Österbotten (F. Pohjanmaa), landskap i Finland mellan 61° 58' och 67° 12' n. br. samt 21° 3' och 30° 35' ö. lgd (fr. Greenw.). Areal omkr. 108,000 qvkm. Norr om landskapet tillstöter Finska lappmarken; vesterut begränsas det af Bottniska viken och den lilla andel af Vesterbotten, som genom Fredrikshamnska fredstraktaten år 1809 blef finskt område. I s. tillgränsa de finska landskapen Satakunta, Tavastland, Savolaks och Karelen och i ö. kejsaredömet Ryssland (Archangelska guvernementet). Gränsen mot de sistnämnda fyra landskapen och mot Ryssland går utmed Landtryggen (Maanselkä), hvilken endast i nordligaste delen (Kuusamo socken) gör en invikning inåt landskapet. Största längdsträckningen (n. ö.–s. v.) är omkr. 700 km., största bredden (ö.–v.) 320 km. Med undantag af trakten kring Kajana, eller landsträckan mellan Landtryggen och Kainunselkä, bildar landskapet en enda, tämligen stor sluttning från Landtryggen ned mot Bottniska viken, mycket litet ojämn af berg, men sönderskuren af många rinnande vatten, hvilka utfalla i Bottenhafvet. I landskapets mellersta del skära dessa landskapet på tvären med nästan parallella fåror i riktning från s. ö. till n. v.; i norra delen, n. om Uleåborg, svänger sig flodernas lopp till riktning mot v., s. v. och s., och i sydligaste delen till riktning mot s. v. Ännu långt ut i hafvet fortsättes sluttningen, bildande med sina ojämnheter än här, än der steniga och för sjöfarande farliga skärgårdar med grunda mellanliggande vatten och vidsträckta undervattensgrund. Störst är denna skärgård utanför Vasa, vid smalaste delen af Bottenhafvet (Qvarken), der den mötes af skärgården på svenska sidan. De mest fruktade af alla undervattensgrund utmed den österbottniska kusten äro de s. k. Vargö-gaddarna, hvilka ligga nästan utom synhåll från land omkr. 20 km. ute i hafvet s. v. från Vasa. De förnämsta holmarna utanför kusten af Österbotten äro Bergö s. om Vasa, Repplot och Björkö n. om Vasa (alla i Qvarkens skärgård) samt Larsmo och Eugmo holmar utanför Gamla Karleby och Karlö utanför Uleåborg. Egendomligt för det österbottniska kustlandet är den betydliga landhöjning, som iakttages. Man har uträknat, att denna landhöjning, som försiggår nästan omärkligt, skulle på ett århundrade uppgå till något mer än 1 m. Enligt mätningar, som under senaste tid gjorts, skulle landhöjningen i norra delen af Bottniska viken (i Brahestads- och Uleåborgs-trakterna) vara ännu betydligare. I sistnämnda trakter hafva ock jämförelsevis ofta märkbara jordskakningar förekommit. Till följd af landhöjningen och de långgrunda stränderna bildas årligen långs med hela den österbottniska kusten vidsträckta upplandningar, som småningom aflägsna de bebyggda orterna alltmer från hafvet, samt höjas nya undervattensgrund till fara för seglaren. — Södra delen af landskapet, det sydösterbottniska landskapet, är slät och jämn samt påminner tydligt genom sina ändlösa af småskog bevuxna mossar, der den fria utsigten ibland icke skymmes ens af en låg skogsbacke, om att den fordom varit hafsbotten. Endast vid Finska landtryggen (Suomenselkä) samt i enstaka trakter, såsom Kristinestads-, Mustasaari-, Vörå-, Pedersöre- och Gamla Karleby-trakterna, finnes stenbunden mark eller träder fast berggrund i dagen.
