Sida 178
Karl Danske
af Toscana, som 1790 besteg Österrikes kejsaretron. K. hade en svag kroppsbyggnad och drog sig gerna undan det bullrande lifvet i hufvudstaden till ensligheten, der han fördjupade sig i sina älsklingsstudier, de militära. De krig, som franska revolutionen framkallade, gåfvo honom snart tillfälle att använda sina kunskaper. Redan 1792 förde han en brigad, och de båda följande årens fälttåg gjorde honom så bemärkt, att han 1796 fick befälet öfver armén i Tyskland, med hvilken han gick från den ena segern till den andra. 1799 stred han åter med icke mindre framgång på den tyska krigsskådeplatsen, men måste 1800 för sjuklighet nedlägga befälet, hvilket han dock s. å. återtog efter österrikarnas nederlag vid Hohenlinden. Såsom president i hofkrigsrådet 1801--05 arbetade han outtröttligt på österrikiska härväsendets utveckling i alla riktningar, hvilket arbete afbröts af krigsutbrottet 1805. Han fick då sin verksamhet på den italienska krigsskådeplatsen, der han vann den lysande segern vid Caldiero d. 30 Okt. Efter Ulms fall kallades han med sin armé till Tyskland, men vid hans ankomst dit var kriget redan afgjordt. Han fortsatte efter detta såsom krigsminister sin organisatoriska verksamhet, till dess 1809 års händelser å nyo kastade honom fram på krigsskådeplatsen, der han visade sig såsom en värdig motståndare till Napoleon. Han slog Napoleon i grund vid Aspern och Esslingen (Maj 1809), men förlorade slaget vid Wagram (Juli s. å.). I de följande krigen med Napoleon tog K. icke del. 1815 blef han guvernör i Mainz. All den tid, som icke upptogs af tjensten, egnade han åt att fullkomna den österrikiska armén och att inom denna utveckla en äkta soldatanda; men framförallt arbetade han dock på höjandet af officerarnas vetenskapliga utbildning, för hvilket ändamål han författade en mängd afhandlingar i krigskonstens olika delar. Hans 1814 i tre delar utgifna Grundsätze der strategie, erläutert durch die darstellung des feldzugs von 1796 in Deutschland förtjenar ännu i dag att läsas. Död d. 30 April 1847. C. O. N.
Karl (Båt), en ifrig anhängare af hertigarna Erik och Valdemar, blef 1307 biskop i Linköping och var en bland fredsstiftarna i Roskilde 1318. Han nämnes främst bland de svenske herrar, som i Juni 1319 bevakade unionen emellan Sverige och Norge under konung Magnus Eriksson och deltog i Skaraföreningen 1322 emot konungens moders, hertiginnan Ingeborgs, inflytelse i riksstyrelsen. K. ifrade för Linköpings domkyrkobyggnad och för stiftsungdomens undervisning äfven vid universitetet i Paris samt visade stor patriotism i kampen mot Ryssland. Han dog d. 6 Juli 1338 och begrofs i Linköpings domkyrka. B. S.
Karl, ärkebiskop i Lund, var domprost derstädes, då han 1326 af domkapitlet valdes till ärkebiskop. K. byggde 1329 på egen bekostnad vid södra domkyrkomuren ett kapell samt gaf 1330 gods till dess och kapellanens underhåll. Han dog d. 16 Maj 1334 och begrofs i ofvan nämnda af honom stiftade kapell. B. S.
Karl af Edsvära, lagman, skall hafva varit den elfte i ordningen af Vestergötlands lagmän.
Han utmärkte sig för synnerlig rättvisa och oveld, hvarför han äfven erhöll tillnamnet fosterlandets fader. Hans efterkommande voro i flere led lagmän i Vestergötland, och det är ej otroligt, att Algotssönernas sedermera så berömda slägt härstammade från honom. K. H. K.
Karlamagnús saga, en fornnorsk bearbetning af dikter, tillhörande den Karolingiska sagokretsen (se d. o.).
Karlanda, socken i Värmlands län, Nordmarks härad. Arealen 22,027 har. 2,522 innev. (1882). Annex till Holmedal, Karlstads stift, Nordmarks kontrakt.
Karl Anton. Se Karl, tyska furstar 6.
Karl August. Se Karl, svenska prinsar 2.
Karlavagnen. Se Björn, astron.
Karlberg, kungligt slott i Solna socken, Stockholms län, straxt n. v. om Stockholm, midt emot Kungsholmen, vid Mälareviken Karlbergssjön, som genom den korta Karlbergskanalen förenas med Ulfsundasjön, också en vik af Mälaren. Egendomen, bildad af 1 1/2 mtl (hemmanen Ösby, Bolstomta och Lundby), donerades åt riksamiralen Karl Karlsson Gyllenhielm, som gaf den namnet K. och började uppföra den nuvarande slottsbyggnaden. 1669 köptes K. af rikskansleren M. G. de la Gardie, hvilken fullbordade hufvudbyggnaden, anlade parken samt inrättade den i norra flygeln befintliga kyrkan. Från riksrådet J. G. Stenbock, som 1680 köpte slottet, reducerades det till kronan och beboddes sedan tidtals af kungliga personer (bl. a. af drottning Ulrika Eleonora d. ä., som dog der) till 1792, då de tvänne stora flyglarna tillbyggdes och en krigsakademi der inrättades, hvilken ännu fortfar under namn af K. Krigsskolan. Under K:s kungsgård lyda Eklund, Ingenting, Tomteboda, Norrbacka, Stallmästaregården m. fl. lägenheter, tillsammans 4 mtl. I parken stå en af kronprinsen Oskar (sedan Oskar I) rest minnesvård öfver den vid Leipzig 1813 fallne majoren E. G. V. von Döbeln samt ett litet tempel med 12 joniska pelare, hvilket förr innehöll en marmorbyst af Karl X Gustaf. Parken skäres i sitt nordöstra hörn af Norra stambanan, hvilken der har en hållstation (använd äfven af Stockholm--Vesterås-banan, som der löper in på stambanan), samt af Värtabanan, hvilken har egen station.
Karl Danske, grefve af Flandern, son af Danmarks konung Knut den helige och Ethela, dotter af grefve Robert I af Flandern, föddes omkr. 1084 och blef efter faderns död (1086) af modern förd till hennes hemland, hvarest han uppfostrades hos sin morfader, under det att modern begaf sig till Italien som hertig Rogers af Apulien gemål. K. gjorde i sin ungdom korståg (troligen under åren 1106--10). Möjligt är, att han uppehöll sig hos sin styffader, Roger, då denne fick besök af Sigurd Jorsalafare, och att han följde denne till Palestina. Vid sin kusin Balduin VII:s död (1119) blef K. grefve af Flandern, hvilket furstendöme han med kraft och stränghet styrde i åtta år. Genomträngd af korstågstidens anda, var han en stor vän af hierarkien, hvars makt han på mångahanda sätt främjade. Troligen låg deruti orsaken till den fientliga ställning, hvari han
Källa: Project Runeberg ·
