Sida 560
Kommunernas historia ...
ofvan nämndes, voro kyrkliga. Underställningsmål gingo till de kyrkliga myndigheterna: biskopen ingrep djupt i socknens förhållanden. Sockenbeskattningen var nästan uteslutande kyrklig; likaså socknens egendom och kassa. -- I Danmark blef socknarnas ursprungliga ställning ungefär enahanda, men beskattningsrätten var der än obetydligare. I Norge deremot blef biskopsväldet så öfvervägande, att sockensjelfstyrelsen fick ytterst ringa spelrum. -- Sockenindelningen kunde dock icke förblifva främmande för den borgerliga författningen; den inrangerades jämväl i den administrativa och judiciella indelningen. Borgerliga sjelfstyrelse-enheter blefvo socknarna dock i mycket ringa grad, såsom i fråga om uttaxering och fördelning af sockenböter samt förvaltning af sockenallmänningar. Deremot fingo socknemännens sammankomster ur en annan synpunkt tidigt stor betydelse jämväl för det borgerliga lifvet, i det de tjenade att bereda offentlighet, då det gällde "notorietet" eller att sprida en underrättelse genom "lysning" eller att skaffa bevismedel att ett visst rättsförhållande kommit till stånd eller att en viss tillsägelse egt rum. Bland de folkförsamlingar, som derför anlitades, intogo, jämte tingen, socknemännens söndagliga sammankomster vid kyrkan lagligen och i verkligheten framstående rum. Dessa sammankomster benämnas redan i landslagarna och andra medeltidsurkunder "sockenstämma", "kyrkostämma" etc., och motsvarande benämningar anträffas i norska och danska källor. På dessa sammankomster och i öfrigt vid biskopsvisitationerna afhandlades jämväl socknens kyrklig-ekonomiska ärenden. Urkunderna gifva vid handen, att sockensjelfstyrelsen i Sverige under hela medeltiden i allmänhet lemnades oförkränkt. Af de ofvan berörda borgerliga förhandlingarna öfvergingo deremot allt flere till tingen, hvarigenom de söndagliga sammankomsterna fingo mindre betydelse. Häraf låter sig förklaras, att vid nyare tidens början "sockenstämman" i egentligare mening, såsom sjelfstyrelseorgan, började betraktas såsom skild från de vanliga söndagssammankomsterna "på kyrkovallen". Dessa sistnämnda fortforo emellertid såsom forum för tillsägelser och lysningar samt hafva först småningom, genom de förras anordnande på annat sätt och de senares förläggande till predikstolen eller sockenstugan, dött ut, fullständigt dock först i slutet af 1700- eller början af 1800-talet. -- I Norge och Danmark har "kyrkostämman" i sitt ursprungliga skick och sin betydelse fortfarande bibehållit sig, och ända in på 1800-talet har dess tillvaro i nya författningar erkänts. I dessa land gick deremot socknens, likasom de större kommunernas, sjelfstyrelse så godt som helt och hållet förlorad efter reformationen. Några fruktlösa försök gjordes till dess upplifvande i Norge. Först i vårt årh. har kommunal sjelfstyrelse i båda landen återinförts; men de sålunda bildade nya kommunalinstitutionerna ega intet samband med den gamla sockenstämman, utan sakna i alla afseenden historisk grundval.
Helt annorlunda hafva förhållandena utvecklats i Sverige. Visserligen nedsattes äfven der sockensjelfstyrelsen betydligt, då med Gustaf Vasas reduktion af kyrkomedel och kyrkogods socknarna bragtes nära ruin. Men genom "Acta ecclesiastica" af år 1554 bekräftades dock sockenstämmans befogenhet för upprätthållande af "ordning och ett godt tillstånd i socknen". En del af den kontroll öfver sockensjelfstyrelsen, som biskoparna dittills utöfvat, öfvergick till de verldsliga myndigheterna. Vid den åtskilnad mellan kyrkosocknar och jordebokssocknar, som då uppstod, förblefvo de dock en kommun med gemensamt styrelseorgan. Socknens borgerliga betydelse växte snart, då efter reformationen fattigvården allt mera och till en början äfven i viss mån sjukvården blefvo socknens angelägenheter (se t. ex. Fattig). Socknarna sjelfva voro dock så utarmade, att de oupphörligen nödgades "kära till konungen" om bidrag till kyrkobyggnad m. m. Karl IX sökte bringa hjelp i nöden på samma gång som ordning i de kommunala förhållandena, i hvilket hänseende det lagförslag, som bär hans namn, innehöll märkliga bestämmelser, innebärande en genomgripande inskränkning af socknarnas sjelfstyrelse. Förslaget blef ej lag. I praxis var sjelfstyrelsen vid den tiden flerestädes nog helt och hållet förfallen. På sina ställen utöfvades den icke af socknemännen "i gemen", utan af deras förtroendemän; mångenstädes öfverflyglades bönderna af adeln. I det stora hela fortlefde den dock såsom förr. Huru som hälst var dess lagliga grund dåmera särdeles svag, sedan de gamla katolska biskopsstatuten förfallit och äfven kyrkobalken af Karl IX undantagits från landslagens stadfästelse. Yngre föreskrifter rörde mest sockenbeskattningen. En ökad befogenhet erhöllo socknemännen emellertid, i det att från ingången af 1600-talet en väsentlig andel i kyrkotukten började tillerkännas dem. Med särskildt afseende derpå blefvo socknarnas förhållanden i nyare biskopsstadgar föremål för reglering. Vigtigare för sockensjelfstyrelsen blef 23:dje punkten af 1650 års prestprivilegier. Der bekräftas presterskapets "macht til at hålla sochnestemnor" uti sockenstugor och sakristior, "hwarest församlingen antingen i gemeen eller thes fullmechtige kyrckiowerder och sexmän, vthan någon endskyllan, skola effter kyrckioheerdens kallelse komma tilsamman" och, under kyrkoherdens ordförandeskap, "rådslå och bestella om kyrckiones inkomst och rekenskap", så ock "om kyrckiones och prestegårdzens byggning, och hwad meera förefalla kan vthi kyrckiodisciplinen och andra församblingens åliggiande tarfrver och bestelningar". Ett flere gånger upprepadt löfte om en fullständigare sockenstämmoförfattning blef icke uppfyldt, men de redan gifna bestämmelserna, nästan ordagrant förnyade i 1675 års prestprivilegier, fullständigades medelst särskilda resolutioner (de vigtigaste af 1680, 1697 och 1719) samt bekräftades med nya tillägg och vissa modifikationer i 1723 års prestprivilegier. I dessa stadgades, att två årliga ordinarie sockenstämmor skulle hållas och att förfallolöst
Källa: Project Runeberg ·
