Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 8. Kaffrer - Kristdala

skämt, riktades till honom af de till regementsmöte på Polacksbacken vid Upsala samlade kamraterna: "Nå, Mörner, laga nu så, att du skaffar oss Bernadotte!" Så snart Mörner anländt till Paris, d. 20 Juni 1810, började han arbeta för det mål han entusiastiskt omfattat. Han förstod att genom bemedling af svenske generalkonsuln i Paris, Signeul, m. fl. skaffa sig företräde hos fursten af Ponte Corvo, d. 25 Juni, och förklarade sig djerft tala i ett talrikt partis namn, då han bad honom mottaga kandidaturen till den svenska tronföljden. Både fursten sjelf och kejsaren, hvilken genast af denne underrättades om det framställda förslaget, syntes böjda att betrakta det hela såsom ett löst hugskott; men den förre röjde dock en viss benägenhet att lyssna till framställningen. Följande dag uppsökte Mörner general Wrede, som för tillfället vistades i Paris såsom ambassadör, och lyckades vinna honom för sin plan. Frågan afhandlades ytterligare mellan Wrede och fursten, och då Mörner d. 29 Juni anträdde återresan, kunde han anse sig medföra åtminstone ett halft löfte. Stor blef naturligtvis höga vederbörandes öfverraskning, då Mörner vid hemkomsten yppade sitt tilltag; man ålade honom arrest i Upsala och förbjöd honom att infinna sig vid valriksdagen i Örebro, men detta kunde ej hindra, att den gnista han tändt snabbt flammade upp och spred sig i allt vidsträcktare kretsar. Detta gick så mycket lättare, som omedelbart efter Karl Augusts död åtskilliga verkligt betydande män, öfverståthållaren generalmajor Skjöldebrand, A. Fersen m. fl., redan uttalat liknande åsigter. Bland dem, som först förklarade sig för valet af B., voro Wetterstedt, Platen, Adlercreutz och Skjöldebrand. Napoleons ihärdiga tystnad i fråga om den svenska tronföljden tolkades såsom ett tyst bifall. Riksdagen öppnades d. 23 Juli 1810. Ständernas Hemliga utskott hade redan d. 11 Aug. till konungen ingifvit sitt utlåtande till förmån för hertigens af Augustenborg val, då ankomsten till Örebro af ett ombud för fursten af Ponte Corvo vållade en fullständig omkastning i de ännu tvekande sinnena, i synnerhet sedan det blef kändt, att Napoleon återkallat sitt sändebud Désaugiers, hvilken nog ifrigt verkat för valet af konung Fredrik VI af Danmark, samt en från Sveriges sändebud i Paris, frih. G. Lagerbjelke, anländ depesch förkunnat, att, enär konungen af Danmark svårligen kunde komma i fråga, kejsaren antagligen skulle, i händelse hertigen af Augustenborg ej blefve vald, med nöje se, att fursten af Ponte Corvo utkorades. Liknande uppgifter ingingo från Signeul. Sjelfve den gamle konungen vanns genom furstens af Ponte Corvo förklaring att, om än hela svenska folket önskade hans val, men konungen vore deremot, han ej skulle mottaga valet. Och å andra sidan voro de upplysningar, som den från Augustenborg återkornne kammarherre Silfverstolpe var i tillfälle att lemna om hertigens af Augustenborg personliga egenskaper, ej egnade att höja denne tronkandidats aktier. Den 16 Aug. var Hemliga utskottet färdigt med ett nytt utlåtande, som utan egentlig

meningsskiljaktighet förordade furstens af Ponte Corvo val, och d. 21 Aug. utkorades han enhälligt till kronprins. -- Napoleon gaf sitt bifall, ehuru under tvekan och med de bekanta orden: "Välan, så res då; må våra öden fullbordas!" Fursten löstes från sina förpligtelser såsom fransk undersåte, afreste från Paris den 28 Sept., öfvergick d. 19 Okt. i Helsingör, i närvaro af ärkebiskop Lindblom och några andra svenskar, från reformerta till lutherska läran och landsteg följande dag i Helsingborg. Den 29 Okt. anlände han till Drottningholm, höll d. 2 Nov. sitt högtidliga intåg i Stockholm samt mottog d. 5 s. m. å rikssalen ständernas hyllning, sedan han aflagt trohetsed åt konungen och af honom adopterats under namn af Karl Johan.

Från denna dag var K. J. i sjelfva verket Sveriges regent. Den gamle konungen var inom kort innerligt glad att få på hans starka skuldror öfverflytta regeringsbördan, och de styrande männen i öfrigt böjde sig villigt för kronprinsens öfverlägsna förmåga. Hans ståtliga yttre hade från första stund vunnit den stora allmänheten, och de, som med honom kommo i närmare beröring, dröjde ej att känna inflytandet af hans flödande vältalighet och den tjusningsförmåga han vid behof förstod att utveckla. Naturligt nog gjorde sig hans inflytande till en början gällande företrädesvis i fråga om den yttre politiken. Det lider intet tvifvel att ju, vid sidan af K. J:s personliga egenskaper, tanken på hans slägtskap med den beundrade, mäktige kejsaren och hoppet att med fransk hjelp kunna återvinna hvad nyss förlorats kraftigt bidragit till valet af honom. Hade man vetat huru spändt förhållandet i sjelfva verket oftast varit mellan Napoleon och Bernadotte samt att den förre visst ej var angelägen om den senares förflyttning till en tron, skulle valet i Örebro antagligen hafva utfallit på helt annat sätt. K. J. hade ej varit många timmar i sitt nya fädernesland, innan en och annan af de framstående män, med hvilka han kom i beröring, började få en aning om hans verkliga tänkesätt; och hans anhängare funno snart till sin glädje, att deras enda betänklighet, deras farhåga för ett möjligt vasallskap under Frankrike, var fullkomligt ogrundad. K. J. kom hit, lifligt öfvertygad om det napoleonska väldets ohållbarhet, och han riktade sin politik derefter; han förutsåg den stundande verldsstriden och anade dess utgång. Tankarna på en förening med Norge, om hvilkas tillvaro han redan före sin ankomst hit blifvit noggrant underrättad, anslogo honom lifligt; men deremot förmådde han ej sätta sig in i svenskarnas känslor beträffande Finland. Ungefärligen sådana voro de ledande grundsatserna för kronprinsens politik under den närmast följande tiden. Den krigsförklaring mot England, som genom ett löftesbrott från Napoleons sida blifvit Sverige aftvungen omedelbart efter kronprinsens hitkomst, lyckades man visserligen göra tämligen oskadlig, men den stärkte ytterligare kronprinsens beslut. Han närmade sig småningom, ehuru med stor försigtighet,