Sida 789
Kristalldrus. Se Drus och Drushål
kufvande samt Indiens lyckliggörande, lät han i sitt 125:te lefnadsår döda sig under sömnen genom en jägares pil. Åtta dagar derefter uppslukades Dvaraka med sina innevånare af hafvet; trettiosex år derefter vidtog en ny verldsålder, den nuvarande. -- K:s förnämsta gemål, Radha, en inkarnation af skönhetsgudinnan Lakshmi, åtnjuter äfven mycken dyrkan. Ifrigast dyrkas K. af Vaishnava-sekten Vallabhatjarjas, hvars urkund är "Bhagavata-Purana". I "Mahabharata" skildras K:s deltagande, på Pandu-fursten Ardjunas sida, i striden mellan Kuru- och Pandu-ätterna. I "Gitagovinda" (jfr Jayadeva) besjunges K:s herdelif. Delvis på grund af K:s namnlikhet med Kristus hafva åtskilliga kristna legender öfverförts på K. -- 2. Flod uti Indien. Se Kistna.
Krishna-Miçra, indisk dramatiker. Se Indiens språk och literatur, sp. 556.
Krislära, läran om sjukdomars kriser (se Kris). -- Krisen var ett bland den gamla grekiska sjukdomslärans förnämsta grundbegrepp och uppfattades inom den hippokratiska medicinen såsom lifvets afgörande dom öfver sjukdomen, till följd hvaraf denna upphörde medelst ökade afsöndringar (sekretioner). Genom dessa, som hufvudsakligen voro svett och urin samt merendels föregingos af en lång, djup och vederqvickande sömn, den kritiska sömnen, aflägsnades ur kroppen sjelfva materies morbi ("sjukdomsämnet"), som genom den föregående feberhettan småningom förberedts till eliminering. Denna förberedelse tillkännagaf ock genom märkbara remissioner hos febern annalkandet af den afgörande krisen; och då denna ansågs inträffa på bestämda sjukdomsdagar, gaf krisläran åt läkaren praktiska vinkar om både sjukdomens sannolika utgång och ändamålsenliga behandling. Bland de kritiska dagarna ansågs öfver hufvud det sjunde sjukdomsdygnet vara gynsammast och det sjette mest ogynsamt. I allmänhet voro dagarnas udda nummer och i synnerhet multipler af 7 gynsamma, men de jämna numren och de udda, hvilka lågo nära multiplerna af 7, ogynsamma (psevdokritiska). Denna lära, som sannolikt till en del egde sammanhang med den pythagoreiska tal-läran, hvilade dock ursprungligen äfven på verkliga natur-iakttagelser, gjorda på en tid, då man ännu icke kände något om de inre organens sjukliga anatomiska förändringar, och i land, der de infektiösa febrarna lemnade till de enskilda akuta sjukdomsfallen en vida större kontingent än hos oss. -- Inom den nutida medicinen förstår man ännu med "kris" den gynsamma vändning eller utgång på en akut feberartad sjukdom, då denna öfvergår till tillfriskning genom en hastig förminskning af den stegrade kroppstemperaturen och pulsfreqvensen, så att den förra faller 2--5° C. och båda under loppet af 12--36 timmar återgå till det normala. Under det dessa för febern väsentliga symtom försvinna, varder huden däfven, men sval, tungan fuktig och mjuk. Yrseln eller oron och ångesten efterträdas af lugn och besinning. Den sjukliga mattigheten plågar ej mer, utan gifver vika för en egen, ljuf känsla
af den återvändande helsan. Skulle härvid icke alltid kritiska uttömningar ega rum, så varda dock sekretionerna till beskaffenhet och mängd naturliga. Ju tydligare början af en febersjukdom markeras, t. ex. genom en stark frossbrytning, ju hastigare kroppstemperaturen stiger, ju högre gradtal denna uppnår och ju mindre sjukdomen kompliceras af lokala anatomiska förändringar, som sjelfva kunna underhålla febern, dess större är sannolikheten för att denna skall sluta genom kris. Det tydligaste exemplet på en sådan erbjuder återfallsfebern (typhus recurrens), under hvilken kroppstemperaturen kan, vid ymnig svettning, på 10 timmar falla mer än 5 grader och den sjuke på samma tid öfvergå från ett mycket svårt lidande till nästan fullständigt välbefinnande. Den vanliga akuta lung-inflammationen slutar också ofta genom tydlig kris, merendels på sjukdomens 5:te--9:de dygn. Båda dessa sjukdomar bero med mycken sannolikhet på bakterier i blodet. Kris inträder jämväl ofta i mässling, koppor, akut svalgkatarr (angina tonsillaris) och rosfeber samt äfven i näckfeber, ehuru krisen här icke är så skarpt utpräglad; likaså är det kritiska utgångssättet vanligt i de tropiska febrarna. Om åter den förhöjda kroppstemperaturen vid en febersjukdom, såsom oftast är händelsen vid vår vanliga nervfeber (typhus abdominalis), vid katarrer samt vid lungsäcks- och bukhinne-inflammationer, endast småningom under loppet af 2--7 dygn sjunker, så kallar man, i motsats till kris, denna sjukdomens återgång till helsa för lysis, eller lösning. P. H.
Krisma, krismale, krismarium. Se Ghrisma.
Krismus l. krismon, en i medeltidsurkunder förekommande bokstafssammanställning, bildad af det latinska CH eller det grekiska XP (= ChR), begynnelsebokstäverna i Kristi namn (Christus) och betecknande ett anropande af detta.
Krissa. Se Krisa.
Kristall (Grek. krystallos, is), miner., kem., hvarje af plana ytor begränsad fast kropp, som bildats genom fortgående hopning af likartade delar. Kristallens yttre form är derför en omedelbar följd af dess inre regelbundna byggnad, och båda stå i ett nödvändigt samband med hvarandra. Rörande definitionen på kristall råder för öfrigt ingalunda enighet. Några, t. ex. Groth, se det väsentliga hos kristallen i dess molekylära struktur och betrakta den yttre formen såsom ett sekundärt fenomen. Han uppställer derför följande definition: en kristall är en homogen, fast kropp, hvars elasticitet ändrar sig med riktningen. Enligt denna definition skulle hvarje brottstycke af en sönderslagen kristall fortfarande vara en kristall. I motsatt riktning går den gamla linnéanska definitionen, hvilken uppställer den regelbundna polyedriska formen såsom enda kännemärke. Denna definition är för vid, ty enligt densamma skulle äfven psevdomorfoserna och de regelbundna spjelkningsstyckena på grund af sin form vara kristaller. Se vidare Kristallografi. Hj. Sj.
Kristallaxel. Se Kristallografi, sp. 1577.
Kristalldrus. Se Drus och Drushål.
Källa: Project Runeberg ·
