Sida 140
3. Karl IX (svensk konung)
marsk Tord Bonde mördats, började Kristian få öfverhanden. Samtidigt växte missnöjet inom landet till följd af krigets tunga, och i början af 1457 ansåg ärkebiskopen tiden vara inne för resning. Vid underrättelsen om upproret skyndade K. från Östergötland norrut, men blef i Strengnäs öfverrumplad af ärkebiskopen och kunde med möda rädda sig till Stockholm. Då han ansåg sig icke kunna lita på denna stads borgerskap och ingen af hans höfvitsmän och fogdar i landsorten rörde sig till hans hjelp, afseglade han till Danzig, der han sedan vistades till 1464. (Under denna tid försträckte han staden 15,000 preussiska mark, för hvilka han som pant erhöll staden Putzig m. m., som likväl snart intogs af Tyska orden. Denna summa utkräfdes först 1704, af Karl XII.) Då vid biskop Kettils resning till förmån för ärkebiskopen (1463), som af konung Kristian blifvit fängslad, allmogens rop på Karls återkallande blef allt häftigare, måste resningens ledare tillmötesgå dess önskan, och konung Karl återkom, hösten 1464. Endast få af den högre adeln slöto sig till honom, och ärkebiskopen började, så snart han blifvit frigifven, stämpla till förmån för Kristian. Redan samma höst var upproret i full gång, och Karl måste straxt i början af 1465 afsäga sig kronan. Såsom ersättning fick han Raseborgs och Korsholms län samt Satakunta. Under den tvedrägt, som efter biskop Kettils kort derefter timade död uppstod mellan ärkebiskopen och en del af högadeln, särskildt de mäktige Axelssönerna (se d. o.), vann. K:s parti allt större styrka; och sedan slutligen äfven den mäktige riksföreståndaren Erik Axelsson fullkomligt brutit med konung Kristian och unionspartiet, återkallades K. och valdes 1467 för tredje gången till konung. Unionspartiet reste emellertid å nyo hufvudet; dess anförare var den tappre Erik Karlsson (Vasa), under det att konung K:s vapen fördes af Nils och Sten Sture. Midt under detta stridsbuller afled K. den 15 Maj 1470, efter en helt kort sjukdom. Sin graf fick han i den till franciskanklostret i Stockholm hörande kyrkan (nuv. Riddarholinskyrkan). Den der befintliga grafvården öfver honom är uppförd af Johan III.
Trots de fel man med skäl tillvitat K. måste han vid en jämförelse med sin medtäflare Kristian anses såsom en god konung. Deruti att han af allmogen älskades och uppfattades som en representant för landets sjelfständighet ligger hans stora betydelse att hafva varit en medelpunkt, en fana, kring hvilken alla kunde samla sig, som önskade ett af Danmark oberoende Sverige. K. K:n var gift 1) med Birgitta Turesdotter (Bielke), med hvilken han hade dottern Kristina, som blef gift med Erik Eriksson (Gyllenstierna), 2) med Katarina Karlsdotter (Gumsehufvud), som födde honom flere barn, af hvilka Magdalena blef gift med den mäktige Ivar Axelsson (Tott). På sin dödsbädd skall han hafva låtit viga sig med sin frilla Kristina Abrahamsdotter. Med henne hade han sonen Karl, som aldrig kom att spela någon mer betydande rol i den svenska historien. K. H. K.
3. K. IX, Gustaf I:s och Margareta Eriksdotters (Lejonhufvud) yngste son, föddes på Stockholms slott d. 4 Okt. 1550. Genom faderns testamente (1560) erhöll han till hertigdöme, med samma rättigheter som konungen på kronans vägnar, nästan hela Södermanland, större delen af Nerike, några socknar i Vestmanland och en del af Vadsbo härad i Vestergötland samt hela Värmland (se Hertigdöme, sp. 1146), men dessa besittningar fick han till följd af sin ungdom ej tillträda under Erik XIV:s regering. Vid endast 15 års ålder förde han redan befälet öfver artilleriet vid Varbergs eröfring, 1565. År 1567 deltog han i underhandlingen om sin broder hertig Johans befrielse (se Johan III), men först med konung Eriks afsättning började han utöfva ett betydelsefullare inflytande på fäderneslandets öden. Den lyckliga utgången af resningen mot Erik (se Erik XIV) 1568 var till stor del hans förtjenst; och ehuru segerns förnämsta pris, konungadömet, tillföll hans broder Johan, blef dock K:s maktställning inom riket från denna tid mycket betydande, då han omedelbart efter Eriks fall tog sitt hertigdöme i besittning och 1569, med upphäfvande af de inskränkande Arboga artiklarna, af Johan bekräftades i besittningen deraf samt 1570 fick detsamma ökadt med återstoden af Vadsbo och hela Valla härad. -- K. var den ende af Gustaf I:s söner, som ärfde dennes stora egenskaper, och fråga kan vara, om han ej i klarhet och konseqvens delvis öfverträffade fadern; men å andra sidan framträdde hos honom också felen i faderns karakter liksom skärpta. Han egde i synnerligt hög grad vasarnas oroliga misstänksamhet; han var häftig ända till våldsamhet, och mot politiska motståndare visade han en hämdgirighet och grymhet, som fläckat hans minne. Ett skarpt förstånd och en stark känsla för hans pligter mot fäderneslandet bevarade honom dock från att liksom bröderna blifva en slaf af sina lidelser. K. hör till den rad af utmärkte regenter och statsmän, som under den nyare tidens början lade grunden till den moderna samhällsutvecklingen i Europa genom att gynna reformationen och bryta medeltidens aristokratiska sjelfsvåld medelst en stark statsmakt. För honom var detta verk ett arf från fadern, och han betraktade det äfven så. Att upprätthålla den af Gustaf I grundade andliga och verldsliga samhällsordningen syntes honom såsom en genom faderns testamente åt Vasaättlingarna anförtrodd uppgift, hvars fyllande ensamt förmådde gifva en laglig grund åt deras rättigheter. Gustaf Vasas testamente blef derför den fasta utgångspunkten för hela hans oroliga sträfvande. Äfven af sina egna intressen hänvisades han till denna urkund, då han kort efter Eriks fall råkade i tvist med Johan och denne dervid åter ville utöfver faderns testamente inskränka hans rättigheter inom hertigdömet. Men dervidlag måste dock K. slutligen gifva vika för den af rådsaristokratien understödde konungen, och på en riksdag i Vadstena 1587 utfärdades en stadga af ungefär samma innehåll som Arboga artiklar (se Vadstena
Källa: Project Runeberg ·
