Sida 561
Kommunernas historia ...
uteblifvande skulle medföra talans förlust. Stämmans verksamhet inskränktes till ekonomiska mål, hvaremot kyrkotukten öfvergick till kyrkoherden med sexmännen och de förnämste i församlingen. Under tiden hade åtskilliga bestämmelser gifvits om kommunalbeskattningen. Den nya kommunallagstiftningen utvecklades under 1700-talet medelst nya resolutioner, bref och förordningar, särskildt rörande val: 1739 års prestvalsförordning, 1785 och 1794 års resolut. om klockare- och organistval samt bestämmelser i k. försäkran till allmogen d. 4 April och 16 Juni 1789 om utseende af elektorer för val af riksdagsmän i bondeståndet. Enligt den förstnämnda, deri omsider närmare bestämmelser gåfvos om rösträtt och röstgrund, och till hvilken de öfriga i detta afseende anslöto sig, tillkom rösträtt endast egare och brukare af hemman samt egare af bruk och masugnar. Såsom röstgrund bestämdes oförmedlade hemmantalet samt antalet härdar, masugnar etc. i visst förhållande till detta. Andra författningar rörde kommunala besvär, fattigvård, folkundervisning etc.; många mindre väsentliga ärenden förlades ock då till sockenstämman. Om verkställighet af dennas beslut m. m. märkas resol. af 1739 och 1759, den förra i beskattningsmål förutsättande enhälligt beslut, den senare blott röstpluralitet. Inseendet öfver sockensjelfstyrelsen tillkom i borgerliga mål landshöfdingen, i kyrklig-ekonomiska denne och biskopen gemensamt. De mångahanda specialföreskrifterna sammanfattades omsider i 1817 års "förordn. ang. socknestämmor och kyrkoråd". Rösträtt skulle -- dock med förbehåll för fall, der endast vissa fastigheters intresse var i fråga eller der särskilda författningar förbehållit endast vissa medborgare rösträtt -- enligt denna förordn. tillkomma fastighetsegare och andra, som egde rösträtt vid prestval, brukare af enskildes jord, dock blott med egarens fullmakt; röstgrunden skulle vara den nämnda vid prestval gällande. Sockenstämman egde, med iakttagande af de för hvarje ärende särskildt gällande författningar, afhandla "de mål, som rörde kyrkans vård samt socknens hushållning och andra allmännare angelägenheter", af hvilka de vigtigaste uppräknades i 17 punkter, innefattande de äldre befogenheterna med några tillägg. Bland dessa märkas "öfverenskommelser till befordrande af allmän ordning och sedlighet inom församlingen", för hvilkas efterlefvande stämman egde hos vederbörande begära vites utsättande. Besvär fingo i vissa kyrko- och skolärenden anföras hos domkapitlet, eljest hos K. M:ts befallningshafvande. I hvarje församling skulle ett kyrkoråd inrättas för kyrkotuktens, religionens och sedernas vård och för verkställighet af sockenstämmobeslut i dylika mål, hvartill 1828 kom viss tillsyn öfver den allmänna helsovården. -- Kommunalförfattningens ytterligare utveckling påyrkades dock snart: så af 1819--22 års "styrelseverkskomité", 1823 års riksdags särskilda utskott, 1828 års kyrkolagkomité och 1835 års riksdag. Nya författningsförslag framlades 1839 dels af senare kyrkolagkomitén, dels af fattigvårdskomitén, med
anledning af hvilka ett af 1840--41 års riksdagsutskott utarbetade ett nytt förslag, som, af ständerna antaget, ligger till grund för 1843 års tre förordningar "om socknestämmor i riket", "om kyrkoråd" och "om socknenämnder å landet". De sistnämnda blefvo förvaltande och verkställande myndigheter för dels vissa dittills af kyrkorådet handlagda ärenden, i synnerhet allmänna helsovården, dels sockenstämmobeslut för befordrande af ordning och sedlighet, hvarförutom stämman sjelf kunde åt nämnden uppdraga ekonomiska ärenden, som icke tillkommo ämbets- och tjenstemän. Nämndens ledamöter skulle till lämpligt antal rotevis utses, men ordföranden väljas å sockenstämma. För medelförvaltningen skulle nämnden redovisa inför stämman. Den nya sockenstämmoförordningen, i öfrigt hufvudsakligen byggd på den äldres grunder, utsträckte rösträtten till innehafvare af fabrik och andra verk och inrättningar samt till löntagare och handtverksoch näringsidkare, som erlade ett visst minimibelopp af bevillning. Röstgrund blef hemmantalet (efter 1853 det förmedlade) och, der sådant ej fanns, statsbevillningen enligt II Art., så att för ett visst bevillningsbelopp skulle röstas lika som för en viss hemmansdel (proportionen dervidlag ändrades något vid bevillningens nedsättning 1857). Af nya ärenden tillades endast några oväsentliga; deremot utvidgades stämmans beskattningsrätt i ett vigtigt afseende (se Kommunalbeskattning). Samtidigt märkas för kommunerna vigtiga författningar om folkskolan (1842), prestval (1843) samt fattigvården (1847 och 1853). I mån af kommunalinstitutionernas växande betydelse gjorde sig dock behofvet af nya former alltmera känbart. Då de borgerliga ärendenas vigt och mängd togo öfverhand öfver de kyrkliga, befanns sockenstämmans ännu företrädesvis kyrkliga organisation föråldrad. De snäfva gränserna för stämmans befogenhet ansågos ej längre passa för en väl afvägd kommunalfrihet. Kyrkolagkomiténs 1846 framlagda fullständiga betänkande innehöll ock -- i enlighet med en ledamots, prof. Bergfalks, redan vid 1839 års förslag reservationsvis uttalade mening -- särskilda förordningsförslag rörande dels sockenstämma i kyrkliga mål och dels sockenstämma i borgerliga mål. Åsigten att en sådan åtskilnad var nödvändig vann allt större tillslutning, på samma gång som en allmännare kommunalreform, omfattande jämväl städerna och länen, började yrkas såsom vilkor för den efterlängtade representationsreformen. Riksdagsmotioner i ämnet föranledde tillsättandet af en komité, i hvars 1858 afgifna betänkande den borgerliga och den kyrkliga kommunens åtskiljande -- dock med bibehållande af socknen såsom, i regeln, territorielt område för båda -- förordades, dervid för undvikande af förut gemensamma beteckningar föreslogos orden "kommun", "kommunalstämma", "kommunalnämnd" etc. för den borgerliga kommunen samt "kyrkoförsamling", "kyrkostämma", "kyrkoråd" etc. för den kyrkliga. I hufvudsak godkändes dessa förslag af 1859--60 års riksdag och ligga till grund
Källa: Project Runeberg ·
