Sida 562
Kommunernas historia ...
för de nu gällande kommunalförfattningarna af år 1862.
Ännu en art kommuner hade uppstått, nämligen stadskommunerna, som småningom skilde sig från landskommunerna. Motsvarande på en gång häraden och socknarna å landet, blefvo väl de svenska städerna från början öfvervägande borgerliga kommuner med tidigt utvecklad sjelfstyrelse, men utgjorde dock, ensamma eller jämte den kringliggande bygden, likaledes kyrkokommuner, hvilkas kyrklig-ekonomiska sjelfstyrelse i det stora hela öfverensstämde med landssocknarnas. Dervid bör dock uppmärksammas, att den kyrkliga stadssockenstämman icke blef oberoende af stadens borgerliga myndigheter. I hvad mån sockenstämmorna i städerna fortforo är dunkelt. De omtalas icke i 1619 års stadga om städernas administration, enligt hvilken kyrkvärdarna skulle gifva sin årsredovisning inför konungens ståthållare, borgmästare och råd samt "de 12 män", som egde granska "de 7 mäns" räkenskap öfver "alla stadzens upbörder och utgiffter". Sockenstämmostadgandena i 1650 och 1675 års prestprivilegier rörde äfven städerna -- dock göres der förbehåll om särskilda privilegiers gällande kraft --, men förutsatte emellertid borgmästares och råds bifall till sockenstämmans beslut, hvarmed ock en k. resol. af 1678, beträffande förvaltningen af stadskyrkornas inkomster, öfverensstämmer. Åtskilliga resolutioner gifva vid handen, att vid denna tid en långvarig befogenhetsstrid försiggick mellan den borgerliga stadsstyrelsen å ena och den kyrkliga, med kyrkoherden i spetsen, å den andra sidan. 1723 års prestprivilegier stadga: "i städerne, där antingen kyrckio-råd eller socknestämmor hålles, förfares dermed efter wanligheten, eller som förberördt är" (om sockenstämmor), och omtala både kyrkoherdens och magistratens andel i tillsättandet af "kyrkoråd och föreståndare", utan att klart synes, huruvida församlingens mening skulle inhemtas. Åtminstone i en del städer fortforo alltså sockenstämmorna. De forna borgerliga "byamoten" eller "allmänna rådstugorna", hvilka till större delen utträngts af "de äldstes råd" (se Borgare), hade icke häller fullständigt råkat i glömska. Men tvänne k. br. af 1752 och 1758 förbjödo landshöfdingar och magistrater att i "oträngda mål" sammankalla allmänna rådstugor, utan skulle "de äldste" i öfrigt, "draga försorg om sina öfriga medbröders angelägenheter" och å deras vägnar bevista öfverläggningarna med magistraten. 1817 års sockenstämmoförordning bjöd, att sockenstämmor borde fortfarande på lika sätt hållas i stadsförsamlingar, der de varit brukliga, men i Stockholm och andra städer, der de mera sällan hållits, äldre stadganden gälla. Ungefär samma ståndpunkt intogo de nyare förslagen; fattigvårdskomitén yrkade dock upphörandet af stadssockenstämmor. 1843 års förordningar om sockenstämmor och kyrkoråd -- men icke förordningen om socknenämnder, med hvilka analog myndighet, förutom magistraten, redan fanns i "stadens äldste" -- gällde deremot i allt äfven städerna, utom Stockholm, som 1847 fick särskild
sockenstämmoförordning med skiljaktig röstberäkningsmetod och gemensam s. k. sockenstämmonämnd af fullmäktige från de olika församlingarna för sammanjämkande af dessas skiljaktiga beslut i frågor, som rörde hela staden; i Stockholm hade ock enligt särskild fattigvårdsförordning af 1843 införts gemensam fattigvårdsstyrelse, s. k. stadsnämnd, jämte församlingsnämnderna. Stockholm och Göteborg m. fl. städer fingo ock särskilda folkskoleförfattningar; eljest voro ofvannämnda kommunalväsendet rörande författningar gemensamma för stad och land. 1846 års förslag om särskilda sockenstämmor i borgerliga och i kyrkliga mål rörde likaledes städerna, och sådan reform genomfördes, såsom nämnts, äfven för dem år 1862. -- Om nu bestående kommunala institutioner se vidare Härad, Kommun, Köping, Landsting. C. O. M-n.
Kommunicera (Lat. communicare). 1. Jur., meddela, delgifva. Hvarje hos offentlig myndighet framstäldt yrkande (stämning, ansökan) om annan persons förpligtande i ett eller annat afseende måste, der det icke af formella skäl omedelbart afvisas, af myndighet delgifvas denna, på det hon må få tillfälle att öfver yrkandet yttra sig, innan det pröfvas. Sökes hos öfverordnad myndighet ändring i en underordnads beslut genom besvär, är motparten likaledes berättigad att yttra sig öfver ändringssökandet, så vida icke detta såsom obefogadt omedelbart afslås, och det åligger derför den part, som sökt ändring, att delgifva motparten besvärshandlingarna. Undantagsvis kommuniceras de jämväl med den myndighet, som gifvit det öfverklagade beslutet. -- I vissa fall räknas tid för öfverklagande af ett beslut från dess delgifning, kommunikation, med vederbörande. -- 2. Stå i förbindelse med, sammanhänga. Jfr Kommunicerande kärl. -- 3. Blifva delaktig af den hel. nattvarden, gå till nattvarden. Deraf "kommunikant", nattvardsgäst. Jfr Kommunion. 1. I. Afz.
Kommunicerande kärl (se Kommunicera 2), fys., ett kärlsystem, som består af två eller flere delar (rör), hvilka nedtill stå i förbindelse (kommunicera) med hvarandra. Om man i kommunicerande kärl häller en vätska, stiger vätskan i alla kärlen till samma höjd, så att de särskilda vätskeytorna ligga i samma horisontalplan. Tryckningen i alla punkter af ett horisontalt lager inom en vätska är nämligen lika, hvilket är möjligt, endast om de öfverliggande vätskepelarna hafva samma lodräta höjd. Om deremot i de kommunicerande kärlen hällas vätskor af olika täthet, ställa sig vätskorna olika högt. Äro A och B de i fråga varande kärlen, och i dem först hälles qvicksilfver, ställa sig qvicksilfver-ytorna lika högt i båda. Tillsättes sedan i det ena kärlet, A, någon annan vätska, t. ex. vatten, nedtryckes deraf qyicksilfret, men uppstiger ett
Källa: Project Runeberg ·
