Sida 226
Kaskelotslägtet
en trerummig kapsel med ett frö i hvarje rum. Kaskarillbarken har sitt namn deraf att densamma, som omkr. 1630 kom till Europa, till en början förvexlades med kinabark, hvars spanska namn, Cascarilla ("fin bark"), äfven gafs åt denna bark, som för öfrigt också kallades China nova. Å Bahama-öarna, från hvilka kaskarill-barken erhålles, är dess europeiska namn okändt. Han heter der med engelskt namn: Sweet wood bark. Drogen består af korta rör- eller rännformiga barkstycken, med ungefär 1 cm. i tvärlinie och högst 3 mm. i tjocklek. Barkens utsida är vanligen alldeles hvit genom ett täckande öfverdrag af lafven Verrucaria albissima, om barken är tagen af stammar eller äldre grenar. Bark af yngre grenar visar mellan de af apothecier svartprickiga lafplättarna ett tunt lager af korkväfnad, som lätt aflossas, och hvarunder barken har en gråbrun färg. Kaskarillbark är hård, spröd, i brottet utan splittror, med nästan hornartadt utseende. Innerbarken är mörkare brun. Lukten är aromatisk, smaken starkt bitter och kryddartad. De vigtiga beståndsdelarna äro flyktig olja, ett bitterämne (kaskarillin) och harts, hvarjämte finnas garfämne och gummi. Genom dessa beståndsdelar är barken ett förträffligt magstärkande medel, ofta begagnadt under diarréer i form af tinktur eller extrakt, mera sällan såsom afkok. Då kaskarill först kom till Europa, begagnades densamma dels i stället för Kina-bark, dels äfven att blanda i röktobak för att förbättra rökens lukt. O. T. S.
Kaskeloten. Se Kaskelotslägtet.
Kaskeloter, Physeteridae, zool., bilda en familj inom underordningen tandhvalar, ordningen hvaldjur och däggdjurens klass. Kaskeloternas kroppsform är omvexlande. Bröstfenorna äro små; ryggfena finnes merendels. Blott i den smala underkäken förekomma användbara tänder. Vingbenen äro tjocka, sträcka sig långt tillbaka och stöta tillsammans med hvarandra. Bröstkotornas hemapofyser äro icke förbenade; de bakre refbenen leda endast med sitt hufvud mot bröstkotornas parapofyser. De flesta eller alla halskotorna äro sammanvuxna samt tårbenen vanligen tydliga och stora. Hit höra två underfamiljer, nämligen egentliga kaskeloter, Physeterini, som hafva en mängd utbildade tänder i underkäken och sakna tydliga tårben (sannolikt hafva dessa sammansmält med okbenen), och näbbhvalar, Ziphiini, som hafva blott ett eller två par väl utbildade tänder i underkäken, tydliga tårben samt nosen på skelettet lång och smal. Till den förra underfamiljen höra kaskelotslägtet (Physeter) och kogia, som förekomma i varma och sydliga haf, till den senare näbbhvalslägtet (Hyperoodon) från nordligare haf samt småhufvudhvalslägtet (Ziphius) från Atlanten och Indiska hafvet. C. R. S.
Kaskelotslägtet, Physeter, zool., hör till familjen kaskeloter af hvaldjurens ordning och däggdjurens klass. Hufvudet är mycket stort, något hoptryckt, med nästan tvärt afhuggen nosspets och med en långsgående näsborre, som har form af ett f samt ligger på den främsta
och mest uppstående delen af nosens öfre sida. Bröstfenorna äro breda och afhuggna; på ryggens bakre del finnes en uppstående, hoptryckt knöl i stället för ryggfena. Skallen, hvars längd utgör hälften eller mera af ryggradens, är baktill högt uppstigande och framåt konkav på sin öfre sida med spetsig, mot basen bred nos. Underkäkssömmen är lång, hos äldre individer mera än hälften af underkäkens längd. Ryggkotorna äro omkr. 50 till antalet. Främsta halskotan är fri, men de öfriga hopvuxna. -- Hit hör kaskeloten, spermacetihvalen, potthvalen l. pottfisken, Physeter (Cetodon) macrocephalus, som är störst bland tandhvalarna och i storlek jämförlig med de större bardhvalarna. Den fullvuxna hannen blir omkr. 18 m. lång, möjligen något mera, och 11 till 12 m. i omkrets. Bröstfenorna äro 1,8 m. långa och 0,9 m. breda; stjertfenan håller 4,2 m. i bredd. Honorna blifva deremot endast hälften så stora. Hufvudet, som utgör ungefär en tredjedel af kroppslängden, är något hoptryckt, jämnhögt och framtill nästan tvärt afhugget; ungefär midt öfver ögonen finnes en stor upphöjning. Ögonen äro olika stora, det venstra mindre än det högra. Ofvanpå nosen och något åt höger ligger en stor ihålighet, som innehåller en oljaktig och under djurets lifstid flytande massa, inbäddad i fack, som bildas af fibrösa, sinsemellan förenade band. Det är denna, efter djurets död stelnande massa, som är bekant under namnet spermaceti l. hvalraf (se Hvalraf). En liknande massa lär förefinnas äfven på ryggen och på flere andra ställen af kroppen. Skallens öfre, konkava sida bildar underlag för den på hufvudet befintliga, tjocka och mjuka massan, som är genomdränkt af oljaktigt fett och således jämförelsevis lätt. Straxt bakom ögonen ligga de mycket små öronöppningarna. Den framtill smala underkäken räcker på långt när icke till nosspetsen och omfattas af öfverkäken, då munnen är tillsluten. Underkäkens tänder äro 20 till 27 i hvardera käkhalfvan, ofta olika många (ända till 3) på hvardera sidan, mot spetsen koniska, med mer eller mindre böjd spets, som hos äldre individer är afnött, ända till 13 cm. långa och hos yngre exemplar med öppen, något hoptryckt bas. Färgen är på öfre sidan af kroppen äfvensom på fenorna svartaktig, nedåt kroppssidorna gråsvart och på undre delarna silfvergrå; stundom är djuret ofvan ljusare, stundom skäckigt. Kaskeloten finnes i Medelhafvet och i Atlantiska hafvet ända upp till Grönland, men äfven ända ned till 60° sydlig bredd; talrikast är han i ett bälte, som sträcker sig 40° n. och s. om eqvatorn. Vid Norges kust och i Kattegat har han visat sig, en gång på hvartdera stället. Hannarna lefva under större delen af året ensamma, men slå sig stundom tillsammans i flock, hvilket ofta är händelsen med honorna och de yngre individerna, af hvilka ända till flere hundra kunna anträffas tillhopa. Djurets föda utgöres af bläckfiskar, men äfven af smärre fiskar. Fångsten af kaskeloten är förenad med ansenlig fara, ty han försvarar sig alltid, då han
Källa: Project Runeberg ·
