedan dess finnas grekiska bekännare endast i de östligaste socknarna. Under Kristinas regering blef området förlänadt åt mäktige adelsmän, hvilkas förläningar först genom Karl XI:s reduktion återgingo till kronan. Genom stora nordiska kriget (1700--21) inträdde en ny omkastning i landskapets förhållanden, i det större delen af Södra K. med städerna Viborg, Keksholm och Sordavala i freden i Nystad 1721 afträddes till Ryssland, medan deremot Norra K. förblef svensk besittning. Den till Ryssland afträdda delen, som utvidgades genom freden i Åbo, 1743, benämndes Gamla Finland (se d. o.).
Genom amalgamering af svenska och ryska lagar och institutioner, befolkningens uppblandning med ryska element och bortförläning af en stor del af jorden åt ryssar erhöllo förhållandena der en delvis rysk prägel, hvarjämte ett nedåtgående i materiel och andlig odling var märkbart. Det glest bebodda och föga odlade Norra K. utgjorde efter freden i Nystad en del af Kymmenegårds län, hvars höfding först residerade i Fredrikshamn, men efter 1743 i Lovisa. Genom 1775 års länsreglering skildes svenska K. och norra Savolaks från Kymmenegårds län och ställdes under en egen höfding, bosatt i Kuopio. Gamla Finland återförenades först tvänne år efter freden i Fredrikshamn genom manifest af d. 11 (23) Dec. 1811 med det öfriga Finland. Ännu i dag märkas i K. vissa sociala, administrativa och språkliga egendomligheter, uppkomna genom ryskt inflytande. -- Om innevånarna i K. se Kareler. Mångenstädes bäres ännu den gamla folkdrägten. -- K:s vapen utgöres af tvänne emot hvarandra huggande armar, den ena hållande en sabel, den andra en pil, i rödt fält med en hertiglig krona. -- 2. I vidsträckt mening finska landskapet K. jämte Ryska K., hvilket omfattar guvern. Olonets samt vestra delen af guvern. Archangelsk upp till Lappmarken och Hvita hafvet. M. G. S.