Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 8. Kaffrer - Kristdala

(riksdagen 1834--35). Mot pressens ifriga inblandning i tvistefrågorna anlitade Hartmansdorff förgäfves indragningsmaktens hela styrka; upploppen i Stockholm vid Crusenstolpes afgörande till Vaxholm (1838) vittnade om huru spändt förhållandet hunnit blifva. Oppositionen blef mäktigare än någonsin och var i sjelfva verket herre vid 1840 års riksdag. Den under detta riksmöte så mycket omtalade "koalitionen" säges t. o. m. hafva åsyftat att tvinga den gamle konungen till abdikation, och hans hela råd stämdes inför riksrätt. Så hopade sig skuggor kring K. J:s gamla dagar; sjelf klagade han i missmodets stunder, att man ej ville förstå honom och att man ej viste att uppskatta hvad han gjort för sitt adoptivfädernesland. Dock blossade under hans sista år den varma tillgifvenheten åter upp, när han 1843 firade sitt tjugofemårs jubileum såsom regent.

K. J:s ingripande i verldshändelsernas gång hade åter åt Sverige förvärfvat ett aktadt rum bland Europas stater. Hans afsigt var dock ingalunda att genom liknande medel öka detta inflytande. En utveckling under fredens skygd af Nordens stora inre tillgångar var hans mål, för hvilket den stora politiken fick träda fullständigt i bakgrunden. Också var det endast vid ett par enstaka tillfällen K. J. under sin långa regering trädde i annan beröring med utlandet än den sedvanliga, då man blott har att konstatera fortvaron af "det bästa förhållande". -- Första gången gällde det den dansk-norska liqvidationsfrågan. Genom Kiel-freden hade Norge förpligtats att öfvertaga tillbörlig andel af den danska statsskulden. Danskarna framställde i detta hänseende nog vidtgående fordringar, och då Norges klena finanser gjorde det omöjligt att tillmötesgå dessa anspråk, sökte man i stället genom motfordringar vinna en nedprutning af beloppet. Efter årslånga fruktlösa underhandlingar anhängiggjorde Danmark frågan vid det stormaktstribunal, som, med Heliga alliansens grundsatser som norm, vid sina kongresser började egenmäktigt bestämma öfver Europas öden. Från Aachen (1818) riktade de samlade suveränerna till K. J. lika lydande skrifvelser med anmaning att bringa tvisten med Danmark till slut. K. J. tillbakavisade kraftigt detta försök till inblandning i Nordens angelägenheter. Han lyckades derefter förmå England att åtaga sig att blifva skiljedomare i frågan, och under dess bemedling afslöts också med Danmark ett fördrag (d. 1 Sept. 1819), hvarigenom de ursprungligen fordrade 7 mill. rdr. hamb. b:ko nedsattes till 3 mill. att betalas på 10 år. Då svårigheter det oaktadt yppades att erhålla stortingets godkännande af fördraget, förklarade K. J., att fortsatt vägran kunde sätta Norges fria författning på spel och tilltvang sig sålunda (d. 29 Maj 1821) det äskade bifallet. -- Ur en följande konflikt med Europas sjelftagne förmyndare gick K. J. ej med lika ära. Det var den beryktade frågan om "skeppshandeln". Under loppet af år 1825 försåldes på grund af inkomna fördelaktiga anbud åtskilliga svenska örlogsfartyg. Köpare voro nominelt några engelska

handelshus, men det var snart ingen hemlighet att fartygen voro bestämda för de syd-amerikanska kolonier, som vid denna tid stredo mot Spanien för sin oafhängighet. Den första försäljningen egde dock rum utan något slags anmärkning; men då operationen förnyades, ingåfvos protester, och Sverige uppmanades att låta det senare köpet återgå. På K. J:s svar att detta kunde ske, om Spanien ville ikläda sig det för sådan händelse stadgade skadestånd, följde från kejsar Alexanders sida en formlig hotelse med krig, derest framställningen afsloges. Sjelf var K. J. benägen att låta köpet stå fast och fartygen afgå, men hans statsråd var af motsatt åsigt, och konungen gaf vika. I stället för väntad vinst, drabbades statsverket af en betydlig förlust, och oppositionen fick inom statsrevision och riksdag ett välkommet tillfälle att anställa räfst.

Sveriges inre utveckling gjorde under K. J:s regeringstid betydande framsteg, men åtskilligt af hvad som i detta hänseende utfördes tillkom snarast på grund af riksdagens och pressens initiativ samt trots regeringens motstånd. I fråga om författningen undvek K. J. af grundsats alla större förändringar; men en och annan utvidgning skedde dock i de representativa formerna. Icke häller i förvaltningens organisation vidtogs någon genomgripande omskapning. Departementalstyrelsens införande år 1840 är på detta område den vigtigaste företeelsen. I fråga om handel och näringar kan i allmänhet sägas, att under K. J:s tid grunden lades till de raska framsteg, som utmärkt den följande tiden. De första rörelserna i frihandelsvänlig riktning förspordes redan vid 1823 års riksdag; år 1840 hade de hunnit sprida sig äfven till regeringskretsarna. Äfven ett och annat förebud till näringsfrihet visade sig. Samfärdseln främjades genom väganläggningar och kanalbyggnader. Undervisningsväsendet var föremål för mycken omvårdnad; stora komitéer arbetade på lösningen af dess vigtiga frågor. Flere läroverk inrättades, bl. a. folkskolor af olika slag, och folkskolestadgan af år 1842 bildar epok i svenska folkets odlingshistoria. Vänder man sig ändtligen till det lif, som rådde på vetenskapens, literaturens och konstens fält, måste det erkännas, att det tidehvarf, som i sitt sköte hyste Berzelius, Fries, Agardh, Nilsson och Retzius; Geijer, Strinnholm och Fryxell; Wallin, Franzén, Atterbom och Tegnér; Sandberg och Fahlcrantz; Byström och Fogelberg; Fredrika Bremer, Adolf Lindblad och Jenny Lind, väl förtjenar att kallas lysande.

Det goda förhållandet mellan konung och folk i Norge stördes törhända mindre än i Sverige. Men norrmännens ömtålighet om den nyvunna friheten kom dock stundom i rätt skarp strid med konungens planer; om rubbningar i "Grundloven" ville man ej höra talas. Särskildt vakades noga öfver att intet öfvergrepp skedde från svensk sida; att riksståthållareämbetet under början af föreningen (1814--29) bekläddes med svenskar (H. H. von Essen, K. Mörner, J. A. Sandels och B. B. von Platen) var ingalunda i norrmännens smak, men hade -- såsom