Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 8. Kaffrer - Kristdala

gamla personer, hvilkas hjertmuskel blifvit skör genom föregående fettdegeneration eller förtunning. Den närmast framkallande orsaken är vanligen någon ansträngning, som ökat blodtrycket i hjertat, såsom krystning, lyftning, uppstigande för trappor o. d. Oftast brister någon af kammarväggarna, företrädesvis den högra, som är tunnare. Genom hålet utträder blod i hjertsäcken; hjertats rörelse afstannar, och hastig qväfningsdöd inträffar. F. B.

Kardis (Lett. Kärdi), gods i Lais socken, Dorpatska kretsen, i norra Livland, nära gränsen mot Estland. Der afslöts d. 21 Juni 1661 mellan Sverige och Ryssland en fred, som hufvudsakligen var en stadfästelse af freden i Stolbova.

Karditis (af Grek. kardia, hjerta), med., förr det gemensamma namnet på alla slags inflammationer i hjertat, begagnas ej numera annat än i förbindelse med ord, som beteckna hvilken särskild del af hjertat, som är angripen, t. ex. perikardit, inflammation af hjertats yttre beklädande hinna (pericardmm), endokardit, inflammation af den inre hinnan (endocardium), och myokardit, inflammation i hjertmuskeln. F. B.

Kardning (af Lat. carduus, tistel; blomhufvuden af "kardtisteln" användas nämligen mångenstädes till kardning), en före spinningen gående behandling af blånor, bomull, kort fårull, flocksilke, eller i allm. af spånadsämnen med korta trådar, i syfte att reda ut fibrerna och lägga dem bredvid hvarandra raka och sinsemellan fria, slutligen parallella och grupperade till långa, smala band. Vare sig kardningen sker medelst handkardor eller kardmaskiner, består den deri att materialet behandlas mellan två ytor, som äro tätt besatta med tänder, kardnockar, af hvilka två och två sammanhängande äro böjda af jerntråd och instuckna igenom kardlädret, hvarmed ytorna äro klädda. Handkardor hafva små, platta ytor och föras medelst handtag. Kardmaskiner äro hufvudsakligen sammansatta af valsar (med mycket vexlande diametrar), hvilka mellan sig frampressa ullen.

Kardol. Se Acajou.

Kardoner, bot. Se Cynara.

Kardszag l. Karczag, stad i ungerska komitatet Jász-Nagy-Kun-Szolnok, fordom hufvudstad i Stor-Kumanien. 15,825 innev. (1880), nästan alla magyarer. Den omgifvande trakten är ytterst fruktbar och producerar rikligt med spanmål, meloner, drufvor och annan frukt.

Kardtisteln. Se Dipsacus.

Karduan, förvr. form för korduan (Fr. cordouan, Sp. cordoban, hörande till staden Cordova), ett slags läder, som ursprungligen skall hafva beredts i Cordova och deraf fått sitt namn. Se Läder.

Kard-ull, finhårig, kort och krusig ull, som lämpar sig till förfärdigande af klädesartade, valkade tyg med filtaktig yta, såsom kläde, flanell, fris, kasimir etc. Kard-ull bör utsträckt vara kortare än 100 mm. Jfr Kam-ull och Ull.

Kar-dunias. Se Babylonien.

Kardus (Ital. cartoccio, strut, af Lat. charta, papper), ett vanligen af papper eller papp

förfärdigadt och med fabriksmärke försedt omhölje för en viss qvantitet tobak, tändstickor, krut, hagel eller dyl.; den i detta omhölje förvarade qvantiteten tobak, hagel etc. -- De karduser, i hvilka krutet förvaras, då det insattes i kanonen, gjordes till en början af papp, sedan af ylletyg. Numera begagnas såväl sistnämnda material som råsilke. Till större bakladdningskanoners karduser nyttjas uteslutande tältduk. L. H.

Karduspapper (se Kardus), ett slags groft, gulbrunt omslagspapper.

Kare, Nord. mytol. Se Kåre.

Kareby, socken i Göteborgs och Bohus län, Inlands Södre härad. Arealen 3,654 har. 1,475 innev. (1882). K. bildar med Romelanda ett regalt pastorat af 2:dra kl., Göteborgs stift, Elfsyssels södra kontrakt.

Karelen (F. Karjala). 1. I inskränkt mening finskt landskap med titel hertigdöme, näst Österbotten Finlands största landskap, är beläget mellan 60° 10'--63° 50' n. br. samt 27° 20'--32° 47' ö. l. (från Greenw.). Det gränsar i n. till Österbotten, der bergsryggen Suomenselkä är naturlig gräns, i n. ö. och ö. till guvern. Olonets i Ryssland och till Systerbäck, i s. till Finska viken samt i v. till Nyland och Savolaks. Största längden i n. v. och s. ö. är omkr. 430 km. Bredden vexlar mellan 180 och 90 km. Arealen är omkr. 53,000 qvkm., deraf 6,500 qvkm. upptagas af vatten. K. utgör det finska höglandets sydöstra sluttning, till följd hvaraf vattendragen löpa i sydlig och sydöstlig riktning. I östligaste delen märkes en sluttning mot Onega, men det öfvervägande flertalet vattendrag utfaller i det sydöstra finska vattensystemets centralsjö Saima. Den största af hithörande sjöar är Pielisjärvi (91 m. öfver hafvet), som genom den numera kanaliserade Pieliself utfaller i Pyhäselkä. Denna sjö upptager från n. Höytiäinen och sammanhänger genom Orivesi och Orivirta med norra Saima. Till samma vattenområde höra sjöarna Pyhäjärvi och Puruvesi, af hvilka den förre helt och hållet, den senare delvis ligger inom detta landskap. Från Saima utströmmar floden Vuoksen, som med flere betydande vattenfall, bland dem det berömda Imatra, genombryter Salpausselkä, derefter flyter i sydöstlig riktning, bildande en mängd större och mindre sjöar, samt slutligen grenar sig i två armar, som utfalla i Ladoga, den södra genom sjön Suvanto, den norra i nordöstlig riktning genom två mynningar vid staden Keksholm. Dessutom finnas enstaka sjöar, bland hvilka må nämnas Suojärvi, som utfaller i Onega, och Jänisjärvi, som genom Jänisjoki utfaller i Ladoga. Denna sistnämnda stora insjö omfattas till omkr. hälften af finska K. Öster om Pielisjärvi, mellan ryska gränsen och Suomenselkä, höjer sig landet till mer än 150 m. öfver hafvet, bildande sluttningen till Maanselkä, hvars hufvudrygg i denna del faller inom guvern. Olonets. Derifrån sänker sig landet småningom mot Ladoga och Finska viken. Från Suomenselkä utgår karelska åsen, hvars nordliga del ligger inom Savolaks, men som vid omkr. 63° n. br., omkr. 150 m. hög, böjer sig in i Karelen och går fram emot