Sida 111
Kapellist. Se Kapell 2
skaffa sig sådan näring, håller hon till godo med allt ätbart, som kastas i sjön från fartyg, och blir då mycket dristig, hvarvid hon lätteligen kan fångas på krok. Dragen om bord på fartyget, försvarar hon sig modigt med näbben och sprutar med märkvärdig säkerhet en vämjelig, oljaktig vätska i ansigtet på sin fiende. Man tror, att kapdufvan häckar på Tristan d'Acunha samt på öar och land i södra Ishafvet, hvarest man sett flygfärdiga ungar af denna art i närheten af Syd-Victoria mellan 71° och 72° sydlig bredd. C. R. S.
Kapell (Ital. cappella, af cappa l. capa, kåpa; de frankiske konungarna sägas hafva förvarat den hel. Martins kåpa i en särskild för det ändamålet byggd helgedom). 1. Byggnadsk., den gemensamma benämningen på åtskilliga, vanligen smärre, för religiöst ändamål uppförda eller inredda rum och byggnader af för öfrigt sins emellan ganska vexlande utseende och bestämmelse. Kapellen kunna utgöra sjelfständiga byggnader. Detta är händelsen med de gammalkristna dopkapellen, eller baptisterierna (se d. o.), samt med de medeltida, vanligen åt S. Mikael helgade dödskapellen, hvilka hade sin plats på kyrkogårdarna. De hade stundom en nedre våning, hvilken användes som förvaringsrum för vid grafupptagningar tillvaratagna ben. Hit kunna vidare räknas en stor del grafkapell, från äldre och nyare tid, samt de för begrafningshögtidligheters firande afsedda begrafningskapellen på moderna begrafningsplatser. Slutligen hör hit en mängd för offentlig guds tjenst eller helgondyrkan eller till religiös hågkomst af någon särskild händelse uppförda byggnader från äldre och nyare tid. Bland dessa må särskildt framhållas de, som tillhöra annexförsamlingar (se d. o.) eller dissenterförsamlingar. För fristående kapell har den runda eller månghörniga formen i alla tider varit omtyckt, ehuru ingalunda uteslutande herskande. -- Ofta äro kapellen tillbyggda till andra byggnader. Detta är ett gammalt bruk, härstammande från medeltiden och fortlefvande ännu i våra dagar. Stundom äro dessa kapell helgade åt någon viss helig person, stundom äro de grafkapell. Exempel erbjuda i Sverige de kungliga grafkapellen vid Riddarholmskyrkan samt en mängd adliga grafkapell vid landskyrkor (hos oss vanligen kallade grafkor). I vissa kyrkor hafva genom tillbyggande af dylika kapell slutligen uppstått nya sidoskepp, t. ex. i Strengnäs domkyrka. Men jämväl för dessa tillbyggnader är ofta den runda eller månghörniga formen använd, i synnerhet under den nyare tiden. -- Af en annan art än de nu nämnda äro de i större anläggningar inbyggda och till dessas ursprungliga plan hörande kapell, som t. ex. följa de stora katedralernas sidoskepp och koromgång samt öppna sig mot dessa. De förra kallas sido-, de senare kor- l. apsidialkapell (jfr Apsis). De inrymde under medeltiden i allmänhet särskilda altaren, egnade åt vissa helgon, men kunde tillika tjena som grafkapell eller användas för andra ändamål. Bland svenska kyrkor har domkyrkan i Upsala (se fig.) både sido- och kor-kapell; Linköpings
domkyrka och Varnhems klosterkyrka hafva korkapell, Strengnäs domkyrka sidokapell. Till
de in- eller sammanbyggda kapellen får man i allmänhet äfven räkna slotts-kapellen samt kapell i privathus, vare sig dessa äro afsedda för den enskilda andakten eller för offentlig gudstjenst. -- Särskild uppmärksamhet förtjena de s. k. dubbelkapellen, uppförda i tvänne våningar, af hvilka den nedre ofta tjenade som grafkapell och stod i förbindelse med den öfre genom en öppning, omgifven af ett galler eller bröstvärn. Dubbelkapellen förekomma mångenstädes i Tyskland samt här och der i andra land. Med afseende å arkitektonisk hållning och prydnader hafva kapellen naturligtvis rättat sig efter den rådande stilriktningen. -- 2. Musikt. Efter det rum (kapell; se ofvan) inom en kyrka, i hvilket vissa heliga handlingar utfördes, uppkallades den vid dessa handlingar biträdande sångchören med samma namn. Ett musikkapell var således ursprungligen uteslutande vokalt, såsom ännu t. ex. det påfliga kapellet och Berlins dôme-chör (deraf Ital. a capella = utan instrumental ledsagning). Efter 1600 inkommo emellertid äfven instrument i kyrkokapellen, och i våra dagar är det företrädesvis instrumentalorkestrar, som kallas kapell. Ett kapell, anstäldt i någon furstes tjenst, kallas Hofkapell (se d. o.). -- Kapellmästare, anförare för ett kapell. -- Kapellist, i ett kapell anställd exekutör. -- 3. Sjöv., särskildt förfärdigade öfverdrag, såsom till segel, master, tunnor, kappar etc. 1. Upk. 2. A. L. 3. R. N.
Kapell (Fr. chapiteau, af Lat. capitellum, dimin. af caput, hufvud), artill., en skifva af jernbleck, som lägges öfver fänghålet på en artilleripjes för att hindra regn och smuts att deri intränga, när pjesen ej användes till skjutning. Har kapellet en jerndobb, som passar i mynningen, kallas det pinnkapell. H. W. W.
Kapell (Fr. coupelle, af Lat. cupella, ett litet kar), kem., en med benaska eller utlakad träaska utfodrad skål, hvari silfverhaltigt bly upphettas till oxidation för vinnande af silfver (se Afdrifva 1); äfven skålar med sand, hvari på laboratorier bägare, kolfvar och dylikt upphettas. Vanligen äro dessa skålar öfverbyggda med skåp, försedda med aflopp för skadliga gaser, och sedermera hafva äfven dessa dragskåp erhållit benämningen kapell. P. T. C.
Kapellan. Se Kaplan.
Kapellering l. Kapellation. Se Afdrifva 1, Guldprof och Kapell, kem.
Kapellförsamling. Se Annex-församling.
Kapellist. Se Kapell 2.
Källa: Project Runeberg ·
