Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 8. Kaffrer - Kristdala

skiljeväggarna aflagras ofta kalkpartiklar, som stundom förblifva isolerade, men oftast sammanväxa till ett kalkskelett (polyparium); om skiljeväggarna förkalkas, bilda de stjernformiga figurer (lister l. septa). Fortplantningsorganen sitta på skiljeväggarna, på de ofullständigas hela fria rand, på de fullständiga på den delen, som är belägen nedanför magsäcken. Koralldjuren äro dels skildkönade, dels samkönade (hermafrodita). Ungen lemnar moderdjuret genom munnen, först sedan den uppnått en jämförelsevis betydlig storlek, och har formen af ett infusionsdjur, beklädt med flimmerhår. Efter att någon tid hafva simmat fritt omkring sätter ungen sig fast, utbildar skiljeväggar och armar samt utväxer till ett fullständigt koralldjur. Jämte detta fortplantningssätt förekommer dessutom hos ett stort antal koraller äfven fortplantning genom delning och knoppning, hvarigenom greniga former uppstå, enär de nya djuren oftast stanna i förbindelse med moderdjuret och dymedelst bilda en koloni (korall l. polypstock). Genom de olika sätt, på hvilka knoppningen och den mer eller mindre fullständiga delningen försiggå, uppkomma polypstockar af mycket vexlande former. Då hithörande djur i allmänhet upptaga kalk, uppstå genom upprepad delning och knoppning kolonier, som kunna uppnå betydliga dimensioner och i sina yngre delar fortfara att lefva, äfven sedan de gamla för länge sedan äro döda och ej utgöra annat än en kalkmassa. Jämförelsevis få former äro enkla.

Alla koralldjur lefva i hafvet, och sådana finnas i alla haf. De stora, greniga, kalkrika formerna, som förekomma tillsammans i stor mängd och bilda korallref (se d. o.), förekomma dock blott i de varmare hafven och på ej alltför stort djup. Andra former, mest enkla, finnas dock äfven på mycket betydligt djup.

Korallerna delas numera vanligen i 2 ordningar:

I. Alcyonaria l. Octacoralla. Dessa hafva 8 parflikade, i en enkel krans ställda armar. Hit höra de s. k. barkkorallerna, hvilkas polypstock består af en stomme af kalk eller horn, omgifven af ett köttigt hölje ("barken"), i hvilket djuren sitta. Den vigtigaste af dem är ädelkorallen (Corallium rubrum), som förekommer i Medelhafvet, särskildt vid Sardiniens och Algeriets kuster, på ett par hundra famnars djup och vanligen upphemtas från hafsbottnen medelst en säcklik bottenskrapa, mera sällan tages af dykare. Den hårda, oftast vackert röda kalkstommen nyttjas till smycken o. d. och är derför föremål för en ganska storartad fångst. Så uppfiskades t. ex. 1869 af italienare, spaniorer och fransmän 78,000 kg. korall till ett ungefärligt värde af 5,750,000 francs, en summa, som genom korallernas bearbetning ungefär fördubblas. (Uti Italien finnas icke mindre än omkr. 60 korallverkstäder, de flesta i Torre del Greccho). -- Pennatuliderna (sjöpennorna) höra ock hit. Till denna ordning räknas nu äfven flere förut till de s. k. Zoantharia tabulata hänförda koraller, såsom de allmänna paleozoiska korallslägtena Halysites (se d. o.) l. kedjekorallen, som anses

tillhöra orgelkorallerna (Tubiporidae), Heliolithes (se d. o.) m. fl.

II. Zoantharia. Dessa hafva enkla, sällan oregelbundet greniga, armar, som nästan alltid äro flere än 12. De delas i a) Actinaria l. Malacodermata, enkla koralldjur utan kalkskelett, af hvilka actinierna l. hafsanemonerna äro de mest kända, och b) Madreporaria l. Sclerodermata, stenkoraller, enkla eller oftast kolonibildande former med fullständigt kalkskelett. Alla nutidens refbyggande koraller tillhöra denna underordning; i den paleozoiska tidens korallref spelade äfven alcyonarier (Halysites m. fl.) en vigtig rol. Stenkorallerna delas numera vanligen i Tetracoralla (af Grek. tettares, fyra) och Hexacoralla (af Grek. hex, sex), alltefter som de hafva armar och lister (septa) såsom multipler af 4- eller 6-talet. De förra, äfven kallade Rugosa med anledning af polypariets ofta skrofliga kalkbeklädnad, tillhöra de paleozoiska systemen och äro nu utdöda. Calceola (se d. o.) och Rhizophyllum, liksom några andra slägten försedda med lock, Cyathophyllum (se d. o.) och Omphyma höra hit. "Hexacoralla" voro sällsynta under den paleozoiska aeran; dock funnos några slägten, såsom Favosites (se d. o.) m. fl. De utgöra deremot det vida öfvervägande antalet af såväl de mesozoiska systemens som nutidens koraller, och ett mycket stort antal familjer, slägten och arter tillhör denna grupp, såsom Madrepora, Porttes, Fungia (svampkorallen), Astraea (stjernkorallen), Caryophyllia, Turbinolia, Oculina (ögonkorallen), Pocillopora, för att nu nämna blott några få af de vigtigare slägtena.

Förr uppställdes en grupp af Zoantharia, som kallades Z. tabulata, derför att hvarje polyparium var genom horisontala skiljeväggar (Lat. tabulae) deladt i öfver hvarandra liggande rum. Det har dock under senare tider blifvit visadt, ej minst genom professor G. Lindströms undersökningar, att denna grupp, såsom beroende på en enda karakter, ej är naturlig, utan att den bör upplösas samt de former, som vanligen räknas hit och verkligen äro koraller, böra föras tillsammans med sådana, som de med afseende på sin byggnad i öfrigt stå närmast; så föres t. ex. nu Halysites till orgelkorallerna bland Alcyonaria, Favosites till Poritidae bland Hexacoralla. Flere slägten inom de s. k. Zoantharia tabulata äro öfver hufvud taget ej koraller, utan mossdjur (bryozoër), såsom Monticulipora.

Antalet beskrifna former af koraller, utdöda och lefvande, uppgår till öfver 1,000 arter, fördelade på öfver 200 slägten. Bland vigtigare nyare arbeten öfver korallerna märkas Lacaze-Duthiers: "Histoire naturelle du corail" (1864), Dana: "Corals and coral islands" (1872), Cleve: "Om korallerna" (i "Ur vår tids forskning", 1873). B. L-n.

Korallfiske. Se föreg. art.

Korallin l. aurin. Se Tjärfärger.

Korallkalk, kalksten, som hufvudsakligen består af de hårda delarna af koraller eller polypstockarna. I nutidens haf uppkommer dylik kalksten vid korallrefven. Äfven under förflutna jordperioder har korallkalk bildats, och