Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 8. Kaffrer - Kristdala

fått deraf att de färska mogna fröna antingen inpackas i tunnor eller lådor och nedgräfvas i jorden för 4--6 dagar eller ock skoflas i högar på marken och täckas med blad. Genom denna behandling inledes en jäsningsprocess i fröna, som förstör större delar af frönas bitterämne, hvarför jordkakao har en mild, föga bitter smak samt får under förvaring en aromatisk lukt. Om kakaobönorna torkas utbredda i solen och således icke undergå någon jäsning, bibehålles bitterämnet; sådan s. k. solkakao har derför en mycket kärf och bitter smak. -- Den märkvärdigaste beståndsdelen är alkaloiden teobromin, C₇ H₈ N₄ O₂, som kan omsättas till och står nära kaffeinet (C₈ H₁₀ N₄ O₂), hvilken sistnämnda alkaloid nyligen äfven blifvit funnen i kakaobönan. Andra vigtiga beståndsdelar äro kakao-fett l. den officinella Oleum cacao, kakaosmör, 45 till 53 proc., stärkelse, 14--18 proc., proteinämnen, 13--18 proc., socker m. m. -- Teobrominet är en ovanligt qväfverik alkaloid af svagt basisk natur; det kristalliserar i små hvita nålar, med svag bitter smak, utan lukt, svårlösliga i kallt vatten, kall alkohol och eter, men lättare lösliga i kokande vatten och varm alkohol. -- Kakao-fettet framställes genom de rostade och skalade bönornas varmpressning. Det består hufvudsakligen af stearin samt obetydligt af elain och palmitin. Smältpunkten ligger mellan 30° och 35° C. Emedan detta fett länge håller sig oförändradt, nyttjas det till åtskilliga salvor och andra farmacevtiska tillredningar. Genom teobrominet, fettet, stärkelsen och proteinämnena är kakaobönan ett värderikt närings- och njutningsmedel. Den af denna böna beredda drycken, chokolad (af Atztek. choco, kakao, och latl, vatten), hade sedan urminnes tider varit i bruk i Mejico, då Pizarro eröfrade detta land. Till Spanien kom kakaobönan och med den bruket af chokolad redan i början af 1500-talet, och småningom infördes denna dryck till öfriga land i Europa. Det är dock företrädesvis hos de latinska folken (spaniorer, fransmän, italienare) som chokolad blifvit allmänt begagnad, ehuruväl på senare tider bruket betydligt tilltagit äfven inom det germanska Europa. -- Stora fabriker för tillverkningen af chokolad i form af pulver eller kakor finnas i de flesta större städer (i Sverige i Stockholm, Göteborg och Malmö), och många hafva vunnit stor ryktbarhet för god och helsosam vara. Genom borttagandet af fettet göres chokoladen mera lättsmält, och genom tillsats af en ringa mängd soda ökas ytterligare dess lättsmälthet. Man har för öfrigt i handeln chokolad försatt med islandsmossa, caragheen, socker o. s. v., hvilka beredningar rekommenderas åt allmänheten under olika namn, såsom sundhets-chokolad, islandsmoss-chokolad o. s. v. Chokolad har icke någon särskild betydelse inom medicinen. Om den fortäres alltför ymnigt och dertill för het, förorsakar den lätt nog magsyra och hjertklappning. Blandad med mjölk och förtärd ljum med bröd och något kött eller ägg, är den en förträfflig frukostdryck. O. T. S.

Kakao-malva. Se Abroma.

Kakao-rödt, ett i kakao-bönan förekommande rödt färgämne.

Kakapon. Se Papegojor.

Kakel (T. kacheln), fyrkantiga, formade och glaserade stycken af bränd lera, af hvilka s. k. kakelugnar sammansättas. Den hvita glasyren på kaklet till våra vanliga kakelugnar utgöres af en genom smältning åstadkommen blandning af tennaska med qvarts, koksalt, kaolin och skärfvor af oglaseradt äkta porslin, stundom äfven med krita och vittrad granit eller fältspat m, m. Jfr Glasyr.

Kakelugn kallas den af ett särskildt slags tegel (kakel) tillverkade och för rums uppvärmning afsedda eldstaden, som i synnerhet i Sverige allmänt begagnas. Äfven i Ryssland och i vissa delar af Tyskland hafva kakelugnarna vunnit ganska vidsträckt användning. De äro tämligen kostsamma, taga stort utrymme i anspråk och äro tunga, men bibehålla ock värmet länge, så att de meddela rummet en jämn temperatur. Detta beror på att det material, hvaraf de byggas, är föga värmeledande, så att de för att kunna upptaga värmet från de heta gaserna måste förses med långa rör eller ledningar. Kakelugnarnas massa och förmåga att upptaga värme blifva derför betydande. Derjämte medgifva de, att värmet väl tillgodogöres, samt lämpa sig för anbringande af arkitektoniska prydnader. -- Kakelugnar byggas i en mängd olika former och hafva flere olika anordningar, i synnerhet med hänsyn till rören. Dessa kunna vara antingen horisontala eller vertikala. I Sverige brukar man uteslutande kakelugnar med vertikala rör. Bränslet, hos oss vanligen ved, förbrännes i eldstadsrummet, hvilket är anbragt i kakelugnens nedre del och kan tillslutas medelst eldstadsluckorna. Någon rost begagnas då icke, hvilket deremot är nödvändigt, om bränslet är stenkol eller koks. Dessa sistnämnda brännmaterial äro likväl mindre lämpliga att bränna i kakelugn, emedan denne skadas af den höga temperatur, som vid deras förbränning uppstår. De heta förbränningsgaserna uppstiga först till ugnens öfre del, gå sedermera nedåt genom ett rör vid sidan af eldstadsrummet, derefter uppåt genom ett bredvid det förra stående rör, sedermera å nyo nedåt och slutligen uppåt i rör, belägna vid eldstadsrummets andra sida. Gaserna bortledas genom ett till skorstenen gående rör, nära hvars mynning i kakelugnen spjället är anbragt. Men äfven flere andra sätt för rörens anordning förekomma. Så t. ex. låter man gaserna upptill dela sig i två nedåt samtidigt gående strömmar på hvar sin sida af kakelugnen, hvilka derefter uppstiga och förenade utgå genom skorstenen. -- Vid andra kakelugnar låter man gasen uppgå från eldstadsrummet genom ett inuti ugnen varande rör samt derefter nedgå längs hela den inre ytan eller genom ett antal nedåt löpande rör. Denna anordning, som vid arkitekten Ekmans och ingeniör E. Wimans patenterade kakelugnskonstruktioner tillämpats, föranleder, att motståndet blir ringa vid rörelsen hos gaserna, och att dessa kunna fullständigare afkylas, så att värmet kan bättre tillgodogöras,