Bland betydligare berg må nämnas Ounasselkä, som utgör en sammanhängande kedja af större och mindre bergmassor, hvilka utgå från Maanselkä och sträcka sig ända till Bottniska vikens norra strand samt åtskilja Torne och Kemi elfdalar och till en del bilda landskapets gräns mot Vesterbotten. Höjderna på Ounasselkä utgöras vanligen af enstaka, skogbevuxna kullar. Stundom krönas desamma af hopade kala massor af flyttblock, hvilka ej sällan betäcka vidsträckta ytor. På hvardera sidan om polcirkeln bildar Maanselkä, Kuusamos och Kuolajärvis höglända, bergiga och sjörika trakter, de bergigaste i Finland, om man frånser Lappmarken. Insjöarna ligga här ofta mer än 240 m. öfver hafsytan. Inom Kuusamo socken utsänder Maanselkä Kainunselkä utgrening, hvilken i riktning mot s. v. genomskär östra delen af landskapet och slutligen förenar sig med Finska landtryggen (Suomenselkä) samt bildar en naturlig damm mot v. för Uleåträsks vattensystem, inom hvilket ytterligare Sotkamoselkä (äfven kallad Vuokkiselkä) och dess fortsättning Vuokatti stryka fram, mellan Maanselkä och Suomenselkä. På det jämna österbottniska kustlandet märkas blott obetydliga höjdbildningar, bland hvilka de märkbaraste äro Bötom-berget icke långt från Kristinestad, Kajalaistenvuori i Ilmola, Sikavuori mellan Laihela och Ilmola socknar, Santavuori i Ilmola, Simsiönvuori i Lappo, Suovetvuori, Rautavuori och Huhmarmäki. De bergåsar, hvilka likt refben utgå från Suomenselkä och åtskilja de långsmala floddalarna, höja sig ofta icke öfver den omgifvande marken samt upptagas mest af mossar och enstaka bergknallar samt i nordligare delen af sandmoar. De förnämsta vattendragen äro, räknadt från Kakama å (som fordom utgjort gräns mot Vesterbotten): Kemi elf, Simo elf och Ijå elf, Kiiminki l. Haukipudas å, Ule elf, Siikajoki, Pyhäjoki, Kalajoki, Lestijoki l. Raumajoki, Perho å, äfven kallad Vetil å, och Gamla Karleby å, Kronoby å, Esse å (F. Ähtävänjoki), Purmo å, Lappo å (F. Lapuanjoki), Kyrö elf (som i sitt öfversta lopp bär namnet Kauhajoki och i sitt mellersta Ilmajoki), Laihela å, Malaks å, Nerpes å samt sydligast de obetydliga Tjöck- och Lappfjärds-åarna. Med undantag af de fyra förstnämnda samt Nerpes- och Tjock-åarna flyta alla dessa floder i riktning mot n. v. ut i Bottenhafvet. Samtliga äro mycket forsrika och svälla starkt upp vid vårflodstiden, då vida områden stundom af dem of ver svämmas. Den starka vårfloden jämte svår islossning gör ock dessa floder icke rätt tjenliga för industriella anläggningar, i synnerhet som under högsommaren vattenståndet oftast är ytterligt lågt. Till följd af den jämna sluttningen mot Bottenhafvet förekomma sjöar blott sparsamt, utom i nordliga och nordöstligaste delarna (d. ä. i Kemiträsks, Kuusamo- och Kajana-trakterna). Inom Kuusamo äro vattnen delade mellan Bottniska vikens och Hvita hafvets vattenområden; Kajana-vattnen bilda ett eget vattenområde, hvars bassäng är Uleträsk, och afledas till Bottenhafvet genom Ule elf. De största öfriga sjöarna äro Kemiträsk, som genomflytes af Kemielf, Simojärvi (90 qvkm.), som ger upphof åt Simo elf, Pyhäjärvi (131 qvkm.), från hvilken Pyhäjoki utrinner, Lestijärvi, som ger upphof åt Lestijoki, Alajärvi, Lappajärvi (151 qvkm.) och Evijärvi, hvilka tre sjöar genomrinnas af Esseå. Jordmånen är i södra delen af landskapet fruktbar lerjord, ofta täckt af moss- och dyjord. Öarna i skärgården äro synnerligen låga och steniga, men betäckta af ymnig gran- och löfskog. I norra delen, det nordösterbottniska kustlandet, utgöres jordmånen mest af sandjord, hvarför hufvudträdslagen derstädes äro furan bland barrträden samt björken och aspen bland löfträden, medan björk och gran äro hufvudträdslagen i södra Ö. Ek och lönn gå, dock ej vilda, så nordligt som till 63:dje breddgraden. Krusbäret mognar icke så långt i n. som i Uleåborgstrakten; äppelträdet trifves icke väl ens i sydligaste delen af landskapet. Deremot förekomma ymnigt röda och svarta vinbär, t. o. m. i vildt tillstånd, i nordligaste delen af landskapet liksom nyponbuskar, hägg och rönn, al och sälg. I södra delen af landskapet färgas ängarna gula af ranunkeln, i nordligaste delen af trollius. Smultronet förekommer ganska allmänt i södra delen af landskapet, mindre deremot åkerbäret och hjortronet, hvilka sistnämnda äro norra Österbottens ymnigaste bärslag.
