Sida 603
Konrad ...
Henrik Lejonet, bar Welf ondt i sinnet. På enträgen uppmaning af Bernhard af Clairvaux deltog K. i det andra korståget (1147--49), från hvilket han återvände med oförrättadt ärende och bruten helsa. Äfven Welf hade deltagit i detsamma, men skyndade före K. hem till Tyskland och började nya fientligheter. Han tvangs dock genom det nederlag, som K:s äldre son Henrik tillfogade honom vid Flochberg (1150), till en för konungen förmånlig fred. Under rustningar till ett tåg till Italien dog Konrad d. 15 Febr. 1152 i Bamberg. K. var förmäld med Gertrud af Sulzbach. Såväl hon som K:s son Henrik hade dött före honom. På grund af sin yngre son Fredriks barndom bestämde K. till efterträdare sin brorson Fredrik (sedermera kejsar Fredrik Barbarossa).
4. K. IV, son af kejsar Fredrik II i hans andra äktenskap, med konungariket Jerusalems arftagerska Jolanta af Brienne, föddes i Andria d. 25 (27?) April 1228 och valdes till romersk konung 1237 efter sin upproriske broder Henriks afsättning. Först efter 1245 började han dock personligen taga del i styrelsen. Han fick att kämpa emot den 1246 till motkonung valde landtgrefven Henrik Raspe, som d. 5 Aug. 1246 slog honom vid Frankfurt a. M., och dennes efterträdare, Vilhelm af Holland. Efter sin faders död (1250) öfvergaf K. den hopplösa striden i Tyskland för att rädda sitt arfrike Sicilien. Han drog till Italien, eröfrade jämte sin halfbroder Manfred Apulien samt intog slutligen (1253) äfven Neapel. I spetsen för en stor här drog han sedan å stad att återställa sitt välde i Tyskland, men afled i fältlägret vid Lavello d. 21 Maj 1254. Han var sedan d. 1 Sept. 1246 förmäld med Elisabet af Bajern och efterlemnade en tvåårig son, Konradin.
Konrad, hertigar af Lothringen:
1. K. den röde, frankisk grefve med stora besittningar i stiften Speier och Worms, erhöll 944 af tyske konungen Otto I hertigdömet Lothringen i förläning och äktade några år senare hans dotter Liutgard. År 951 åtföljde han sin svärfader till Italien och qvarlemnades 952 i Pavia såsom ståthållare, men ej långt derefter kom han i spändt förhållande till Otto och miste sitt hertigdöme. Han skred då till öppna fientligheter och förband sig 954 t. o. m. med magyarerna, som det året framträngde öfver Rhen. Men han öfvergafs då af alla sina anhängare och måste underkasta sig konungen samt stupade i slaget mot magyarerna på Lechfältet 955. Med K:s sonsons son Konrad uppsteg (1024) hans ätt, den s. k. saliska eller frankiska, på Tysklands tron.
2. K., kejsar Henrik IV:s äldre son, f. 1074, fick 1076 af sin fader Nedre Lothringen såsom län och kröntes 1087 till faderns efterträdare som tysk konung. Men år 1093 drogo honom påfven Urban II och markgrefvinnan Matilda af Toscana öfver till kejsarens fiender, hvarför denne 1098 lät välja sin yngre son, Henrik, till sin efterträdare. K. dog i Florens 1101.
Konrad, konung af Jerusalem, markgrefve af Monferrato, antagligen född på 1140-talet, utmärkte sig i lombardernas krig emot kejsar
Fredrik I, men tog derefter korset och slog utanför Konstantinopel en upprorshär samt fick till lön derför af kejsar Isak Angelos prinsessan Teodoras hand. Vidare undsatte han Tyrus emot Saladin och slöt sig 1189 till korshären, som belägrade Ptolemais. Hans äregiriga sträfvan att blifva konung af Jerusalem lyckades derigenom att han äktade arfvingen till Jerusalems krona, Elisabet, som på hans anstiftan skilde sig från sin förre man, Humfrid af Toron, hvarjämte han fick hjelp af franske konungen Filip August. Men som Humfrid understöddes af konung Richard Lejonhjerta, kom det till en häftig strid. Just när denna skulle biläggas, mördades K., d. 28 April 1192, i Askalon af assasinerna, från hvilka han röfvat ett skepp.
Konrad, tysk prelat och korsfarare, son till pfalzgrefven Otto af Wittelsbach, blef 1161 ärkebiskop i Mainz. Då hans försök att förmå kejsar Fredrik Barbarossa till försoning med påfven Alexander III misslyckades, öfvergaf han kejsaren och slöt sig afgjordt till Alexander. På grund deraf afsatte Fredrik honom (1165). Men af påfven utnämndes han till kardinal och valdes 1177 med kejsarens bifall till ärkebiskop af Salzburg. 1183 återfick han ärkebiskopsstiftet Mainz. Han var synnerligen verksam för Fredrik Barbarossas deltagande i det tredje korståget (1189), och sjelf kämpade han 1197--98 i spetsen för en korsfararehär i Heliga landet. Död 1200.
Konrad, tyska medeltidsskalder och prosaförfattare, bland hvilka följande äro de märkligaste :
1. K. der Pfaffe, sannolikt hofkaplan hos hertig Henrik den stolte af Bajern, företog sig omkr. 1130, på begäran af hertigens gemål, kejsar Lothar II:s dotter Gertrud, att på tysk vers återgifva den gammalfranska "Chanson de Roland" (Rolandssången). Denna K:s bearbetning, senast utgifven af K. Bartsch ("Das Rolandslied", 1874), är jämte en samtida alexandersdikt äldst bland tyska öfverflyttningar af större romanska diktverk.
2. K. Fleck, troligen tillhörande en schwabisk riddareslägt, i öfrigt med okända lefnadsöden, gjorde i början af 1200-talet en tysk bearbetning af den gammalfranska riddaredikt, som ett årh. senare införlifvades med svenska medeltidsliteraturen under namnet "Flores och Blanzeflor". E. Sommer har utgifvit detta hans verk ("Flore und Blanscheflur", 1846).
3. K. från Lichtenau (Conradus Urspergensis), prost i stiftet Ursperg i Bajern 1226--40, har gällt såsom författare af det vigtiga historiska arbetet "Chronicon urspergense" (senast tryckt i "Monumenta Germaniae historica" och i en derur verkställd skolupplaga af 1874), af hvilket dock endast en mindre del, behandlande tiden närmast före år 1229, synes vara hans verk.
4. K. från Megenberg (Conradus de Monte puellarum; så uppkallad efter sin födelseort, hvarvid troligen Mainberg vid Schweinfurt åsyftas), född omkr. 1309, d. 1374 såsom medlem af domkapitlet i Regensburg, en orygglig anhängare af påfvarna i deras strid med
Källa: Project Runeberg ·
