Sida 214
Karsten, 4. Hermann
kapitulera. Efter 1865 ökades fästningens styrka ännu mer och försågs med 12 starka utanverk. Efter en 6 veckors belägring stormade ryssarna under Lazarev fästningen d. 17--18 Nov. 1877. Genom freden i San Stefano d. 3 Mars 1878 och definitivt genom Berlin-kongressen d. 13 Juli s. å. afträddes K. jämte område samt distriktet Batum (7,233 qvkm.) till Ryssland. Jämte Ardahan utgör K. nu ryssarnas främsta linie mot turkarna i Asien.
Karsch ("die Karschin"), Anna Luise, tysk naturskaldinna, född Dürbach, f. 1722, d. i Berlin 1791, var af låg börd och åtnjöt ingen ordentlig uppfostran. Redan vid unga år gaf hon likväl i tillfällighetsdikter luft åt sin medfödda improvisatoriska skaldegåfva, trots de nedtryckande förhållanden, hvaruti hennes tvänne olyckliga äktenskap bragt henne (i det senare var hon gift med en snickare Karsch). Genom gynnare infördes hon 1761 i Berlins vittra kretsar och firades som "den tyska Sapfo". På Gleims föranstaltande utkom en upplaga af hennes Auserlesene gedichte (1763). Anna Luise K:s poetiska utgjutelser, bland hvilka t. o. m. krigssånger finnas, röja en naturlig, omedelbart framvällande känsla samt ega en viss eld och kraft i uttryckssättet, under det att formen lider af störande brister. När hon under inflytande af Ramler m. fl. sökte göra "korrekta" dikter, blef hennes poesi allt andefattigare och nedsjönk till vanligt dåligt rimsnideri. Hennes dotter i andra giftet Karoline Luise v. Klenke, som äfven var författarinna, utgaf moderns "Gedichte" med lefnadsteckning (1792, andra uppl. 1797). Anna Luise K:s dotterdotter var skaldinnan Wilhelmine v. Chézy.
Karsji, stad i Bokhara, vid föreningen af tvänne källfloder till Kasjkadarja. Omkr. 25,000 innev. Tillverkning af knifvar och blanka vapen samt odling af vallmo och tobak, hvilken senare anses vara den bästa i Central-Asien. Betydande spanmålsoch hästhandel.
Karst (It. il Carso) förr inberäknadt i Juliska alperna, en af flere egendomligheter utmärkt kalkstensplatå i Krain och Litorale (österrikiska kustlandet), utgöres af en nordlig del, i Görz och Krain, med Tarnowaner wald, Birnbaumer wald och Windischer mark, och en sydlig del, med det egentliga, mot Triesteviken brant stupande K., till hvilket i s. ö. ansluter sig den s. k. Tschitscherboden, som fyller halfön Istrien. K. består blott af platåer och terrasser utan dalar och liknar ett af stormen upprördt stelnadt haf, splittradt på ett alldeles egendomligt sätt och genomdraget af otaliga hål, schakt och kanaler. Märkvärdiga äro i synnerhet de s. k. dollinerna, stora tratt- och kittelformiga fördjupningar af mer än 100 m. djup med branta väggar och af jämförelsevis ringa omfång. Derigenom att mylla samlat sig på bottnen af dessa, blifva de i den för öfrigt ofruktbara marken de lämpligaste platser för jordbruk. Dessutom finnes en otalig mängd smala klyftor, kallade dufhålor, emedan de hysa svärmar af klippdufvor; man har funnit sådana klyftor af ända till 145 m. djup. Till följd af en sådan beskaffenhet hos marken kan berget hafva endast få
vattendrag. Bäckarna förlora sig i en hålighet, flyta en sträcka under ytan och komma sedan längre ned åter i dagen, hvilket kan upprepas flere gånger. Till K:s märkvärdigheter höra äfven flere naturliga klippbroar, en mängd grottor, somliga af stor ryktbarhet, t. ex. Adelsberg-grottan och Magdalena-grottan, samt intermitterande sjöar, t. ex. Zirknitz-sjön.
Karsten, tysk slägt af framstående vetenskapsmän. -- 1. Wenceslaus Johann Gustav K., matematiker, f. 1732, d. 1787 som professor i matematik och fysik i Halle, författade bl. a. mycket ansedda läroböcker i matematik. Hans Lehrbegriff der gesammten mathematik (8 bd, 1767--77) utkom i flere uppl. -- 2. Dietrich Ludwig Gustav K., mineralog, den föregåendes son, f. 1768, d. 1810 såsom chef för preussiska bergverksväsendet, inlade stor förtjenst om det kungliga mineraliekabinettet i Berlin och skref flere mineralogiska afhandlingar, bl. a. Tabellarische übersicht der mineralogischen einfachen fossilien (1791; ny uppl. under titel Mineralogische tabellen, 1800), hvars indelning af flötsbildningarna var gällande ännu vid detta århundrades midt. -- 3. Karl Johann Bernhard K., framstående metallurg, den föregåendes kusin, son till Franz Kristian Lorenz K. (f. 1751, d. 1829, grundläggare af den första landtbruksskolan i Tyskland, vid Neuen-Werder i Mecklenburg), född 1782, var 1819--50 chef för preussiska bergverksväsendet (Geheime oberbergrath) och dog 1853. Åren 1850--51 tillhörde han preussiska landtdagens första kammare, der han ifrigt kämpade mot den inträdande politiska reaktionen. K. utgaf 1814--15 en tysk öfversättning af Sv. Rinmans "Försök till jernets historia" och författade bl. a. det epokgörande verket Handbuch der eisenhüttenkunde (1816; 3:dje omarb. uppl., 5 bd med atlas, 1841), vidare Grundriss der metallurgie und der metallurgischen hütterikunde (1817), hvilket arbete han senare utvidgade till en stor handbok: System der metallurgie (5 bd, 1831--32) samt Grundriss der deutschen bergrechtslehre (1828), Philosophie der chemie (1843), i hvilket sistnämnda arbete han såsom kantian och dynamiker opponerade sig mot en realistisk föreställning om atomerna och mot de richterska atomvigterna, och Lehrbuch der salinenkunde (1846--47). K. grundlade och redigerade "Archiv fur bergbau und hüttenwesen" (20 bd, 1818--31) och, med H. von Dechen såsom medredaktör, "Archiv fur mineralogie, geognosie, bergbau und hüttenkunde" (26 bd, 1829--54). Den storartade zink-industrien i Schlesien har väsentligen K. att tacka för sin uppkomst. -- 4. Hermann K., botaniker, den föregåendes brorson, f. 1817, blef 1848 docent i Berlin och var 1868--72 professor i botanik vid Wiens universitet. Han gjorde 1843--47 och 1848--56 vetenskapliga resor i norra delen af Syd-Amerika samt utgaf såsom en frukt deraf bl. a. verket Florae Columbiae terrarumque adjacentium specimina (med 200 kolorerade planscher, 1858--69). Andra märkliga arbeten af K. äro skrifterna Die vegetationsorgane der palmen (i "Abhandlungen der Berliner
Källa: Project Runeberg ·
