Kareler (F. karjalaiset), den östligare af de två hufvudstammar, som bilda den i Finland och närgränsande trakter af Ryssland bosatta s. k. vestfinska folkgruppen. Namnets finska form, karjalaiset, betyder "herdefolket", ett betecknande namn för östfinnarna, som förnämligast idka boskapsskötsel och svedjebruk, medan deras lugnare vestra grannar Jamerna, Hämäläiset (tavasterna) redan tidigare idkade ett mera ordnadt åkerbruk. Under hedna tiden var trakten kring Vuoksen-elfvens utflöde i Ladoga karelernas stamort. De kämpade i Novgorodernas led emot svenskarna, när desse i slutet af 13:de och början af 14:de årh. ville utbreda sitt välde och den romersk-katolska läran till Karelen. Redan tidigt hade nämligen karelerna blifvit döpte till den grekisk-katolska läran. Detta bevisas bl. a. deraf att flere benämningar på kristna begrepp lånats från de slaviska språken. Genom fredsslutet i Nöteborg, 1323, skildes karelerna i två grupper. Svenskarna fingo väldet öfver de tre häradena Äyräpää, Jääskis och Savo samt befäste der den påfliga läran, ryssarna behöllo samt stadgade sitt öfvervälde och den grekisk-katolska läran bland de öfrige karelerna. I arbetet för kulturens utbredande till Finlands inre trakter har en vigtig rol spelats af den i svedjebruk skickliga karelska stam, som kallades Savolaiset (savolaksare) och ursprungligen bodde vester om insjön Saima. Under Gustaf Vasas tid nedsatte savolaksare sig såsom kolonister såväl i norra Tavastland och de inre delarna af Österbotten som i n. v., nämligen i norra delen af nuv. Savolaks och i Kajana-trakten. Då svenska regeringen efter freden i Stolbova (1617) ville till lutherska läran omvända karelerna i Keksholms län, som Ryssland afträdt åt Sverige, lemnade en stor del af desse sina boningsplatser och flyttade till guvernementen Tver och Jaroslav i det inre af Ryssland, der deras språk bevarat sig ända till våra dagar, men i en ålderdomlig form. Savolaksarna intogo, isynnerhet under kriget 1656--58, utvandrarnas förra boningsplatser och utbredde sig åt öster, så att numera blott en ganska liten del af Finland bebos af egentlige kareler, hvilka troget bevarat sin grekisk-katolska bekännelse. Under loppet af 17:de årh. flyttade en del savolaksare, på svenska regeringens uppmaning, öfver till Sveriges och Norges gränsmarker, till Värmland, der deras skicklighet i svedjebruk bidragit till dessa trakters uppodlande, och der de först på senare tider sammansmält med de omgifvande folkelementen. -- Nu innehar den östfinska stammen hela den del af Finland, som ligger öster om en linie dragen från Fredrikshamn till Ny Karleby; men den företrädesvis karelska delen af denna stam bor nästan uteslutande i Ryssland utmed Finlands östgräns ända från södra delarna af guvern. Archangelsk till Ladogas norra stränder. Äfven de vestra och södra stränderna af detta innanhaf bebos af kareler, ehuru der icke alla utprägladt karelska, men väl alla östfinska dialektegenheter råda. Denna östfinska dialekt är i allmänhet rikare på vokaler och diftongljud samt fattigare på konsonanter än den vestfinska; den har bibehållit ordformerna mera fullständiga, iakttager strängare vokalharmoni och konsonantförmildring äfvensom regeln att ej något ord får börja med flere än en konsonant, har s. k. schvatiska ljud och utbildade ackusativformer af de personliga pronomina samt en fullständig reflexiv konjugation o. s. v. Såsom särskildt karelska dialektegenheter märkas främst ett vidsträckt användande af mediala konsonanter (b, d, g) samt många hväsljud. Uti runosångerna, som för en tilltagande civilisation flytt till ryska Karelens undangömda trakter, förekomma dock icke dessa sistnämnda egenheter. I allmänhet äro karelerna till sitt lynne mera lifliga, rörliga och poetiska än andra finnar. Redan under Gustaf Vasas tider företogo de handelsfärder till trakterna af Uleåborg och ännu ser man karelske bönder, oaktadt öfverhetens förbud, med sin rensel på ryggen under namn af "renselryssar" (laukkuryssät, konttiryssät) genomvandra Finland, försäljande allahanda småkram. Karelen var de fornfinska runornas hem, och ännu flödar runosången ren och klar i de nordkarelska församlingarna Vuokkiniemi, Paanajärvi och Uhtua inom guvernem. Archangelsk, medan den märkbart aftager åt söder i socknarna Rebola och Himola inom guvern. Olonets. Hos de kareler, som äro bosatte norr och vester om Ladoga, äfvensom hos de s. k. ingrerna l. isjorerna uti Ingermanland lefver fornsången ett helt och hållet tynande lif. (Några sånger hafva dock der blifvit bevarade, af hvilka endast fragment finnas hos nordkarelerna.) I norra Karelen fortlefver dessutom en större mängd gamla ordspråk och gåtor äfvensom ett betydligt antal fornsagor, hvilka dels äro af mytiskt innehåll, dels utgöras af traditioner om karelernas forna fejder. Någon sjelfständig produktion förmärkes icke numera,
och äfven den reproducerande runosången tyckes, om ock långsamt, aftaga, hvartill en vigtig orsak torde vara utbredandet af de s. k. gammaltroendes (R. starovertsi) religiösa sekt, i hvilkens ögon sysslandet med hedniska sånger och sagor är förkastligt. O. G.