Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 8. Kaffrer - Kristdala

Ryssland och England, under det å andra sidan förhållandet till Frankrike antog en alltmera kylig karakter. Och sedan Napoleon i början af år 1812 låtit besätta svenska Pommern, fanns icke längre någon anledning till tvekan. Formliga underhandlingar inleddes, hvilka till en början medförde konventionen i S:t Petersburg (d. 5 April 1812) samt derefter, i de sista dagarna af Aug. månad, ett personligt sammanträffande mellan kronprinsen och kejsar Alexander i Åbo, der Sverige formligen (d. 30 Aug.), för sitt utlofvade uppträdande i striden mot Napoleon, fick försäkran om Rysslands hjelp för förvärfvandet af Norge, hvarjämte i en hemlig artikel ett familjefördrag afslöts till skydd för K. J:s dynasti. De lockande anbud, som samtidigt och efteråt från fransk sida framställdes, motstod kronprinsen ståndaktigt; i stället ingicks i Örebro (d. 18 Juli 1812) fred med England. Ett nytt med samma makt (d. 3 Mars 1813) i Stockholm slutet fördrag band Sverige oåterkalleligen vid den stora koalition, som då bildades mot Napoleon, och följdes omedelbart af liknande fördrag med Spanien och Preussen. Den snabbhet, med hvilken händelserna under den sista akten af det stora napoleonska dramat utvecklade sig, reste oöfverstigliga hinder mot utförandet af den ursprungliga planen att med hjelp af ryska trupper börja kriget med att tvinga Danmark till Norges afträdande. K. J. nödgades till Tyskland öfverföra de 30,000 man han utlofvat såsom Sveriges kontingent. I Trachenberg öfverenskom han (d. 9--12 Juli) med sina allierade om planen för det stundande fälttåget och öfvertog derefter sjelf ledningen af den s. k. Nordarmén. Att han, trogen sina i Sverige gifna löften och med tanken fäst vid den efter Napoleons väntade fall stundande kampen för Norge, så mycket som möjligt skonade sina svenska trupper, må ingen förtänka honom. Han ansåg ej mer än rätt och billigt, att tyngsta bördan af Berlins försvar i striderna vid Grossbeeren och Dennewitz lades på de preussiska truppernas skuldror. Dock fick det svenska artilleriet under Gardell tillfälle att i dessa strider utmärka sig. Likaså sparades vid Leipzig (d. 16, 18--19 Okt.) svenskarna så vidt möjligt och fingo först vid stadens stormning verksamt ingripa i striden. Under det de öfrige förbundna förföljde den slagne kejsarens skaror in öfver Frankrikes gränser, drog K. J. sig norrut, för att i Holstein utföra sin anfallsplan mot Danmark. Striden vid Bornhöft (d. 7 Dec. 1813), Frederiksorts kapitulation (d. 19 s. m.) och Glückstadts uppgifvande (d. 4 Jan. 1814) bidrogo att gifva kraft åt diplomaternas hotelser och föreställningar, och d. 14 Jan. 1814 nödgades Danmark i Kiel-freden till Sveriges konung afstå alla sina anspråk och rättigheter gentemot Norge. Kronprinsen förde derefter sin här söderut för att understödja de förbundnes rörelser. Han lät dock sina trupper stanna i Belgien, under det att de sista striderna utkämpades och till dess genom freden i Paris lugnet på denna sida återstälts.

I Norge inträffade emellertid en tilldragelse, som för en tid undansköt verkställigheten af Kiel-fredens vilkor, nämligen den danske ståthållaren prins Kristian Fredriks (sedermera konung Kristian VIII) försök att grunda en sjelfständig norsk monarki på Eidsvolds-"grundloven" af d. 17 Maj 1814. Detta visade sig emellertid ohållbart. Stormakternas föreställningar och de af K. J. anförda svenska truppernas framgångar framtvungo konventionen i Moss (d. 14 Aug. 1814), som efter en del underhandlingar och lämpliga jämkningar i "Grundloven" snart följdes af Karl XIII:s utkorande till Norges konung (d. 4 Nov. 1814).

Kronprinsen hade mött betydande svårigheter snart sagdt hos alla svenskar vid genomdrifvandet af sin utrikes politik. Finlands återtagande var långt mer än föreningen med Norge ett mål för svenskarnas hopp; ett förbund med Napoleon föreföll dem långt naturligare än ett med Ryssland. Under sådant förhållande måste K. J. önska se sina planer så väl bevarade och så föga diskuterade som möjligt; och antagligen är i denna omständighet att söka egentliga anledningen till den i öfrigt i fullkomligt grundlagsvidrig ordning tillkomna inskränkning, som vid 1812 års riksdag i Örebro drabbade tryckfriheten genom införande af den s. k. indragningsmakten (se d. o.). Äfven i andra inrikes politiska frågor tog K. J. under sin kronprinstid kraftigt del. Den 5 Febr. 1818 besteg han de förenade rikenas tron. Hvarken utom eller inom landet höjdes någon röst mot den nya dynastiens tronbestigning; äfven de mest "legitime" monarker sände sina lyckönskningar. Icke dess mindre hade K. J. svårt att känna sig fullt trygg; en viss misstänksamhet och skuggrädsla följde honom alltjämt och föranledde alltemellanåt förhastanden, som bort kunna undvikas. En annan källa till obehag och svårigheter för den nye konungen var hans bristande kännedom om hans undersåtars språk; han blef derigenom beroende af mellanhänder, hvilka helt visst understundom missbrukade sitt inflytande. Van att befalla, hade K. J. också svårt att finna sig i de konstitutionella formerna; och deras öfverskridande gick dess lättare, enär flertalet af hans närmaste förtrogne och rådgifvare sjelfve uppfostrats i enväldets grundsatser. Lägges härtill inflytandet af den reaktionära strömning, som efter Napoleons fall börjat uppstå i Europa, finner man lätt, att anledningar ej kunde saknas till slitningar, sedan vid återvunnet yttre lugn sinnena åter kunde vända sig till de inre angelägenheternas granskning. Så växte småningom, i synnerhet på riddarhuset (F. B. von Schwerin, C. H. Anckarsvärd) och i bondeståndet (And. Danielsson, Nils Månsson), men slutligen äfven i de båda andra ofrälse stånden (M. Stenhammar, J. H. Thomander, J. Waern, T. Petré), en opposition, som snart af pressen ("Argus", "Aftonbladet", "Dagligt Allehanda") erhöll kraftigt understöd. Riksdagarna (1823 och 1828--30) blefvo allt omedgörligare; och sedan 1830 Julirevolutionen och Polens uppror bragt sinnena i jäsning, gaf frågan om en ombildning af representationen anledning till häftiga strider mellan det gamlas försvarare och förkämparna för en ny tid