Sida 242
Katakomber
icke göra. De ny-indiska, ur sanskrit uppvuxna språken hafva i allmänhet förlorat den gamla kasusböjningen, men skaffat sig en ny genom efterhängda partiklar. Nypersiskan har blott två former. Nybulgariskan afskiljer endast vok. genom särskild ändelse. Alla öfriga slaviska språk, liksom litaviskan, hafva ännu sju kasus (de gamla utom abl.); dock finnes i ryskan af en särskild vokativform blott fragment. De romanska språken sakna all kasusböjning. Tyska, holländska och isländska hafva ännu fyra former; svenska och engelska utmärka med särskild ändelse blott gen. -- Bland de semitiska språken eger endast arabiskan kasusböjning. Nom. (subjektet) utmärkes genom ändelsen -u, ack. (objektet) genom -a, gen., som också är allmän prepositionskasus, genom -i. Hebreiskan eger i de s. k. paragogiska vokalerna minnen af en äldre kasusböjning, likaledes med tre former. En motsvarighet till kasus finner man i hebreiskans tre status: st. absolutus, st. constructus, med följande ord i genitivfunktion, och st. suffixus, med efterhängdt pron., med olika ändelser. De finsk-ugriska språken hafva en stor rikedom på kasus, de flesta 10 till 15. Som exempel gifves här sing. af det finska ordet silmä, öga:
nominativus (äfven obest. obj.) silmä öga(t) partitivus silmä-änågot af öga(t) genitivus (äfven best. objekt) silmä-nöga(t)s, ögat essivus silmä-näsåsom öga instructivus (vanl. blott i pl.)silma-nmedelst öga(t) translativus silmä-ksi(förvandlat) till öga inessivus silmä-ssäi ögat, (fäst) vid ögat elativus silmä-stäutur (till följd af, om) öga(t) illativus silmä-än ini ögat, (fäst) vid öga(t) adessivus silmä-lläpå (vid) öga(t) ablativus silmä-ltäfrån (det yttre af) öga(t) allativus silmä-lletill (ytan l. sidan af) öga(t) abessivus silmä-ttäutan öga comitativus silmä-ne jämte öga.
Nom. plur. bildas genom tillägg af -t: silmä-t, öfriga kasus genom inskjutning af ett i mellan stam och ändelse: silmistä ut ur ögonen, o. s. v. Öfver hufvud äro de central- och nordasiatiska samt de australiska språken rika på kasus. Många kasusegande språk sakna suffix för subjektet och uppfatta sålunda verkligen nom. icke som kasus. Stora språkgrupper, t. ex. de polynesiska och malajiska språken och sydöstra Asiens enstafviga språk, sakna all kasusböjning och ersätta denna genom ordställning samt pre- och postpositioner. -- Jfr Hübschmann: "Zur casuslehre" (1875). Lll.
Kasvin. Se Kasbin.
Kat (Khat), en af den arabiska buskväxten Catha edulis' (nat. fam. Celastrineae R. Br.) bredt lansettlika, i kanten sågade blad beredd massa, som araberna dels begärligt tugga, dels använda till beredandet (med kokhet mjölk eller vatten) af en dryck, som bär samma namn. Denna dryck var känd och begagnad före kaffets införande i Arabien och uppgifves kunna, liksom kaffe, förtaga sömn. Den ansågs såsom ett skyddsmedel mot pesten, som t. o. m. antogs skola förskona de trakter, der Kat-busken planterades. Densamma odlas äfven i Abessinien. O. T. S.
Katafalk (Ital. catafalco, af Med. Lat. catare, skåda, och det gammalhögtyska balko, bjelke), egentl. skådeställning; en upphöjning, på hvilken likkistan ställes, då begrafningsceremonien försiggår i en kyrka eller i ett grafkapell. Katafalken utgöres antingen af en enkel svart pall eller af en i svart och hvitt rikt draperad träställning.
Katafrakter (Grek. katafraktos, pansarklädd) kallades i de forngrekiska härarna det tunga rytteriet, hvars beväpning utgjordes af hjelm, pansarskjorta, en liten rund sköld, svärd och ett långt spjut. Benämningen gafs sedermera äfven åt parternas, persernas och sarmaternas tunga rytteri, vid hvilket såväl ryttare som häst bar ett fjällpansar. C. O. N.
Katak. Se Cattack.
Katakaustika. Se Kaustika.
Katakomber (Lat. catacumbae; af oviss härledning), underjordiska, vanligen i bergformationer uthuggna grafgångar med grafkamrar (hypogaier). Sådana finnas i Egypten, i de land, dit semiter framträngt, såsom i Syrien, på Malta, Sardinien och Sicilien, vid Kartago, i Foinike, Kyrenaika och Chersonesos, vidare i Etrurien m. fl. ställen. De mest kända äro dock de, som anlades af de kristna under de första århundradena, såsom vid Neapel, der man nyligen (1883) gjort särdeles intressanta upptäckter, m. fl. ställen uti Italien, framför alla de, som sträcka sig under den romerska kampagnan. Äfven judarna och andra bekännare af österländska religioner hafva der efterlemnat dylika minnesmärken. Sedan har namnet öfverflyttats på nyare anläggningar, hvilka med de romerska hypogaierna ej hafva annat gemensamt, än att de äro underjordiska, såsom på stenbrotten vid Paris, dit stora massor af menniskoben flyttats från de vanliga kyrkogårdarna. -- De romerska katakomberna, som af de kristna sjelfva kallades på Grek. koimeteria, på Lat. coemeteria, d. v. s. sofställen, bestå hufvudsakligen af långa, smala, i tämligen räta vinklar hvarandra korsande gångar (ambulacra), hvilka äro uthuggna i den stenart, som kallas "tufa litoide", och hafva en genomskärning af 3--4 qvm. På båda sidor äro i väggen inhuggna fyrkantiga lådliknande öppningar (loculi), vanligen för 1, men stundom för ända till 4 lik. Öppningarna äro tillslutna med marmorplattor eller på kant ställda tegel, hvilka dock numera vanligen äro borta. Gångarna afbrytas på sina ställen af rymligare kammare (cubicula, cryptae), hvilka tjenade till kapell för åminnelsegudstjenster öfver de döda eller, vid de förföljelser, som öfvergingo de kristna, äfven till platser för förrättande af kyrkans heliga handlingar. Kamrarna, af hvilka ofta två eller flere ligga midt emot hvarandra,
Källa: Project Runeberg ·
