Sida 143
4. Karl X Gustaf (svensk konung)
Karlsson Gyllenhielm, f. 1574 (se Gyllenhielm 3). S. B.
4. K. X Gustaf, den föregåendes dotterson, äldre son af pfalzgrefven Johan Kasimir af Pfalz-Zweibrücken och Karl IX:s dotter Katarina, föddes på Nyköpings slott d. 8 Nov. 1622. Hans föräldrar hade kort förut under tretioåriga krigets hemsökelser funnit en fristad i Sverige, der de sedermera qvarstannade, och der Johan Kasimir af sin svåger Gustaf Adolf fick Stegeborgs slott i förläning. Karl Gustaf erhöll under barnaåren en god undervisning, vistades derefter under en kort tid vid högskolan i Upsala och begaf sig sedan enligt tidens sed ut på resor i främmande land, under hvilka han ökade sina insigter och sin erfarenhet samt förvärfvade sig det fina umgängessätt, som ansågs tillkomma den bildade verldsmannen. År 1640 återkom K. G. till Sverige och sökte anställning i rikets tjenst, men mötte ett bestämdt motstånd af förmyndareregeringen, som alltid visade afvoghet mot Johan Kasimir och hans familj, hvilken hon ansåg farlig för den svenska högaristokratien. Slutligen erhöll han tillstånd att följa den svenska hären i Tyskland och ingick såsom frivillig i Torstenssons armé. Han deltog i 1642 års slag vid Leipzig (Breitenfeld), tågade 1643 med den svenska hären mot Danmark och var med vid Jüterbogk (1644) och Jankow (1645), öfverallt visande stor personlig tapperhet och lysande begåfning för krigarens och fältherrens yrke. När de kroppsliga plågorna tvungit hans store lärare Torstensson att nedlägga sin kommandostaf, återvände K. G. till Sverige och vistades 1646--47 vid Kristinas hof, der han länge sökte vinna sin drottnings hand för att sålunda tillfredsställa sitt hjertas och ännu mer sin ärelystnads längtan. Kristina ville likväl icke offra sin frihet, men hon gaf sin frände all den ersättning hon kunde. I Jan. 1648 utnämnde hon honom till svenska härens generalissimus i Tyskland och 1649 genomdref hon, trots högadelns motstånd, hans val till svensk tronföljare. På 1650 års riksdag lät hon ständerna förklara kronan ärftlig inom den manliga linien af K. G:s ätt. Hon hade redan då beslutit att nedlägga regeringen.
Såsom svensk generalissimus fick K. G. under Kristinas styrelse ej tillfälle att skära några lagrar, ty Westfaliska freden satte (1648) snart en gräns för det tretioåriga krigets elände. Den svenske tronföljaren öfvertog i stället för Sveriges räkning ledningen af de underhandlingar, hvilkas frukt blef "exekutionsrecessen i Nürnberg", och grundlade derunder sin färdighet i den högre europeiska diplomatien, inom hvilken han till sist vardt de flestes öfverman. År 1650 vände han å nyo tillbaka till fäderneslandet och uppehöll sig från 1651 på Öland, som han fått i förläning. Der lefde han (på Borgholm), som det syntes, blott för sina nöjen och landtliga bestyr, men följde de politiska händelserna med spänd uppmärksamhet och närde utan tvifvel åtrå efter en verksamhet, som mera stämde öfverens med hans dådlystna, oroliga sinne. Snart kom hans stund. Den 6 Juni 1654 på
morgonen afsade sig Kristina på Upsala slott regeringen; på eftermiddagen s. d. kröntes K. G. i domkyrkan till Sveriges konung.
Han blef konung i en kritisk tid. Sveriges inre förhållanden hotade med en omhvälfning, framkallad af den föregående misshushållningen med statens egendom och den för folkfriheten farliga, ensidigt aristokratiska utvecklingen af det svenska samhällsskicket. Derför blef frågan om en indragning, en reduktion, af den kronan afhända och i adelns händer komna egendomen Sveriges stora inre fråga, ekonomisk och politisk till sin natur. K. G. insåg från början nödvändigheten af hennes lösning. Han ryggade ej häller tillbaka för en sådan uppgift; men han ville tills vidare endast en kompromiss mellan adeln och de ofrälse för att samla allas krafter utåt till nya krigiska företag. De yttre förhållandena bestämde honom först och främst. På våren 1654 hade ryssarna såsom kosakernas beskyddare inbrutit i Polen. De hade efter hand närmat sig gränserna af det svenska Livland, och det syntes sannolikt, att de skulle tilltvinga sig Polens land vid Östersjön samt sålunda kringgå den ställning, som Sverige genom Gustaf Adolfs segrar intagit vid Nordens innanhaf. Det var denna olycka, som enligt K. G:s mening måste afvärjas genom krig antingen mot Ryssland eller mot Polen. Det senare blef konungens beslut, och hans mening var att genom ett anfallskrig och med styrkans rätt taga de polska östersjöland, som ansågos nödvändiga för befästandet af Sveriges maktställning i norra Europa. Östersjöpolitiken med sina djerfva eröfringsplaner togs i arf af K. G. och blef den röda tråd, som gick igenom hela hans historia. 1655 års riksdag löste tills vidare reduktionsfrågan. Konungen genomdref "fjerdepartsräfsten", som emellertid under hans styrelse blef ett ofullbordadt verk. Straxt efter riksdagens slut gick K. G. öfver till Pommern och började sitt stora anfallskrig mot Polen, utan tvifvel en orättfärdig gerning, om man icke, såsom man bör, bedömer den efter måttstocken af 1600-talets politiska läror. Ensam kastade han sig in i striden och räknade på hastig seger, innan hans och Sveriges många fiender hunnit samla sina krafter för att hejda honom på hans väg. Inom några få månader låg också Polen besegradt vid hans fötter. Brandenburg var intvingadt i förbund med honom, och han började att planlägga en republikens delning, vid hvilken de polska östersjölanden medelbart eller omedelbart skulle falla Sverige till. Vid den tanken höll han fast i det längsta. Men K. G. skulle, då han med svärdet ville draga denna konseqvens af den svenska Östersjöpolitiken, möta hinder, som hans snille och kraft icke räckte till att öfvervinna. Inom Polen utbröt ett allmänt folkkrig till försvar för den nationella friheten, och utom Polen enade sig flere af Europas makter för att i sitt eget intresse värna den politiska jämnvigten. Sådana svårigheter kunde visserligen K. G. möta utan fruktan; besegra dem kunde han ej. Fortsättningen af kriget mot polackerna blef efter hand ett guerrillakrig, som de nationella och religiösa
Källa: Project Runeberg ·
