Sida 563
Kommunikant ...
motsvarande stycke i B. Är mn ett horisontalt plan genom beröringsytan mellan båda vätskorna, måste qvicksilfret i detta plan erfara samma tryck uppifrån i båda kärlen. Om lodräta höjden mo är = h och np = h', rörens genomskärningsyta a och tätheterna eller vigterna af volymsenheten kvicksilfver och vatten resp. d' och d, så äro vigterna af kolonnerna qvicksilfver och vatten d'ah' = dah, eller h' : h = d : d', d. v. s. de hvarandra motvägande vätskepelarnas höjder förhålla sig omvändt mot vätskornas tätheter. Denna lag gäller för kärl af hvad diameter som hälst, så framt denna ej är så liten, att kapillärkraften inverkar. L. A. F.
Kommunikant. Se Kommunion.
Kommunikation (af Lat. communicare, delgifva), egentl. delgifvande, meddelande (jfr Kommunicera); beröring, förbindelse, samfärdsel. -- Kommunikationsresolution, ett beslut af offentlig myndighet, på grund af hvilket ansökning, besvär, vid räkenskapsgranskning uppkommen anmärkning o. d. bör delgifvas motpart till yttrande, förklaring, påminnelse o. s. v. -- Kommunikationsväsendet i ett land innefattar samfärdsvägarna, eller de anläggningar och anstalter, som hafva till ändamål fortskaffandet af gods och personer. Ett utveckladt kommunikationsväsende är städse ett oundgängligt vilkor för en högre kultur och en af dennas starkaste häfstänger.
Kommunion (Lat. communio, gemenskap, delaktighet) kallas nattvardsgången, emedan den, enligt kyrkans lära, gör nattvardsgästen (kommunikanten) delaktig af Kristi lekamen och blod. I svenskt officielt kyrkospråk begagnas ordet kommunion blott i sammansättningar, såsom kommunionvin och kommunionförhör. Med det senare förstås det af ålder föreskrifna förhör, som presten skulle anställa med nattvardsgästerna i deras salighetslära, innan han fick admittera dem till Herrens nattvard. Haquin Spegel, då biskop i Linköping, utverkade af Karl XI ett cirkulärbref af d. 18 Dec. 1695, hvari det vid ansvar ålades presterskapet att "intet tillåta dem gamlom komma till Herrens nattvard, när de intet kunna trons artiklar och instiktelseorden, eller dem ungom, förr än de läst hela catechismum", hvarmed menades Luthers lilla katekes. Redan i kyrkolagen af 1686 hade emellertid kommunionförhöret föreskrifvits, och i vår nu gällande kyrkohandbok af 1811 börjar kap. 5 sålunda: "Sedan det angelägna kommunionförhöret i vanlig ordning föregått, sker det allmänna skriftermålet." I landsförsamlingar efterlefves ännu (1884) detta lagstadgade påbud, men på flere ställen, såsom i hufvudstaden, har det, genom tyst öfverenskommelse, i praxis afskaffats. -- I den äldre kyrkan var kommunionen en fullkomligt frivillig sak, men i regeln kommunicerade de kristna under de tre första århundradena hvarje söndag, ja t. o. m. oftare, enl. kyrkofädernas vittnesbörd. Under medeltiden aftog detta bruk mer och mer, så att Innocentius III ansåg sig på det 4:de lateranska mötet (1215) böra påbjuda kommunion för hvarje rättrogen åtminstone en gång om året; bannlysning skulle blifva den försumliges straff.
Genom detta beslut uppkom kommuniontvång inom den katolska kyrkan. I princip hafva reformationskyrkorna förkastat kommuniontvånget. Luther ansåg, att ingen borde tvingas att begå nattvarden, men att den försumlige skulle undervisas, "huru den, som icke söker och begärer sakramentet åtminstone fyra gånger om året, om honom vore att frukta, att han föraktade sakramentet och var ingen kristen" (företalet till den mindre katekesen). Den äldsta svenska kyrkolagen, af 1572, ville icke häller veta af något tvång; men "om någon, som kallas kristen, aldrig gick till Herrens nattvard, skulle han af predikanten förmanas samt, om intet ville hjelpa, uppenbarligen sättas i bann, emedan han sjelf skilt sig från församlingens gemenskap". Den nu gällande kyrkolagen, af år 1686, stadgade i öfverensstämmelse härmed, att den, som motvilligen sig öfver år och dag ifrån Herrens nattvard håller, skall anses och tilltalas som en okristen samt kunna bestraffas med uppenbar skrift och bann. Men kongl. förordn. af d. 16 Nov. 1863 upphäfde detta stadgande. Enl. lag finnes således numera inom svenska kyrkan intet kommuniontvång. J. P.
Kommuniönböcker (se Kommunion) kallas de af presterskapet förda matriklar, i hvilka för hvarje nattvardsgång kommunikanternas namn antecknas. De påbjudas i äldre förordningar; men sedan kommuniontvånget genom k. förordn. af d. 16 Nov. 1863 blifvit afskaffadt, äro de numera, der de begagnas, att betrakta såsom presterskapets privata anteckningsböcker, i hvilka kommunikanternas namn antecknas, innan de införas i de egentliga kyrkoböckerna. -- Med kommunionböcker menas äfven uppbyggelseböcker, afsedda för nattvardsgäster. Somliga af dessa skrifter bära nämligen titeln "Kommunionbok". J. P.
Kommunism (af Lat. communis, gemensam). Se Socialism.
Kommunitet (Lat. communitas, gemenskap; först i Med. Lat. fick ordet sin här ifrågavarande konkreta betydelse), studentherberge, gemensam bostad (med underhåll) för ett visst antal alumner vid en högre studieanstalt. -- Kommunitetsinrättningen är mycket gammal. Merendels var det den enskilda välgörenheten, som dessa anstalter hade att tacka för sin uppkomst; och i den brist på reglementering och studieplan, hvilken ofta nog blef följden deraf, låg "in nuce" grunden till den slappa tukt, som tillhörde nästan allt hvad medeltidskommunitet hette. Vid Europas äldsta högskola, den i Paris, inrättades redan i början af 13:de årh. sådana välgörenhetsanstalter, men det var först det af Robert Sorbon (omkr. 1250) efter tiggare-ordnarnas mönster instiftade kommunitet, la Sorbonne, som fick någon genomgripande betydelse. Endast de, som aflagt filosofisk grad och sedan egnade sig åt teologiska studier, vunno inträde i detta hem. Alla hade der samfäld spisning och religionsöfning samt gemensamma disputationer. Ordningen upprätthölls af en bland alumnerna sjelfva vald prieur, och ingen fick stanna qvar
Källa: Project Runeberg ·
