Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 8. Kaffrer - Kristdala

man lätt inser -- ganska giltiga skäl. När detta ämbete efter utkämpad strid om det för K. J. misshagliga firandet af "den syttende Maj" å nyo tillsattes, anförtroddes det åt en infödd norrman, grefve Wedel-Jarlsberg. Adelskapet hade redan 1821 afskaffats genom trenne stortings samstämmiga beslut, och alla försök från konungens sida att få detta beslut upphäfdt mötte ett kompakt motstånd. Äfven i Norge bilda året 1830 och dess rörelser ett slags gräns mellan den gamla tiden och den nya. Den norska oafhängighetskänslan sökte sig då äfven på det andliga området ett uttryck i kampen mot inflytandet af dansk bildning och literatur ("Daemringsfejden"), och den till medvetenhet om sin politiska styrka komna allmogen förde in i Stortinget en bondeopposition (1833, 1836), som med växande kraft och förmåga grep in i statslifvet. De komitéförhandlingar, som från år 1839 pågått för ordnandet af en del unionella förhållanden, hunno ej afslutas under K. J:s regering.

Intill det sista bibehöll konungen fulla kropps- och själskrafter. Mätt af år och omgifven af uppväxande, lefvande ättlingar, lade han d. 8 Mars 1844 sitt hufvud till hvila. Med sanning kunde han på sin dödsbädd vittna, att verldshistorien ej eger att uppvisa motstycke till den bana han lagt tillrygga. I sitt ofvannämnda äktenskap hade han endast ett barn, sonen Oskar. -- K. J. ligger begrafven i Bernadotteska grafkoret i Riddarholmskyrkan i Stockholm. Trenne statyer öfrer honom hafva blifvit resta, nämligen i Norrköping (1846; modellerad af Schwanthaler), i Stockholm (1854, på Oskar I:s bekostnad; ryttarestaty, modellerad af Fogelberg) och i Kristiania (1875; ryttarestaty, modellerad af Br. Bergslien). I den s. k. Karolinaparken i Upsala aftäcktes 1854 hans byst, modellerad af Fogelberg och bekostad af Karl Johans förbundet. I Borås restes 1859 en obelisk till minne af K. J., och vid hamnen i Helsingborg finnes ett monument till hågkomst af hans första landstigning på svensk jord. J. H.

9. K. XV (K. Ludvig Eugen), den föregåendes sonson, konung Oskar I:s och Josefinas af Leuchtenberg äldste son, föddes d. 3 Maj 1826 på Stockholms slott. Såsom förste infödde ättling af det nyvalda konungahuset helsades han med jubel redan vid sitt inträde i lifvet, och hans utveckling följdes med stort intresse i alla delar af landet. Tidigt fick han på resor åtfölja sina föräldrar; han var sin gamle farfaders synnerliga gunstling och gjorde sig snart känd för hurtighet, sjelfrådighet och mycken begåfning. Hofvets konvenans och etikett kunde han föga lida, och åtskilligt tvång af ädlare natur ville han lika litet underkasta sig. Hans uppfostran i exercis och bokliga idrotter anförtroddes åt goda lärare, bland dem de sedermera välbekante professorerna Kr. J. Boström och F. F. Carlson. Agréen vid konstakademien genremålaren Lundqvist var prinsens ritlärare, kapten Berger undervisade honom i aqvarellmålning, och sålunda utvecklades anlag, hvilka blefvo af hufvudsaklig betydelse för hans personlighet vid mognare år. På poetiskt sinne

visade han tidiga prof och fann sig i synnerhet tilltalad af Lings "Asarne" och andra skaldeverk, hvilka behandla fosterländska ämnen. Med snabb uppfattning förenade han lifligt lynne, lärde fort och mycket, när han ville, men hyste snarare för låga än för höga tankar om sin person, ett karaktersdrag, som alstrade icke allenast hans tilldragande, öppna väsende, utan äfven den vårdslöshet, med hvilken han ofta behandlade vigtiga angelägenheter, och en brist på sedligt allvar, som stundom blef ödesdiger nog, både för honom sjelf och för de mål han tänkt uppnå. -- Midsommaraftonen 1841 erhöll han sin första officersfullmakt af farfadern, som redan vid hans döpelse utnämnt honom till hertig af Skåne.

Efter faderns tronbestigning (1844) kronprins, valdes han s. å. till kansler för de båda svenska universiteten och 1853 derjämte till kansler för svenska konstakademien. Inom svenska hären bar han underordnade befälstitlar vid Svea lifgarde, Svea artilleri-regemente och Kronprinsens husarregemente, tills han vid dem alla 1848 erhöll öfverstegrad. 1849 blef han generalmajor och generalfälttygmästare, 1853 generallöjtnant. Likartade befordringar kommo honom till del äfven inom norska armén. Med stor ifver deltog han i de militära öfningarna och vann soldatens hängifvenhet i hög grad genom sitt flärdlösa, manliga uppträdande. Efter en utländsk resa 1849, utsträckt ända till norra Italien, men närmast afsedd för besök i Haag, der han såg sin blifvande maka, prinsessan Lovisa, firades följande år d. 19 Juni deras biläger i Stockholm. I bröllopshögtidligheterna togo folkets sympatier liflig del, och kronprinsparet åtnjöt i ovanligt hög grad popularitet i båda de riken, hvilkas kronor de skulle komma att bära. Men allvarliga bekymmer för utgången af den sjelfrådige, krigslystne, i uttryckssätt och åthäfvor stundom nästan råe tronföljarens grepp i regeringstömmarna hördes mångenstädes bland tänkande medborgare, ja t. o. m. utom de förenade rikenas gränser. Man kände icke tillräckligt hans verkliga sinnesart, hans omfattande bildning, hans trofasta kärlek till norden och dess folk. Och säkert är, att han gjorde sig mera möda att dölja än att visa sina bästa sidor, under det han med ärlig öppenhet icke skylde sina fel. -- Ett begynnande regeringsprof vardt honom pålagdt af hans fader, då han d. 7 Febr. 1856 utnämndes till vice-konung i Norge. I Kristiania hade han på våren 1844 åhört akademiska föreläsningar, liksom 1843 och 1845 i Upsala. Nu höll han i den norska hufvudstaden ett furstligt hof och tillbragte en stor del af den vackra årstiden på resor i landet, såväl 1856 som 1857. Derunder skärptes mer och mer hans sinne för naturens, särskildt den nordiska naturens, skönhet; och han tog under resorna skisser, hvilka sedermera utarbetades till taflor, sedan han efter återkomsten till Stockholm under professorerna J. Chr. Boklunds och Edv. Berghs (senare äfven Alfr. Wahlbergs) ledning utbildat sig till landskapsmålare af verkligt värde. Hågen för allt nordiskt lät honom icke blott med lif och själ