Sida 106
Kantemir. 1. Dimitrij K.
solosånger, ensembler och chörsatser bestående större vokalverk med instrumental ledsagning. Den stora kantaten skiljer sig från operan deruti att den ej ageras på scenen, från oratoriet deruti att den är mera lyrisk och eger mindre dramatiska eller episka element; dock äro de senare ej alltid uteslutna, hvarför någon sträng gränslinie mot oratoriet icke kan uppdragas. Den verldsliga stora kantaten utvecklade sig i synnerhet såsom festkantat, den kyrkliga under namn af kyrkokonsert, såsom äfven Seb. Bach kallar flere af sina kantater, hvilka representera genren i dess största renhet. A. L.
Kantele, finnarnas nationella musikinstrument, liknar till formen mest en harpa, men är mindre och enklare. Instrumentet består vanligen af en ur ett enda trästycke urhålkad kupa, öfver hvars öppna sida är fäst ett tunnt bräde, försedt med ett korsformigt hål. Det är tvärare afskuret i ena änden, men i öfre änden efter strängarnas längd snedt. Längden är vanligen omkr. 60 cm., bredden på det bredaste stället af den 5-strängade formen omkr. 11 cm. samt höjden ungefär 8 cm. Ursprungligen hade kantele 5 strängar -- en för hvarje finger, ty det spelades ej med stråke --, men senare hafva strängarna ökats till 8, emellanåt ända till 12 och 16. Dessa äro numera vanligen gjorda af mässing, men torde ursprungligen varit af tagel eller hår. -- Kantele var finnarnas enda musikinstrument: på detta spelade de alla sina melankoliska melodier, på detta sina dansar, när dessa kommo i bruk, och med detta ackompanjerade de sig, då de sjöngo sina runor. De enda blåsinstrument, som möjligen förefunnos, voro pilli, en pipa, vanligen gjord af vide, och torvi, en större lur, vanligen af albark; de begagnades dock uteslutande af herdar och jägare. -- Kantele, "sångens och glädjens redskap", förfärdigades enligt Kalevalasångerna af Väinämöinen. Den första gjorde han af en gäddas käkar, begagnade dennas tänder till skrufvar och tog strängarna af den fladdrande manen på Hiisis hingst. På denna kantele kunde endast uppfinnaren sjelf spela, men han spelade så, att t. o. m. luftens, hafvets och skogens gudomligheter skyndade fram att lyssna. En hvar rördes till tårar, äfven den evärdelige sångaren sjelf. Men under "sampo-striden" gick denna första kantele förlorad i hafvet. Efter segern förfärdigade Väinämöinen sig en ny, af björkens masur, fick skrufvarna af det guld, som flödat ur vårgökens mun, samt de 5 strängarna af en ung tärnas hår, hvilken sjöng för sig sjelf under längtan efter sin älskling. Åter tjusades allt, t. o. m. den liflösa naturen, af Väinämöinens konst, ty
"Så underbar var sången, Och så härligt harpospelet." O. G.
Kanteletar, den samling af finska folkets gamla lyriska sånger, som E. Lönnrot utgaf 1840. Namnet betecknar egentligen "kanteles" skyddsgudinna, såsom representant för glädjen, sången och poesien. I företalet framhåller utgifvaren, hurusom intet folk torde hafva frambragt en sådan myckenhet lyriska sånger som finnarna. Uti denna samling finnas 592 lyriska och dertill 60 halft episka dikter, innehållande
i allt 21,007 verser. (Kort före sin död, 1884, var den åldrige samlaren sysselsatt med utarbetandet af en ny upplaga, som förmodligen är afsedd att innehålla äfven senare upptecknade sånger.) Vidare säger Lönnrot, att sorgen och ensamheten äro de källor, hvarur den finska folkvisans rika flöden framqvällt. Finnarna äro af en inåtvänd natur, och uti sitt torftiga land funno de sällan yttre anledningar till glädje; derför blef sången det enda medel, hvarigenom de yttrade sina känslor, såsom ett finskt ordspråk säger:
"Fogeln föddes till att flyga, Och den sorgsne till att sjunga."
Och naturen blef deras enda sällskap: till dess toner lyssnade man, till den sjöng man tillbaka, likasom allt deri hade lif och känsla. Lönnrot har delat sin samling i 3 böcker. I den första finna vi gemensamma sånger, såsom bröllopssånger, herdeqväden och barnvisor. Bland herdeqvädena märkas några försök på djurfabelns område. Uti andra delen, som innehåller sånger för enskilde, finna vi först flickornas sånger, der naturligtvis kärleken främst behandlas i alla möjliga tonarter, ehuru mest uti den melankoliska. Äfven moderns känslor besjungas af den finska folkvisan i härliga sånger. Gossarna åter sjunga mest i en gladare ton. Endast några och, såsom man lätt kan finna, nyare sånger, behandla medborgerliga ämnen, t. ex. böner om fred för Suomi. Uti den tredje delen af K. äro sammanförda längre dikter af för det mesta episk natur, hvilka ej funnit plats i Kalevala. De utgöras dels af varianter till stycken i sistnämnda samling och till bland folket förekommande sagor af icke episkt innehåll, dels hafva de bibliskt innehåll i romersk-katolsk form, dels skildra de historiska händelser, t. ex. biskop Henriks, den förste kristne apostelns i Finland, död. Hit hör ock den sköna balladen "Elinas död", framställande huru Klas Kurck, herre till Laukko, af svartsjuka uppbrände sin senare gemål, Elin Fleming, jämte hennes nyss födda barn. I företalet till K. meddelar Lönnrot äfven 24 moderna folkvisor och ballader. Dessa äro i allmänhet mera underhaltiga till sitt innehåll och hafva nyare, omskiftande versmått utan alliteration och parallellism, men med ofullständiga rim. De stå således betydligt efter fornsångerna. O. G.
Kantemir, fursteslägt från Moldau, enligt traditionen härstammande från Tamerlan. -- 1. Dimitrij K., f. 1673, blef 1709 hospodar i Moldau och stod till en tid i sådan gunst hos Porten, att han 1710 befriades från all tribut och erhöll löfte om hospodarvärdigheten i Valakiet. Då emellertid detta löfte icke gick i uppfyllelse, inledde han underhandlingar med Peter den store i Ryssland, som tillförsäkrade honom Moldau såsom suveränt och ärftligt furstendöme. Den för Ryssland olyckliga utgången af 1711 års krig med Turkiet nödgade K. att följa tsaren till Petersburg. Han upphöjdes af Peter i furstestånd och erhöll en mängd indrägtiga gods i Ukrajna med suveränitetsrätt för sin person. Han var en bildad och lärd man, väl hemmastadd i
Källa: Project Runeberg ·
