Sida 613
Konst, i inskränkt bemärkelse den konstnärliga förmågan eller verksamheten och dess produkter
bokstafven) klar. Endast derigenom att de förblandat ljud och bokstaf hafva grammatiker kommit till sådana förvirrade påståenden som att x och tyskt z skulle vara sammansatta konsonanter, under det i verkligheten x och z blott äro kompendiösa beteckningar för två bredvid hvarandra stående språkljud (ks, ts) genom en bokstaf. Detta är en afvikelse från ljudskriftens allmänna grundsatser, liksom när en konsonant betecknas genom en sammanställning af två eller flere tecken, t. ex. Sv. sj, stj; T. ch; Eng. sh o. s. v. Slutligen har man att från både ljudet och tecknet skilja ljudets (eller tecknets) namn, "be", "äff" o. s. v. I de nyare språken bestå konsonantnamnen vanligen af konsonanten med föregående ä eller efterföljande e. Undantag från denna regel bilda ha, ji, kå, qu, T. och R. ka, T. jod samt zeta. I Hebr., Grek. och Fornslav. hade konsonanterna, liksom vokalerna, längre och betydelsefullare namn: beta, gamma, delta o. s. v. Lll.
Konsonant-ljud. Se Konsonant.
Konsorter (Fr. consorts, af Lat. consors, deltagare), deltagare, kamrater, stallbröder (vanl. i dålig bem.).
Konspiration (Lat. conspiratio), sammansvärjning, stämpling, sammangaddning. -- Konspiratör, person, som tillställer sammansvärjning, stämplar, uppviglar. -- Konspirera, göra sammansvärjning, stämpla, uppvigla.
Konst (beslägtadt med verbet kunna och således egentl. liktydigt med "förmåga", "färdighet", "skicklighet", i hvilka betydelser det jämväl ofta nyttjas i hvardagsspråket), i inskränkt bemärkelse den konstnärliga förmågan eller verksamheten och dess produkter. I denna betydelse plägar man gifva ordet epiteten "fri" eller "skön" och betecknar dermed de två mest i ögonen fallande egenskaper, som man af ålder vant sig vid att anse utmärkande för den konstnärliga verksamheten. Ännu i dag identifieras vanligen i en eller annan bemärkelse konst och skönhet, ett uppfattningssätt, som är lika gammalt som konsten sjelf och ytterst härstammar från en tid, då man ej reflekterat på skönheten såsom något specifikt i annan bemärkelse än konstskönhet. Naturskönheten är i den menskliga tankens historia ett mycket sent begrepp. När grekerna t. ex. kallade en menniska eller en karakter skön, så var tankeförbindelsen för dem troligen ungefär: "lik ett konstverk", "skön som en bildstod". Och att då kasta om förhållandet mellan de båda begreppen konst och skönhet, så att ej blott all skönhet fattades åtminstone i analogi med konst, utan äfven konsten ansågs hafva sitt väsende och sitt mål i skönheten -- detta var ett från början helt naturligt betraktelsesätt. En tillämpning i fullt klassisk form fick detta åskådningssätt redan i den grekiska konsten, särskildt i dess ideala plastik; och det är den grekiska konstens föredöme, som sedan under olika tider upprepade gånger gifvit denna uppfattning af konstens uppgift helgd och burskap. Under tre stora perioder i konstbildningens historia har sålunda denna uppfattning i nyare tider varit dominerande: först under den s. k. franska
psevdoklassicitetens dagar, så under den tyska schiller-götheska klassicitetens, som ännu i vårt land utöfvar ett stort inflytande, och till sist i nyromantiken. Hos den sistnämnda konstperioden gick denna skönhetsdyrkan till en osund öfverdrift, i det man släppte efter på de stränga skönhetslagarnas fordringar och upptog i konsten mycket fult och blott karakteristiskt, men ändå uppträdde med skönhetens suveräna anspråk, med uttryck t. ex. sådana som Victor Hugos "l'art pour l'art". Men på samma gång förebådades häri, genom betonande af fantasiens rätt, en ny och högre konstuppfattning. -- I direkt opposition mot de klassiska och romantiska konstteorierna uppträder i våra dagar den s. k. realismen, särskildt inom poesi och målarekonst. Nu är ej längre slagordet "skönhet" eller ens "konst", utan i stället "sanning", "vetenskap", "psykologi". Det heter nu ej längre, såsom hos den franska klassiciteten, att konstnären skall "imitera den sköna naturen"; han skall imitera naturen rätt och slätt, den sanna naturen. Konstnärerna kalla sig derför verklighetsskildrare och anse sig hafva rättighet att afbilda hvad verkligt som hälst, vackert eller fult, ädelt eller styggt, blott det är sant. Sålunda, förr har man ansett konstens mål vara skönheten; nu deremot är det en talrik skola, som sätter dess mål i sanningen. Vid sidan af dessa båda uppfattningar finnes alltsedan 1700-talet, sedan den s. k. "upplysningens" tidehvarf, äfven en tredje åsigt, som vill att äfven konsten skall vara till för nyttans skull, eller -- för att fatta teorien något högre -- för det godas skull. Motsatt alla dessa åsigter är den nyromantiska, för så vidt den predikar "konsten för konstens egen skull", fattar konsten såsom sjelfändamål. Men då den konstnärliga förmågan par préférence påtagligen är fantasien och särskildt uteslutande får den betydelsen, om den skall skiljas från all teoretisk, praktisk och skönhets-verksamhet, så ledde den nyromantiska konstteorien till fantasiens envälde. Fantasien saknar allt mått i sig sjelf, och nyromantikernas konstverksamhet blef derför måttlös, fantastisk, och så till vida okonstnärlig. Ty mått och harmoni äro bestämningar, som omöjligen kunna fråntagas konsten; äfven de längst gående "realister" måste böja sig under deras fordringar under form af koncentreringslagar, kompositionslagar o. d. Så långt som de verkligen äro konstnärer, erkänna de åtminstone i praktiken dessa fordringar. Men, som sagdt, nyromantikerna föraktade alla dylika lagar, som skulle lagt tvång på deras fantasis godtycke, på "det konstnärliga geniets suveränitet". För att undgå dessa nyromantiska, för all egentlig konstbildning uppgifvande konseqvenser och å andra sidan äfven de andra förut karakteriserade riktningarnas ensidigheter återstår endast en utväg. Konsten kan icke erkännas för sjelfändamål (ty då nyromantiskt sjelfsvåld), men får ej häller anses hafva blott sanningen till mål (då realistisk sammanblandning af konst och vetenskap, prosaisk verklighetsfotografi), ej blott det goda (då krass tendenspoesi eller torr lärodikt), ej blott det sköna (då
Källa: Project Runeberg ·
