Sida 241
Kasus
medel (d. instrumenti), sätt (d. modi) och orsak (d. causae) samt vid komparativer skilnaden (d. differentiae). I germanska språk uppbär dat. derjämte äfven ablativens funktion, t. ex. Isl. borinn Sigmundi, född af S., verjask fjándum, värja sig för (undan) fienderna, o. s. v. -- Ablativen är fullständigt utvecklad endast i zend och Lat. I det äldsta latinet finnes ännu ändelsen -d: Gnaivod, praidad, senatud, conventionid o. s. v.; men i klassiskt latin har d bortfallit. Abl. plur. sammanfaller formelt städse med dat. Sanskrit eger blott af mask. o. neutr. a-stammar ursprunglig abl. sing. och ersätter den i andra fall med genit. I Grek. äro adverb på -os minnen af abl., men under språkets historiska lif spelar genitiven (eller adv. på -then) dess rol. I germanska språk uppbäras ablativens åligganden till någon del af genitiven och instrumentalen, i öfrigt af dat. Grundbetydelsen är "skilsmässa"; i abl. står det, hvarifrån något skiljes. Abl. står derför 1) (a. loci) på frågan "hvarifrån" (i Lat. kunna dock endast städers och mindre öars namn umbära preposition), 2) (a. inopiae) vid verb med betydelsen beröfva, t. ex. omnibus rebus spoliare, plundra på allt, 3) (a. separativus) vid verb med betydelsen bortgå, aflägsna, befria från något, t. ex. prohibere transitu, hindra från öfvergång, 4) (a. comparationis) vid komparativus, t. ex. vilius auro, sämre än guld. I st. f. ursprunglig lokativ svarar abl. i latinet jämväl på frågan "hvarest", för så vidt ej lok. finnes (samt brukas i öfverförd betydelse vid nitor, fido o. d. "lita på"), och på frågan "när". Till lokativens ursprungliga funktionsområde hänför sig äfven abl. absolutus. Slutligen står i Lat. ablativen i instrumental betydelse för att uttrycka verktyg eller medel (a. instrumenti), t. ex. caedere virgis, piska med spön, eller sätt (a. modi), t. ex. more regio vivere, lefva på kungsvis, eller pris (a. pretii), t. ex. mercede docebat, undervisade mot betalning, eller väg (a. viae), t. ex. Tiberi venit, kommer på Tibern, eller mått (a. mensurae l. differentiae), t. ex. multo major, mycket större, samt vid verb med betydelsen fylla, rikta, o. s. v. med något. I fråga om andra fall, när abl. uttrycker grund (a. causae), t. ex. veni ipsius rogatu, jag kom på hans egen begäran, eller en begränsning (a. limitationis l. respiciendi), t. ex. corpore senex, gammal till kroppen, eller egenskap (a. qualitatis), t. ex. vir praestantissimo ingenio, en man med utmärkta själsgåfvor, kan det synas ovisst om abl. uppträder å egna vägnar eller vikarierar för annan kasus. -- Instrumentalen (äfven kallad comitativus) utgör kanske egentligen en sammanfattning af tre kasus. Reflexer af a har man i sanskrit och zend samt i Fornht. och Fornsachs. -u af -bhi i gamla grek. ordformer på -fi, -fin, samt den tredje ändelsen i slaviska instr. på -mi. Forntyskt -u uppträder likvisst blott i sing. af starka mask. o. neutr. Detta -u tjenstgör i vårt fornspråk som ändelse i adj. med stark böjning för dat. sing. neutr., som alltså formelt är instr. Den ursprungliga, enhetliga betydelsen, så vidt man kan tala om en sådan, skulle vara "samvaro". I Sanskr. är instr. sålunda kasus för personer eller saker, som i en jämförelsevis underordnad ställning tänkas förbundna med en annan, för omständigheter, som äro förenade med en handling, rumsoch tidsbestämningar, som gå, så att säga, parallelt med handlingen, samt står vid verb och adj., som uttrycka förening, vänskap, likhet o. d. Från dylika betydelser är öfvergången till rent instrumental eller t. o. m. kausal betydelse lätt att tänka. Instr. ersättes i Lat. genom abl., i Grek. genom dat. Forntysk instr. står dels i instr., dels i abl. betydelse, men är stadd i utdöende; dess uppgifter öfverflyttas till eller tillhöra redan dat. -- Ren lokativ finnes endast i sanskrit, zend och slaviska språk (i nyare slaviska språk ofta under namnet praepositionalis). I Grek. uppfattas och brukas urspr. lokativ som dat. i plur. samt 3:dje dekl. sing. Formella lok. sing. efter 1:sta och 2:dra dekl. (a-stammar) äro adverb på -ai och -oi, t. ex. chamai, på jorden, oikoi, hemma, messoi, i midten. Lat. lok. finnes ännu i 1:sta och 2:dra dekl. af städers och mindre öars namn, t. ex. Romae, i Rom, Corinthi, i Korinth, samt af några enstaka ord: domi, hemma, belli, i krig, o. d., men har formelt sammanflutit med genit. I 3:dje och 4:de dekl. har dat. sing. sannolikt urspr. lånat sin ändelse från lok. Gammal lok. visar sig ännu i Lacedaemoni, Tiburi m. fl. I germanska språk fattas lok. sing., der han förekommer (utanför a-stammar), som dat. Lokativen angifver "området" för en handling och är kasus för rums- och tidsbestämningar på frågorna "hvar" (i, på, vid o. s. v.) eller "när". Den finnes äfven i sådana uttryck som "ställa på bordet", "ögonen vända sig åt solljuset". Mot latinets abl. absolutus svarar i Sanskr. en loc. absolutus. Lokativen föreställes, så vidt den ej sjelf finnes, i Lat. af abl., i germ. språk af dat., i Grek. derjämte af gamla former (Homeros) på -fi och -thi. -- De "rörliga" kasus förhålla sig följaktligen med hänsyn till betydelse sålunda:
Indo-europ. dat. lok. instr. abl. gen. Sanskr. dat. lok. instr. abl. (a-stammar); gen. Lat. dat. abl. gen. Grek. dat. gen. Germ. dat. gen.
Äfven oafsedt kasusblandningen, äro funktionssfererna för samma kasus i olika språk vanligen ej alldeles kongruenta, utan något olika till följd af olika uppfattning (olikheter i den inre språkformen). Lokalkasus förena sig ofta med prepositioner, hvilket deremot de rent grammatiska kasus, dat. inbegripen, i regeln
Källa: Project Runeberg ·
