Sida 610
Konsonant, medljud, språkv., sådant språkljud, som icke i allmänhet bildar stafvelse
förekommer alltid sparsamt och är derför äfven mycket dyr. O. T. S.
Konsk (P. Konskie), stad i ryska guvernem. Radom. Omkr. 14,500 innev. Jernindustri.
Konskribera (af Lat. con, tillsammans, och scribere, skrifva, uppteckna), utskrifva (manskap) till krigstjenst. Jfr Konskription.
Konskription (se Konskribera), krigsv., kallas stundom den åtgärd, genom hvilken manskap på grund af allmän krigstjenstskyldighet uttages till krigstjenst. Uttrycket härledes af den i Frankrike år 1798 antagna konskriptionslagen, genom hvilken alla fransmän mellan 20 och 25 års ålder förklarades skyldiga till krigstjenst (jfr Härordning). Ganska snart infördes konskriptionen äfven i öfriga arméer, ehuru benämningen småningom blifvit bortlagd. C. O. N.
Konsol (Fr. console, antagligen af Lat. consolidare, göra fast, säker), ett från en vertikal yta i allmänhet rätvinkligt framspringande stöd af triangulär profil med den horisontala sidan uppåt. Konsoler användas i arkitekturen parvis, [i] en sammanhängande följd eller ensamma för att uppbära dörr- och fönsterkrön, takgesimser,
balkonger, kolonner, hvalf-fötter o. d. eller för mera dekorativa ändamål, såsom uppbärande af statyer och statyetter, vaser och andra prydnadsföremål. Konsoler af förra slaget äro fastsittande och kallas, då de äro utförda af sten, äfven kragstenar; konsoler af senare slaget äro ofta lösa, flyttbara, utförda i trä, gips, fajans, porslin o. s. v. -- I den grekiska konsten nyttjades konsoler som bärare af dörr- (och fönster-)krön, t. ex. å Erechtheions norra port å Akropolis i Athen. Den romerska kejsaretiden använde dem med förkärlek och i stor utsträckning för uppbärande af de i korintisk stil utförda byggnadernas vidt framspringande taklist. Medeltidens kyrkliga konst använde dem gerna som stöd för hvalfbågar, som utspringa från en vägg till en pelarrad, men äfven på mångfaldiga andra sätt, hvilket sedermera jämväl under nyare tider varit händelsen. Antikens konsoler hade formen af ett långsträckt S med inrullade ändar, något påminnande om det joniska kapitälets voluter, på den nedåt eller utåt vettande sidan, vanligen belagda med ett akantusblad. Medeltiden gaf åt sina konsoler gerna formen af ett halft, ofta tämligen fantastiskt utstyrdt kapitäl eller använde som motiv
sektioner af rikare sammansatta listverk. Den nyare tiden har upptagit samtliga dessa former samt på det rikaste sätt ombildat och utvecklat dem. I synnerhet spelade de under barock- och rococo-tiden en mycket bemärkt rol. Upk.
Konsolatör (egentl. tröstare, af Lat. consolari, intala tröst), liten kafle- eller halfmånformig dyna att anbringa upptill på karmen af en gungstol o. s. v.
Konsolidera (Lat. consolidare, af con, tillsammans, och solidus, tät, fast), stadga, bringa till helhet, befästa, stärka; förena, sammanslå; anvisa (en fond) såsom säkerhet för ränte- eller afbetalningen å en statsskuld (jfr Consols och Statslån).
Konsonans (af Lat. consonare, ljuda tillsammans), musikt., sammansmältningen af två eller flere toner till en klangenhet. Konsonansen är relativ och har på skilda tider bestämts olika (jfr Dissonans och Klang). I den moderna musiken äro dur- och molltreklangen med alla sina intervall konsonanser. Emellertid kan äfven der en egentligen konsonant klang (t. ex. qvartsextackordet) i vissa ställningar blifva dissonant: allt beror på huruvida densamma af den estetiska uppfattningen för tillfället betraktas såsom en enhet eller en mångfald af klanger. Det rent fysiska välljudet kan visserligen vara bidragande, men icke ensamt bestämmande för begränsningen af begreppet konsonans. A. L.
Konsonant (af Lat. consonare, samljuda), medljud, språkv., sådant språkljud, som icke i allmänhet bildar stafvelse. Redan i den grekiska grammatiken förekommer termen symfona (medljudande), som på latin öfversattes med consonae. Den vanliga definitionen på konsonanter: "sådana språkljud (eller "bokstäfver"), som icke kunna uttalas för sig sjelfva, utan endast med tillhjelp af en vokal", är fullkomligt oriktig. Man har, möjligen under inflytande af konsonanternas namn ("be", "änn" o. s. v.), i hvilka alltid en vokal förekommer, låtit förleda sig att tro, att en konsonant ej skulle kunna uttalas ensam. Man behöfver dock ej mycken iakttagelse och eftertanke för att öfvertyga sig om att detta ganska väl går för sig. Den numera vid den första undervisningen alltmer använda ljudmetoden är just byggd på grundsatsen att hvarje språkljud uppfattas som fullkomligt sjelfständigt. "Be", "änn" o. s. v. äro blott namn på ljudet eller bokstafven och hafva ingenting med läsningen att göra; ljuden äro b, n o. s. v. Noga taget, har uttrycket konsonant två betydelser, alltefter som man fäster sig vid språkljudens bildning eller vid deras användning (funktion) i stafvelsen.
I. Som motsats till vokalerna utgöra konsonanterna en bestämd, fast grupp af språkljud, de vanliga s. k. konsonanterna. Språkljuden i ett visst gifvet språk indelas då i vokaler och konsonanter, hvarvid t. ex. i Sv. a e i o u y å ä ö räknas till de förre, b d f g h j k l m n p r s t v till de senare. Denna indelning är dock så till vida betänklig, som den saknar egentlig indelningsgrund; och följden deraf är att ingen duglig definition kan gifvas på konsonant. Den vanliga definitionen, som gifves
Källa: Project Runeberg ·