På mineral är Österbotten fattigt. Dock äro dess geologiska förhållanden ännu blott obetydligt undersökta. Kopparmalm har man funnit i Kuusamo äfvensom i Iinattivaara, der under senare hälften af 1700-talet till och med en grufva bearbetades. Ett silfvermalmstreck tror man sig nyligen hafva funnit i Oravais i södra Österbotten. En jerngrufva bearbetades äfven fordom i Mustasaari socken. Grönaktig, grå eller gul täljsten förekommer flerestädes på Vuokatti, fin sandsten på Lauhanvuori på gränsen mellan Honkojoki, Isojoki (Storå) och Kauhajoki, i hvilka socknar derför ock goda qvarnstenar tillverkas; glimmerskiffer i Perho och Karstula. Skogarna äro i de inre delarna af landskapet ännu stora; vid kusterna och närmast vattendragen äro de deremot ödelagda, dels genom afverkning för sågverkens behof, dels till följd af tjärbränningen, som mångenstädes i landskapets inre trakter ända till senare tider utgjort befolkningens förnämsta näringsfång. I norra delen af landskapet eger kronan vidsträckta skogsområden, i hvilka skogsbestånden äro mycket goda. I de nordliga elfvarna, från Kemi till Ule, fångas rikligt lax, sik och harr; i hafvet utmed kusten strömming, gädda, aborre, lax, mört, id, braxen och nors. I de vidsträckta skogarna i östra och norra delen är jagten ännu en indrägtig sysselsättning. Det jagade villebrådet utgöres af björn, varg, lo, räf, ekorre, hare, skogsfogel och någon gång vildren. I hafvet idkas vårtiden af kust- och skärgårdsallmogen ett indrägtigt själskytte. Jordbruket står i södra delen tämligen högt. Särskildt framstående äro i detta afseende Ilmola och Korsholms härad (Vasa-trakterna), omfattande bl. a. Stor- och Lillkyro, Ylistaro, Nerpes, Lappfjärds, Vörå, Lappo och Ilmola socknar. I dessa trakter produceras bl. a. den såsom utsäde mycket eftersökta »vasa-rågen». Numera odlas ock i dessa trakter för export en myckenhet hafre. I nordliga delen är kornet hufvudsädesslaget, emedan rågskörden till följd af den korta sommaren lätt felslår. Derjämte odlas äfven något hafre. Sällan inträffar ock på en del trakter (de östligaste), att befolkningen äter sitt bröd utan tillblandning af nödbrödsämnen, såsom halm och bark. Vanligen inköper folket i nordligaste delen af landskapet den till brödföda erforderliga rågqvantiteten från sydligare delar af landet eller från Ryssland. Deremot ger ladugården till och med i dessa trakter riklig afkastning samt vinner allt större ekonomisk betydelse. Efter förebild af enskilda herregårdar och under inverkan af särskilda mejeriskolor, har mejerirörelsen redan vunnit en utbredning, som lofvar mycket godt för framtiden. Detta är fallet äfven i södra delen af landskapet, der mejeriväsendet, trots konkurrensen med jordbruket, vunnit mycken lyftning och särskildt understödes af en synnerligen rik och kraftig gräsväxt på de till utmärkta åkrar och ängar förvandlingsbara mossarna.
Befolkningens antal var 1890 omkr. 543,000 pers. Af dessa voro omkr. 128,000 svensktalande. Dessa utgjordes till mesta delen af allmoge i kustsocknarna från Sideby (Österbottens sydligaste socken) till Gamla Karleby och Nedervetil socknar norrut. Den svenska befolkningen är i allmänhet konservativt anlagd samt bevarar ännu i dag gamla plägseder och sin folkdrägt, hvilken deremot från de finska orterna nästan fullständigt försvunnit. Den visar sig misstrogen mot nyheter, brusar särskildt under rusets inflytande lätt och häftigt upp, har stor sjelfkänsla och ett synnerligen praktiskt sinne. Dessa trenne sistnämnda egenskaper delar den med sina finska grannar, som tillhöra i södra Österbotten den tavastländska, i mellersta Österbotten den tavastländska och den savolaksska, i östra delen af landskapet den sistnämnda och i nordligaste delen den karelska grenen af den finska stammen. Bevis på de två förra egenskapeiia hafva österbottningarna gifvit nästan vid hvarje krigsolycka, för hvilken landet varit utsatt, och om förefintligheten af den sistnämnda egenskapen talar förhållandet att slöjdskickligheten står i Finland högst