Sida 314
Kermis ...
torkas i solen samt erhålla först derunder sin brunröda färg. Kermes-kornen äro stora som små ärter, rundade eller något sammanfallna, glänsande, vid den forna fästepunkten naflade, inuti ihåliga och mer eller mindre fyllda af en pulverformig röd massa. Af insektens ben och öfriga delar äro knappt några rester synliga. Kermes-kornen gifva ett högrödt pulver, och de användas uteslutande till färgning af tyg. O. T. S.
Kermis (hårdt k; Holl.; T. kirmes l. kirmse, af kirchmesse, kyrk-mässa), benämning på årsmarknaderna i de flamska och holländska städerna. -- I konsthistorien betecknar ordet en framställning af det lustiga, öfver måttan uppsluppna folklif, som vid dylika tillfällen utvecklades. Till de mest berömda bland sådana stycken hör Rubens "Kermis" i Louvregalleriet i Paris. Upk.
Kern [hårdt k], Filip, från Meissen, omtalas först omkr. 1569 såsom barberare ("bård-skär"), hos Erik XIV. Han öfvertog sedermera samma befattning hos Johan III, hvars synnerliga förtroende han tyckes hafva vunnit. Sägnen berättar, att det var K. som tillredde det gift, hvilket skall hafva ändat den olycklige konung Eriks dagar. Från 1577 förekommer K. omtalad såsom befallningsman å Upsala slott samt uppsyningsman öfver byggnadsarbetena derstädes, en befattning, hvilken sedan utsträcktes äfven till andra af konungens byggnader. Någon tid synes han jämväl haft öfverinseendet öfver Stockholms slottsbyggnad. Emellertid utöfvade han knappast någon arkitektonisk verksamhet, för så vidt handlingarna tillåta oss att döma. K. lefde ännu 1591 som befallningsman å Upsala slott, men skall då ej längre åtnjutit konungens nåd. Sannolikt inträffade hans död ej långt derefter. -rn.
Kern [hårdt k], Jakob Konrad, schweizisk statsman, född 1808, blef 1831 advokat i sin födelsebygd, Thurgau, invaldes 1832 i dess stora råd, hvars ordförande han blef 1837, och hade 1833--48 plats i kantonernas gemensamma representation (tagsatzung). Vid denna tid knöt han bekantskap med prins Louis Bonaparte (sedermera kejsar Napoleon III), som 1831--36 vistades på slottet Arenenberg i Thurgau. När prinsen efter sitt misslyckade upprorsförsök i Strassburg (1836) och en tids vistelse i Amerika åter bosatte sig på Arenenberg och Frankrike hotfullt fordrade hans utlemnande, försvarade K. under sina valmäns och hela nationens bifall asylrätten; prinsens frivilliga afresa (1838) gjorde slut på tvisten. När de katolska kantonerna slöto sig tillsammans (Sonderbund) till upprätthållande af kantonernas sjelfständighet och till katolska lärans skydd, beslöt tagsatzung i Juli 1847, till stor del genom K:s bedrifvande, att med kraftiga medel bjuda Sonderbund spetsen. K. var ock medlem i den kommission, som utarbetade Edsförbundets författning af d. 12 Sept. 1848. 1850 utnämndes han till president i Schweiz' högsta domstol (bundestribunal) och hade derefter plats i nationalrepresentationen (först i nationalrath och sedermera i ständerrath). K. bidrog väsentligt
till stiftande af Zürichs polytekniska skola. När krig hotade att utbryta mellan Schweiz och Preussen till följd af upproret i Neuchâtel, d. 3 Sept. 1856, afgick K. såsom utomordentligt sändebud till Paris och lyckades förmå Napoleon III till medling. 1857--83 var K. sedan Edsförbundets envoyé hos franska regeringen.
Kern [hårdt k], Jan Hendrik Kaspar, holländsk orientalist, föddes 1833 på Java och fick sin uppfostran i Holland. Han studerade sanskrit vid universiteten i Leiden och Berlin, blef 1863 lärare vid Benares' sanskrit-college samt kallades 1865 till professor i sanskrit och jämförande språkforskning vid universitetet i Leiden. K. har dels utgifvit, dels öfversatt åtskilliga alster af indisk och javansk literatur (bl. a. Kalidasas "Çakuntala", 1862). Dessutom har han sysslat med fornpersiska och lemnat arbeten i germansk filologi, såsom Die glossen in der Lex salica und die sprache der salischen franken (1869). Han lemnade äfven 1857--75 bidrag till Böhtlingks och Roths stora "Sanskrit-wörterbuch". K. utgifver sedan 1876 tidskriften "Taalkundige bijdragen".
Kernbo (ej Kermbo), socken i Södermanlands län, Selebo härad. Arealen 4,562 har. 879 innev. (1883). Annex till Mariefreds stad, Strengnäs stift, domprosteriet. K. har gemensam kyrka med staden.
Kerner [kerner], Justinus Andreas Christian, tysk skald och medicinsk skriftställare, född i Würtemberg d. 18 Sept. 1786, studerade sedan 1804 medicin vid universitetet i Tübingen, der han knöt ett innerligt vänskapsband med Uhland, och graduerades 1808 till med. doktor. 1815 blef han öfveramtsläkare i Gaildorf och 1819 i Weinsberg. Mot slutet af sitt lif blef K. nästan blind, nedlade sitt ämbete 1851 och dog d. 21 Febr. 1862. -- K. är en af hufvudmännen för den s. k. schwabiska skaldeskolan samt en af de mest utpräglade romantiker inom tyska literaturen. 1811 utkom hans kanske bästa verk, Reiseschatten von dem schattenspieler Lux, fullt af drömlik fantastik och originel humor. Tillsammans med Uhland, Schwab o. a. utgaf han 1812 "Poetischer almanach" och 1813 "Deutscher dichterwald". K:s samlade dikter utkommo 1826 (4:de tillökade uppl. 1848), hvartill fogades Der letzte blüthenstrauss (1852) och Winterblüthen (1859). K. har diktat många visor och ballader i så äkta folkton, att man frestats hålla dem för verklig folkpoesi. Många af hans sånger hafva satts i musik af Schumann; det mest betecknande draget i dem är en stilla, sorgbunden evighetslängtan. I romanserna skattar K. ej sällan åt det spöklika, gräsliga. Hans naivt omedelbara känslolifs riktning mot det öfversinliga verkade, i förening med en nervös kroppsbeskaffenhet, att han lefde i en ständig tro på andeverldens ingripande i hvardagslifvet, ungefär såsom senaste tidens spiritister. Han har gifvit vittnesbörd om detta i en rad prosaskrifter, Geschichte zweier somnambulen (1824), Die seherin von Prevorst (1829, 5:te uppl. 1877; "Andeskåderskan från Prevorst", 1835), m. fl., i hvilka han sysslar med den animala magnetismen samt framlägger den åsigten att
Källa: Project Runeberg ·
