Sida 778
Krigskommissariat ...
spetsen för Krigskollegiet, intill dess hans ämbete indrogs, 1696, och ett kongl. råd erhöll presidiet. Sedan Karl XII försökt att omorganisera öfverledningen af krigsförvaltningen, liksom af öfriga förvaltningsgrenar, blef Krigskollegiet efter hans död återupplifvadt och erhöll ny instruktion d. 16 Okt. 1723. I enlighet med stadgandet i 1720 års regeringsform att rikets kollegier icke vidare skulle hafva riksråd till presidenter blef derefter presidenten tagen utanför rådskretsen. Ärendena behandlades å allmän sammankomst (plenum) intill 1782, då kollegiet fördelades å departement. Departementsindelningen, som var gjord efter ärendenas inre beskaffenhet, bibehölls sedermera om än departementens antal vexlade (se instruktionerna d. 4 April 1805, d. 19 Mars 1811; k. brefven d. 17 Dec. 1831, d. 6 Nov. 1849 och d. 21 Nov. 1850). Enligt den organisation, som föreskrefs i sistnämnda k. bref och som bestod, till dess kollegiet vid 1866 års ingång upphörde att hafva en president och förbyttes till den nuvarande Arméförvaltningen, voro afdelningarnas antal 4, nämligen artilleri-, fortifikations-, intendentsoch aflöningsafdelningarna, hvilka afdelningar eller departement blefvo i Arméförvaltningen bibehållna, den sistnämnda under namnet Civila departementet. Den rang, som kollegiet undfick i 1634 års regeringsform och sedermera bibehöll, öfvergick på Arméförvaltningen enligt dess d. 26 Sept. 1865 utfärdade instruktion, som sedermera utbytts mot en ny af d. 27 Maj 1881. Från 1850 års ingång hade kollegiet fått sig ålagda fördelningen och redovisningen af alla de å riksstatens fjerde hufvudtitel anslagna medel. A. Th. S.
Krigskommissariat (Generalkrigskommissariat), milit. adm. 1. I Sverige den myndighet, som förr under krig hade att, åtföljande armén, sörja för dennas aflöning, förplägning och furagering samt jämväl förestå hushållningen vid arméns sjukvårdsinrättningar. Dessa göromål handhafvas nu af intendenturen. Chefen för generalkrigskommissariatet benämndes också i 1796 års fältförvaltningsreglemente generalintendent, hvaremot generalkrigskommissarien då var Krigskollegiets ombud eller ställföreträdare i den ort, der kriget fördes, och skulle hos honom generalintendenten reqvirera sådana för arméns behof erforderliga vare sig penningemedel eller persedlar, hvilka af Krigskollegiets krigsdivision hemma anskaffades eller utlemnades från centralförråden. Se vidare Generalkrigskommissarie. -- 2. I Norge är krigskommissariat namn på en förening af utskrifningsdistrikt, inom hvilken en krigskommissarie handhafver utskrifningseller rekryteringsväsendet. Högsta ledningen af hela rekryteringsväsendet handhafves af generalkrigskommissarien. -- I Finland finnes i hvarje uppbådskrets (omfattande ett helt eller ett halft län) en krigskommissarie såsom ordförande i uppbådsnämnden, hvilken handlägger alla rekryteringsärenden. De finska truppernas underhåll och förvaltning besörjas af det finska krigskommissariatet i Helsingfors. 1. A. Th. S. 2. C. O. N.
Krigskommissarie, milit. adm., var fordom en tjensteman vid Krigskommissariatet. Enligt 1796 års fältförvaltningsreglemente skulle hos hvarje arméfördelning vara anställd en krigskommissarie såsom generalkrigskommissariatets ombud på stället. Någon tjenst med denna benämning finnes numera ej, men benämningen förekommer ännu någon gång såsom särskildt förlänad titel. Se vidare Krigskommissariat. A. Th. S.
Krigskonsten utgör sammanfattningen af grundsatserna för krigs förande och truppers användande. Redan grekerna började bearbeta krigskonsten och sätta henne i system, och dermed har man fortfarit allt intill nyaste tid. Krigskonstens grundsatser äro visserligen orubbliga, men på grund af ändrade vapen seder och bruk samt nya uppfinningar har krigskonsten i sin tillämpning undergått ständiga förändringar. Framstående härförare och folk hafva utbildat sin egen krigskonst, d. v. s. de hafva tillämpat hennes lagar på ett annat sätt än andra. Till följd af alla de oberäkneliga omständigheter, som inträffa i krig, kan krigskonsten icke uppställa allmängiltiga regler, utan innehåller blott allmänna föreskrifter, hvilka det tillkommer vederbörande befälhafvare att i hvarje särskildt fall tillämpa ("la partie divine de l'art", enligt Napoleon I). I krigskonsten särskiljer man vanligen strategien, krigföringskonsten, konsten att leda sjelfva kriget, och taktiken, läran om truppernas användande till vinnande af de mål, som strategien uppställer. C. O. N.
Krigskontraband. Se Kontraband.
Krigskostnader kallas vanligen de ökade utgifter, som drabba en stat till följd af ett krig. De kunna delas i direkta krigskostnader, hvilka bestå i utgifter för arméns mobilisering, uppmarsch, förhöjda aflöning och underhåll under den tid krigstillståndet varar, demobilisering, den förbrukade materielens ersättande, skadade föremåls återställande samt möjlig krigskostnadsersättning till fienden, samt i indirekta krigskostnader, förorsakade genom minskning i skatter, minskning i arbetskrafter och till följd deraf oundviklig nedsättning i all industri och handel, på privategendom förorsakad skada, kostnader för underhåll (åtminstone delvis) af fiendens trupper, om eget land är skådeplats för kriget, o. s. v. Genom den större humanitet, med hvilken krigen nu mera föras, hafva de indirekta krigskostnaderna betydligt minskats mot förr, då krigsskådeplatsen icke sällan i grund förstördes, men å andra sidan hafva de direkta kostnaderna ökats till följd af arméernas ökade storlek och materielens dyrbarhet. -- Med krigskostnadsersättning förstår man vanligen den penningesumma, som den besegrade staten i fredsslutet måste förbinda sig att erlägga till segraren, om denna summa än sällan motsvarar de verkliga kostnader, som kriget förorsakat honom. Såsom ett slags krigskostnadsersättning kan man äfven betrakta de vanligen s. k. subsidier, som England, Frankrike o. a. stater under förflutna århundraden erlade åt sina bundsförvandter för den väpnade hjelp dessa lemnade dem. C. O. N.
Källa: Project Runeberg ·