i Österbotten och kan nästan sägas vara medfödd för dess innebyggare. I slöjdskicklighet framstår särskildt allmogen i södra Österbotten. Bland manliga slöjder böra framhållas särskildt den mekaniska slöjden, såsom smidesarbeten o. dyl., i särskilda finska socknar (Kauhava, Ilmola) samt träslöjden i de svenska socknarna, exempelvis båtbyggeriet i Kristinestad-, Pedersöre- och Kronoby-trakterna. Bland qvinliga slöjdartiklar intaga väfnadsarbetena från Ilmola och de svenska kustsocknarna det mest framstående rummet. Om de svenska dialekterna i Ö. se nedan. Det finska språkidiomet närmar sig i södra Ö. tavastländskan, i nordliga savolaksskan och karelskan. Ö. är fördeladt på följande 10 härad: Ilmola, Korsholms, Lappo, Pedersöre, Kuortane (en del), Salo, Uleå, Haapajärvi, Kajana och Kemi (en del), af hvilka de 5 första höra till Vasa län, de senare till Uleåborgs län. Judicielt lyda landskapets samtliga kommuner under hofrätten i Vasa samt ecklesiastikt dels under Åbo ärkestift (socknarna i Vasa län), dels under Kuopio stift (socknarna i Uleåborgs län). Städerna i landskapet äro från s. räknadt: Vasa, Kaskö, Kristinestad, Ny-Karleby, Jakobstad, Gamla Karleby, Brahestad, Uleåborg, Kemi och Kajana. De äldsta församlingarna i landskapet sägas hafva varit Mustasaari och Pedersöre, från hvilka sedermera afskildes, alltefter som befolkningen utbredde sig eller tillväxte, samtliga öfriga kyrkoförsamlingar, som nu uppgå, inberäknadt stadsförsamlingarna, till ett antal af 134. Ännu långt in på 1600-talet nämnes i handlingarna Ö. så, som om det icke räknats till det öfriga Finland; man talade vanligen om Finland och Österbotten. Det stod i äldre tider vanligen under sin egen höfding, som residerade på Korsholm eller, sedan 1590, äfven på Uleå slott. Någon gång var det äfven lagdt under gemensam höfding med Vesterbotten på svenska sidan om Bottniska viken. Omkr. midten af 1500-talet lydde trakterna kring Ule träsk under höfdingen på Nyslott, som då koloniserade dessa områden med innebyggare från Savolaks. Redan sedan uråldriga tider synes norra Ö. hafva varit ett omtvistadt land mellan svenskarna och storfurstarna i Novgorod, hvilka gjorde anspråk på vissa rättigheter öfver karelarna. Huruvida svenskarna redan före Nöteborgska freden 1323 innehaft detta område såsom sin besittning och i fredsslutet erhållit bekräftelse derå är emellertid omtvistadt, dervid finske forskare i allmänhet ansluta sig till den tolkningen att gränsen gått utmed Pyhajoki (hvaraf följt, att norra Österbotten varit ryssarnas) och svenske forskare hålla före, att norra Ö. i nämnda fred högtidligt faststäldes såsom svenskt område. Genom fredsslutet i Stolbova 1617 bestämdes landskapets nuvarande gräns mot Ryssland. A. G. F.
Ö:s svenska folkmål, hvilka talas af kust-och skärgårdsbefolkningen i Vasa län från Sideby socken i s. till och med Gamla Karleby i n., höra till den nordskandinaviska (»norrländska») gruppen och äro såväl i afseende å ljud och ljudförändringar som med hänsyn till böjningssätt och, delvis, ordförråd sinsemellan mycket olika. Beträffande deras förhållande till öfriga svenska landsmål i Finland (Nylands, Egentliga Finlands, Ålands) kan här sägas endast att, ehuru den allmänna karakteren är densamma, olikheterna dock äro delvis ännu större än mellan de österbottniska socknemålen inbördes, hvilket särskildt i afseende å den del af ordförrådet, som icke är gemensam med skriftspråket, gör sig märkbart. Liksom i andra östsvenska folkmål framträda här skarpt de forntrogna qvantitetsförhållandena: kort vokal framför kort konsonant äfven i betonad stafvelse och lång vokal åtföljd af lång konsonant äro bibehållna vid fullt lif. De gamla diftongerna äi, öi och öu, återfinnas i regeln såsom motsvarigheter till de isländska ei, øy och au, och till dem bör ännu läggas en hel mängd andra, som äro af yngre upphof, såsom (i finska låneord) ai, au, oi, ui samt ou, hvilken sistnämnda diftong i socknarna närmast omkring Vasa allmänt ersätter äfven det svenska långa o- (ω-)ljudet. Äldre