Ingermanland (F. Ingerinna, R. Ijerskaja zemlja, "Ijorernas land"), fordom svensk provins, nu en del af det ryska guvernementet S:t Petersburg (se d. o.). Det gränsade i n. till Finska viken, Finland och sjön Ladoga, i ö. och s. till Luga och ödemarkerna mellan Volkov och Pejpus, i v. till Estland och Finska viken. Till detsamma räknades det estniska landskapet Alentaka med Narva. I. var ursprungligen bebodt af de till den finsk-ugriska stammen hörande ingrerna eller ijorerna, voterna och äyrämöiset, hvilka möjligen blott voro en gren af ingrerna. Från Karelen invandrade i en senare tid kareler och savakot. Österifrån inträngde ryssarna i landet, der de anlade kolonier och underkufvade den inhemska befolkningen (1100-talet). I. blef en del af republiken Novgorod och bildade den novgorodska provinsen Vodskaja pjatina. Den grekisk-katolska läran utbreddes i landet genom ryssarna och omfattades af hela den infödda befolkningen. Redan tidigt sökte svenskarna att från Finland intränga i I., men försöken misslyckades: Birger Jarl blef vid Nevafloden slagen af Alexander Nevskij, det af Tyrgils Knutsson vid Novas utlopp 1299 anlagda fästet Landskrona föll 1301 i ryssarnas händer, och det 1496 eröfrade Ivangorod öfvergafs s. å., såsom beläget alltför långt ifrån de svenska besittningarna. 1581 eröfrade Pontus de la Gardie Narva, Ivangorod, Jama och Koporje med kringliggande områden, och i stilleståndet i Pliusa 1583 behöll Sverige dessa eröfringar - hela I. med undantag af Nöteborg och trakten deromkring -, men återlemnade dem alla, utom Narva, till Ryssland i freden i Tevsina, 1595. Genom freden i Stolbova, 1617, kom Sverige i besittning af hela I., som derefter i mer än 100 år förblef en svensk provins. I. lydde i början under generalguvernören öfver Livland och Estland samt styrdes under denne af en landshöfding eller generalståthållare i Narva, men förenades 1642 med Keksholms län till ett generalguvernement. I judicielt hänseende lydde det under hofrätten i Dorpat till 1684 och derefter under Åbo hofrätt. 1641 erhöll I., som dittills stått under biskopens i Viborg tillsyn, en egen superintendent i Narva. Befolkningen var ytterst fåtalig: 1664 uppgick de mantalsskrifnes antal till 10,000; hela folkmängden torde ej hafva of verstigit 15,000 personer. Den befann sig på en ytterst låg ståndpunkt, hvilket förhållande till hufvudsaklig del var en följd deraf att det grekisk-katolska presterskapet var fullkomligt främmande för folkspråket och derför ej kunde meddela någon undervisning åt befolkningen, hvilken åter icke förstod ett ord af kyrkospråket. Den svenska regeringen sökte höja folket genom att på ryska och finska predika lutherska läran, anlägga skolor och utgifva andliga skrifter m. m., men försöken hade knappast någon framgång, ty ingrerna höllo med äkta finsk envishet fast vid den grekiska läran. I synnerhet i nordöstra delen af I. väckte införandet af svenska lagar och kyrkobruk ett starkt missnöje, samt föranledde en mängd innevånare att utflytta till Ryssland. Ehuru å andra sidan en svenskfinsk invandring egde rum dels af frivillige, dels af sådana, som dömts till förvisning - I. var på 1600-talet "Sveriges Sibirien" -, blef
dock icke genom dessa inflyttningar bandet starkare mellan Sverige och I. Redan under de första åren af 1700-talet kom I. faktiskt i ryssarnas händer, och genom freden i Nystad (1721) afträddes landet formligen till dem af svenskarna. Den ingermanländska befolkningen återvände då med glädje under sina forne herrar, ryssarna.