långt a finnes stundom qvar, der det i skriftspråket öfvergått till å (t. ex. sta, stå), och kort i och y, hvilka i högsvenskan och många andra mål utvecklat sig till e och ö, bibehållas ofta på gammalt vis (t. ex. vik, veck, finu, fena, bryst, bröst); i dessa afseenden råder dock mycken olikhet mellan de särskilda målen. Det långa u-ljudet är öfverallt s. k. norskt u eller åtminstone närmast likt detta, under det att kort u-ljud är »europeiskt» (äfven finskt) u. Framför vissa konsonantförbindelser, såsom ld, nd, ng, förlängas vokalerna i somliga socknar, i andra deremot icke. Bland medljuden äro supradentala (»tjocka») d, l, n, s, t samt delvis äfven kakuminaler allmänna och väl utpräglade, utom i Gamla Karlebymålet, som i detta afseende tyckes stå på ungefär samma punkt som nyländskan och gotländskan. Framför len vokal »förmjukas» g, k och sk äfven inne i orden (g till dj eller dz, k till tj eller ts och sk till stj eller sts), hvaremot ingen förmjukning af g inträder i slutljudande -lg och -rg. Skriftspråkets hv- öfvergår i några socknar till kv-, i andra till gv-, v eller engelskt w och skriftspråkets hj- än till j (såsom i högsvenska talspråket), än till sje-ljud (Nerpes, t. ex. sjul, hjul). Tonlöst (»stumt») l (λ) ersätter allmänt i början af ord s före l samt i inljud eller utljud s eller t före l, hvilket i utljud uppgår i λ. Tonlöst n företräder på samma sätt, dock blott i några nordliga socknar, g eller k i uddljudande gn- och kn-. Fornsvenskt vr- har mångenstädes utbytts mot br-, t. ex. brid, vrida, brist, vrist, eller bortkastas v alldeles, t. ex. rå, vrå, rål, vråla. Slutande d och t bortfalla ofta i dessa mål, slutande n blott i vissa, mest de nordliga. Palatala (»mouillerade») l- och n-ljud förekomma utpräglade åtminstone i Nerpes i vissa ställningar. — Ordböjningen är, äfven den, hos de olika målen ganska olika, ehuru en bestämd sträfvan till formernas förenkling är ett för dem alla gemensamt drag. Så håller genitiven på att nästan komma ur bruk och ersattes genom omskrifning med preposition eller genom sammansättning; af dativen, som dock i nära beslägtade dialekter, t. ex. vesteroch norrbottniskan, ännu är vid lif, fins ej här ett spår. Substantivens obestämda form undantränges allestädes af den bestämda, som t. ex. i Gamla Karlebymålet blifvit allenarådande i pluralis. Detta mål har äfven nästan helt och hållet frigjort sig från genus, i hvilket afseende det på nordiskt språkområde har motstycken endast i några vest-jylländska landsmål. Men i alla öfriga österbottniska socknemål fasthålles genusskilnaden mycket noga och spelar en vigtig rol äfven i adjektivens böjning. Komparativens ändelse är i en del socknar -are, i andra -an. Bland pronomina må särskildt nämnas Nerpesmålets et, ni, som är en gammal dualis och påträffats äfven i nyländskan och dalskan. Verbens infinitivändelse -a bortfaller alltid utom i de nordligaste socknemålen, hvilka behålla den i sådana tvåstafviga verb, som hafva kort rotstafvelse. Att olika ändelser för olika numerus och personer ej mera finnas, står blott i öfverensstämmelse med dessa måls hela skaplynne. Passivum bildas såsom vanligt genom ändelsen s i infinitivus och presens indikativus, men får i österbottniskan, likasom i alla icke alltför moderniserade östsvenska munarter, -st i preteritum och supinum. Företrädesvis användes dock i st. f. den passiva böjningen omskrifning med hjelpverbet val, varda. Allmänt brukas den passiva infinitiven såsom abstrakt neutralt substantiv, vanligen i bestämd form, t. ex. läsase, läsandet. — För svenska dialekter i Österbotten redogöra afhandlingar af A. O. Freudenthal: »Über den Närpesdialekt» (jämte ordbok, 1878), »Vöråmålet» (med ordlista, 1889), K. J. Hagfors: »Gamlakarlebymålet» (1891), H. Vendell: »Pedersöre-Purmomålet» (1892), dessutom smärre meddelanden af Freudenthal angående Nerpes-, Kronoby- och Ny-Karlebymålen i Finska Vet.-soc:s »Öfversikt» (XXII), i Sv. Lit.-sällsk:s skrifter (XX) och i tidskriften »Sv. Landsmålen» (hft 23). A. O. F.